På söndag blir Naturparken med Botaniska Trädgården öppnad för allmänheten och därmed ett gott stycke av göteborgsvåren tillgängligt. Promenaden kommer i år att tangera en del nyheter, delvis fullbordade och delvis ofullbordade, men allt avsett att en gång i en nära framtid vackert och stödjande sammanväxa med områdets orörda partier.
Entrén, som nog är tänkt som den representativa gesten mot besökande, har efter ett segt stycke arbete börjat klarna i sina detaljer, och man kan förutsäga att den en gång skall göra det frikostiga och lockande intryck, som verkar som en inbjudan. Entréområdet är vackert planerat med dammens rektangulära spegel som blickpunkt; blomster och buskager och botaniska planteringar komma att redan från början fånga besökarens intresse i prydliga och lättillgängliga formeringar.
I det inre äro två nya förbindelseleder upptagna från den botaniska avdelningen till naturparken; det ökar bekvämligheten och gör några partier mer tillgängliga. I stenbrottsdalen är klippträdgården som konstruktion i det närmaste färdig och planeringen i full gång. Anläggningen har förut utförligt presenterats i denna tidning; nu är endast att beklaga, att den tidiga och ihärdiga torkan så avsevärt försvårar den slutliga behandlingen av detta storartade och ganska enastående trädgårdsarbete. Men med den stora vattenreservoarens fullbordan blir man visserligen mera oavhängig av sådant klimatiskt övervåld, och de i stenträdgården inbyggda vattenrören kunna då bekvämt anordna ett regn när så önskas. Och bäcken som skall rinna genom partiet, kommer helt säkert att förfriska med sin blotta närvaro.
Naturparkens och Botaniska trädgårdens prefekt, professor Skottsberg, är högst förtretad på torkan och ansluter sig oförbehållsamt till åsikten, att vårt hemmaklimat är mycket primitivt och dåligt anordnat. Så mycket oregelmässigheter och så ringa ändamålsenlighet böra knappast tolereras! Och både prefekt och intervjuare skaka dystert och ogillande på resp. huvuden vid tanke på det brottsligt olämpliga klimatet, som bl.a. kan avläsas i årets vårblomsterrabatt i Botaniskan. Den är ej att jämföra med fjolårets.
Men Linné i blickarna ändå ganska förtjust ut över planerna, som ligga lugnt och rymligt utbreda och som nog också så småningom få det bra, när allt tidsödande arbete är undangjort och när vädrets gud på allvar fattat intresse för anläggningarna.
De vilda blommorna svika emellertid ej. Sipporna, som vilade sig något förra året, se ut att få en god årgång, särskilt när regnet kommit, någon gång i höbärgningen. Många äro redan framme, vitsippor, svalört, vårlök, ganska välbildade. Den hemliga depåen av blåsippor ha vi benäget satts i tillfälle att se, och den är utomordentlig i år. Tyvärr synes den besökts av mystiska liebhabrar; och spåren förskräcka. Ett tillförlitligt stängsel är ett av naturparkens problem.
Hela den förtjusande dalgången med sina sköna hasselbuskar och den samtalande bäcken är färdig att taga emot med blommor, fåglasång och det hela. Även mera matnyttig vildnad söker sig till platsen, fröjdande vårt öga. Ett av vårglädje och värdighet strålande gräsandpar har kommit till bäcken och går omkring, sökande våning, och en kvarlevande hare fortfar att krydda sin svenska diet genom att gnaga på små utsökta exotiska trädslag.
Det är något i denna lilla dalgång som är omedelbart uppfriskande. Luften är ren och stimulerande att andas, man märker att man är i naturen och man märker mindre att man är i en stor stad. Och man känner sig ung, oskyldig och förmögen när man har gått en stund i all denna trevliga härlighet. Tag därför täta promenader i Naturparken; vem vill ej vara ung, oskyldig och förmögen?
Hm.
(Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 april 1923)