En fridfull vrå bakom oceanjättarnas tilläggsplats
Göteborgs hamn har många skönhetsvärden, som både urinvånaren och den hitresande främlingen förstå att uppskatta. Den något till åren komne saknar visserligen de stora segelfartygen, som förr i världen gåvo en särskild charm åt hamnbilden, men romantiken är inte slut därför att motorernas puttrande blir allt mer påträngande.
Skorstenslösa oceanångare stöta visserligen åtskilliga människor för huvudet men även detta begrepp kommer väl så småningom att ingå i det allmänna medvetandet. Om femtio år kanske ett nutida skorstensförsett fartyg kommer att verka lika antediluvianskt som en hjulångare i våra dagar.
Fiskhamnen. Bild från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 september 1923
Ett område i hamnen, där nytt och gammalt blandas om vartannat mer än på andra ställen, är fiskhamnen och dess omgivningar. På området mellan Henriksberg och Karl Johans kyrka trängas om varandra Amerikalinjens jätteångare, stora transoceana lastdragare och hela fiskeflottan med dess trålare och andra mindre fartyg. Här är liv och rörelse av de mest olika slag.
När ’Stockholm’ och dess systerbåtar komma eller när fiskhamnsauktionerna gå av stapeln i tidiga ottan saknas aldrig folk i dessa trakter. Men där kan också var tyst och fridfullt, när dagens arbete ändats och den sävligt promenerande tullmannen går och mediterar för sig själv och ser solen försvinna bakom Hisingslandet.
Ovanstående vackra bild ger en god föreställning om att ’den gamla goda tiden’ inte alldeles är förbi. För att vara en bild från Göteborgs hamn anno 1923 förefaller den nästan lite overklig men den fotografiska plåten brukar ju alltid tala sanning.
Man skulle tro sig vara förflyttad till Folkskolans läseboks ’Ett fiskeläge i Bohuslän’ men det är icke så. Det är endast en liten fridfull vrå i en modern storhamn. Betongskjulet i bakgrunden skiljer två världar åt. Nytt och gammalt mötas. (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 september 1923). Texten hämtad från Göteborgs historia.