Göteborgs Aftonblads i går offentliggjorda artikel om åtalet mot ett par bartenders ombord å den tyske passagerarångaren ’Hans Herbert’ för vad de låtit sig komma till last beträffande utskänkning av spritdrycker har givet oss anledning till en undersökning i vad mån denna sprittrafik existerar även på andra fartyg i hamnen.
Vi ha vänt oss till en av detektivavdelningens speciella ’spritsakkunnige’, överkonstapel Moberg samt kommissarien i femte distriktet, Ihre, och därvid erhållit nog så uppseendeväckande detaljer. Summan av det hela är helt enkelt att så gott som varenda tysk båt som löper in i Göteborgs hamn de facto är ett flytande sprithotell, där var och en som vill göra att försök utan svårigheter och för ett ringa pris kan skaffa sig en florshuva, som med tanke på den tyska spritens kvalitet och beståndsdelar är, vad långvarigheten beträffar, avgjort överlägsen den som erhålles av det dyra, svåråtkomliga och svaga svenska brännvinet.
Redan sedan länge är det känt att de tyska fartygen utgöra förträffliga smugglarnästen. Men att de även bedriva fullständig utskänkningsrörelse och därvid med framgång konkurrerar med vårt göteborgssystem för att icke tala om vår enklare restauranter är verkligen ägnat en stunds funderingar.
Vad särskilt ’Hans Herbert’ beträffar har denna båt bedrivit sin snygga trafik under hela utställningssommaren. Till en början förtöjde den vid Packhusplatsen och handeln med spritdrycker försiggick tämligen obehindrat. I slutet på juli måste den söka sig annan tilläggsplats och kom då att lägga till vid Masthuggskajen. Hade spritförsäljningen förut varit riklig nog och utskänkningen föga mindre, togo båda näringarna nu helt enkelt jätteproportioner.
En ström av törstiga svenska medborgare med eller utan stärkkrage sökte sig ombord i samma ögonblick som båten lade till vid kajen och först när de släckt av så att de knappt kunde röra en lem blevo de förpassade på landbacken igen. Det var en känd sak i hela staden att ville man ha något extra så var det bara att passa på ’Hans Herbert’. Och det gjorde man.
Emellertid ingrep polisen för att sätta stopp för trafiken. Men det var lättare sagt än gjort. ’Hans Herbert’ är av utländsk nationalitet och hittills har man alltid först vänt sig till k. m:t med begäran om att få anställa åtal vid liknande fall. Denna gång gällde det emellertid att handla raskt och det i går omtalade åtalet kom till stånd i slutet av juli.
I praktiken hade det ingen som helst betydelse. Naturligtvis blev man lite försiktigare ombord på båten, men innan utslag fallit kunde man där fortsätta precis som vanligt. Polisen och tullen stodo fullständigt maktlösa mot ett sprithotell mitt i hjärtat av den förnämsta hamnstaden i spritrestriktionernas förlovade land. Strömmen av törstiga individer som sökte sig ombord på ’Hans Herbert’ visade inga tecken till minskning.
Men nu är det slut med den affären. Helt nyligen gjorde ’Hans Herbert’ sin sista ’utställningsresa’ och de åtalade bartenderna komma att spårlöst försvinna i sitt stora fosterland. Men det kan anföras som ett ytterligare bevis på halten av ’utställningsresorna’ att ’Hans Herbert’ på sin senaste tur medförde en (1) enda passagerare. Inkomsterna av spritutskänkningen täckte tydligen alla utgifter. Nu bör dock den sorgen vara stillad.
Men ’Hans Herbert’ är inte den enda båt, som står till tjänst med spritdrycker. Tvärtom är det så, som vi anförde i början av denna artikel, att varenda tysk båt bedriver restaurantrörelse i större eller mindre skala. Mestadels är det arbetarna vid kajen som använda sig av deras tjänster, men även andra söka sig med förkärlek ombord för att få ett rus. Det är ju så enkelt att säga sig vara bekant med en styrman eller jungman för att komma över landgången och sedan stå tyskarna gärna till tjänst med både det ena och det andra.
Det finns exempel på att hela stuvarelag gått från båtarna redlöst berusade. Gång efter annan får piketbilen skynda ned till kajen för att taga hand om de mest ankomna. Senast häromdagen blev kaptenen ombord på ’Leda’ överrumplad för att han innehade hundratals flaskor sprit i sin hytt. Försålda centilitervis blir det en ganska nätt förtjänst. Blir han bötfälld mönstrar han av när han kommer hem och är sedan, tack vare förtjänsten på valutaskillnaden, försörjd för en tid frami det land, vars hamnar de gästa.
Likväl kan man möjligen förstå att befäl och besättningar på handelsfartyg tillåta sig att kränka lagarna men när det går så långt att t.o.m. folket ombord på de tyska krigsfartyg som i sommar gästat oss, bedriver utskänkningsrörelse i våra hamnar i skydd av sitt lands örlogsflagga måste man reagera på skarpen. Genom föreställningar hos härvarande tyska konsulat lyckades man också göra slut på de affärerna.
Tills vidare kan man icke göra mycket åt saken. Polisen gör sin plikt, så mycket är säkert. Men det fordras en polisman på varje båt för att bevakningen skall bliva effektiv. Och den historien skulle kanske bli lite för dyrbar i längden. (Ur: Göteborgs Aftonblad 13 september 1923). Texten hämtad från Göteborgs historia.