Firman D. Carnegie & Co var från början ett järnhandelshus som grundades 1803 när David Mitchell, ägare av en handelsfirma där David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg arbetade dog. Verksamheterna togs över av en ny firma bildad av de tidigare medarbetarna i Mitchells firma som fick namnet D. Carnegie & Co. 1836 lämnade Jan Lamberg firman.
Vid David Carnegie d.ä.:s död år 1837 inträdde brorsonen David Carnegie d.y. som delägare i firman, men efter sitt giftermål med Susan Carnegie (dotter till David Carnegie d.ä.) 1845 såldes järnexportverksamheten till den i firman anställde Fredric Malm som haft ansvaret för järnexporten. Dennes nybildade firma fick namnet Fr. Malm & Co. Istället kom firman D.Carnegie & Co att ägna sig åt uppbyggnaden och driften av porterbruket och sockerbruket vid Klippan som grundats av A.R. Lorent.
Porterbruket och sockerbruket köptes av firman D. Carnegie & Co år 1837 när David Carnegie d.y. inträdde i verksamheten. Sockerbruket hade dock startats redan 1810.
1808 beviljades Abraham Robert Lorent privilegium för raffinering av kolonialråsocker och anlade därefter ett sockerbruk vid Klippan. 1813 erhöll han också tillstånd att tillverka porter och andra engelska ölsorter. Från 1809 var också svågern John Nonnen en av de stora ägarna i företaget.
Produktionen av socker, kom igång 1810 och snart var företaget den största tillverkaren av socker i Göteborg. Vid sidan av sockerraffmering och portertillverkning bedrev Lorent också handel och rederirörelse. Han handlade med järn, trä och tjära och vare under åren 1810— 15 en av Göteborgs rikaste personer.
När fransmännen intog Hamburg år 1813 fick A.R. Lorent ekonomiska problem. Efter Napoleonkrigens slut 1815 dvs när kontinentalblockaden var över, förändrades de gynnsamma förutsättningar, som skapat de goda handelskonjunkturerna i Gbg. Lorent fick svårigheter att balansera en sjunkande försäljning mot ökande fordringar. 6 juli 1816 överfördes bruken formellt till brodern Per Emil Lorent som bodde i Charlestown i USA. Han flyttade över till Göteborg. Trots att han satsade 700 000 rdr banko i broderns företag lyckades de inte rädda bolaget. Från 1819 leddes företaget av Nonnen med Lorent som sakkunnig ledare av socker- och portertillverkningen.
De ekonomiska svårigheterna kvarstod och i juni 1833 inlämnade Nonnen sin och företagets konkursansökan till rådhusrätten i Göteborg. När bruken efter konkursutredning kunde säljas på auktion så köptes de av David Carnegie d.ä. ihop med kusinen William Robertson för 300 000 rdr bko. William Robertson var huvudsaklig investerare med 55% av kapitalet. John Nonnen fortsatte som chef för bryggeriverksamheten och sockerbruket i Klippan fram till 1845. Därefter blev Oscar Ekman chef.
1851 ombildades firma D. Carnegie & Co till ett handelsbolag med David Carnegie d.y. som ägare av 3/7 samt Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare av 1/7 var. De tre sistnämnda hade tidigare drivit andra sockerbruk.
Vid mitten av 1850-talet stod D. Carnegie & Co för 28% av sockertillverkningen (cirka 4 000 ton till ett värde av cirka 3 miljoner kronor) i Sverige vilket var lika mycket som alla Stockholms sockerbruk tillsammans. D.O. Franckes Rosendahls Fabriker stod för 22 % och Skånska Sockerfabriks AB (Justus Tranchell, F.H.Kockum, Mattsson & Braune och C. Mattsson) i Landskrona för 17%. Antalet anställda vid Carnegies sockerbruk var vid denna tid cirka 200. På 1860-talet hade företaget cirka 300 anställda.
1865 ombildades handelsbolaget till AB D. Carnegie & Co, och Alex. Barclay blev delägare istället för John Barclay. När Alex. Barclay gick i konkurs år 1877 övertogs hans aktier av Emil Ekman, bror till Oscar Ekman, och Henning Frisell
I slutet av 1870-talet stod Rosendahl för 22%, D. Carnegie & Co för 21% (cirka 5 000 ton), Skånska Sockerfabriks AB för 13% medan Stockholmsbruken då stod för 36% av sockertillverkningen. 1880 hade Landskronafabriken vuxit så den stod för 33% av sockerproduktionen i Sverige medan Carnegie stod för 23% och Stockholmsbruken för 29%. Förflyttningen av tyngdpunkten för sockerindustrin berodde på sockerbetans intåg som råvara för sockertillverkning.
1879 dog Eduard Magnus och då övertog familjen Ekman hans och Morris Jacobsons aktier i företaget. David Carnegie d.y avled 1890 och därefter ägdes företaget huvudsakligen av familjen Ekman.
På 1860-talet övertog sockerbetan rollen som dominerande råvara för sockertillverkning i Europa och på 1870-talet skedde motsvarande utveckling i Sverige. Det blev därför bättre och lönsammare att producera socker i närheten av sockerbetsodlingarna. Dessutom upphörde slaveriet i världen under 1800-talet Carnegie som var uppbyggt på import av billig råvara från slavplantager i Västindien hamnade på efterkälken.
För att råda bot på situationen investerade D. Carnegie & Co i råsockerbruk i Skåne, förts med 25% ägarandel i Staffanstorps råsockerbruk som byggdes 1885 där också Skånska Sockerfabriks AB ägde 25%. Därefter byggde företaget ett eget råsockerbruk i Trelleborg 1887, senare blev de också delägare i råsockerbruket i Jordberga som byggdes 1891. Samma år övertog bolaget också en andel i den planerade anläggningen i Hököpinge. Den andre ägaren var sockerföretaget Tanto i Stockholm.
Med anläggandet av råsockerbruken i Skåne ökade Carnegies produktion vid sockerbruket i Klippan, Göteborg, mycket kraftigt och 1894 tillverkades 5 miljoner ton vilket år 1900 ökat till 10 miljoner ton. 1901 uppfördes den nya toppsockerfabriken vid Kliippan och företaget behöll sin dominerande roll än en tid. Byggnaden ristades av arkitekten Hans Hedlund.
D. Carnegie & Co 1947. Porterbruket till vänster och sockerbruket till höger runt kullen med Älvsborgs slottsruin. Foto. Oscar Bladh. Public domain
På grund av hårdnande konkurrens tog D. Carnegie & Co tillsammans med Skånska Sockerbruks AB (Tranchell) initiativet till att bilda en trust. De mindre producenterna i Skåne tvingade in i den eller köptes upp. Det förstnämnda var fallet med Max Engeström i Arlöv som kämpade emot i det längsta. Däremot gav Jacob Lachman med anläggningar i Ystad och Köpingebro inte upp. Till slut köptes dock hans bolag upp år 1902 med hjälp av Louis Fraenckel.
1907 bildades slutligen Svensk Sockerfabriks AB av D. Carnegies sockerbruksverksamhet, Skånska Sockerfabriks AB och Petter Olssons sockerbruk i Helsingborg som leddes av Malte Sommelius. Gustaf Ekman blev VD i det nybildade bolaget i vilket D. Carnegie & Co var en av de stora delägarna,
1901-1910 tillverkade cirka 18 000 ton socker per år och 1911-1915 cirka 24 000 ton per år. Från år 1910 var antalet anställda vid sockerbruket i Klippan cirka 400.
Under första världskriget fick företaget igång en omfattande produktion av sirap i Landskrona och Göteborg. Efter kriget avtog sirapsframställningen, men 1932 anlades i Göteborg en modern sirapsfabrik, som utformats av disponent Sigvard Reuterskiöld efter Harald Lundéns idéer. Göteborgssirapen konkurrerade snabbt ut brittisk och holländsk importsirap från den svenska försäljningen. Vid andra världskrigets slut hade Sverige blivit helt självförsörjande. Under krigsåren utvecklades också metoder för att framställa sirap ur inhemskt betråsocker.
Brukets disponenter under 1900-talet var Sigvard Reuterskiöld 1903-1935, Sixten Stare 1935-1942, Axel Laudon 1942-1957 och efter sockertillverkningens nedläggning S. Hammarskiöld 1957-1965.
1957 lades sockertillverkningen vid fabriken i Göteborg ner, Trelleborgs råsockerbruk lades ner redan innan dess,1955, råsockerbruket i Staffanstorp 1963, Hököpinge 1967, Jordberga år 2000. 1968 omvandlades Svensk Sockerfabriks AB till förvaltningsbolaget (holdingbolaget) AB Cardo och sockerverksamheten överläts till ett nytt bolag som fick namnet Svenska Sockerfabriks AB.
Andra källor:
- G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
- A. Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Läs mer: