Villastadsområden

De så kallade villastäderna eller trädgårdsstäderna växte fram i början av 1900-talet efter engelsk förebild. Det var områden som ofta utvecklades och byggdes av privat ägda exploateringsföretag som köpte upp mark, sedan byggde hus och sålde husen med tomter. Ibland sålde tomterna så att den enskilde köparen sen kunde bygga en bostad efter eget önskemål. En del av dess bolag var enbart bildade för att exploatera mark och andra hade mer omfattande syften. Det som byggde var bostäder för en växande medelklass, men ibland också sommarhusområden för överklassen eller ren överklassområden. En del områden låg mitt i Göteborg, andra låg långt ute på landet.

Idén bakom trädgårdsstaden formulerades av Ebenezer Howard, stenograf och uppfinnare, som ägnade hela sitt liv åt att försöka lösa det växande problemet med Englands städers trångboddhet och förslumning. Howard var influerad av de Engelska stora industriföretagens satsningar som gick ut på att låta bygga egna små samhällen för sina arbetare:

Trädgårdsstadens princip handlade inte bara om bättre boendeförhållanden för folket. Med hjälp av de fria marknadskrafterna skulle omflyttningen också leda till en social revolution. Den stora utflyttningen skulle medföra prisfall på mark i storstäderna och därmed leda till omfördelning av förmögenhet och makt, till nackdel för stora privata markägare, till fördel för folket. Att marken skulle ägas kollektivt var ett sätt att motverka spekulation och en eventuell värdeökning skulle komma alla till gagn. Howards vision byggde på en centralort med 58 000 invånare omgiven av flera mindre trädgårdsstäder om 32 000 invånare vardera. Varje trädgårdsstad skulle omges av ett jordbruksbälte stort nog att försörja stadens befolkning. I takt med att fler ville bosätta sig i trädgårdsstäderna skulle nya bildas, var stad skulle bibehålla sin storlek och sitt jordbruksbälte, medan antalet trädgårdsstäder skulle öka.

År 1899 bildade Ebenezer Howard The Garden City Association i syfte att skapa en folkrörelse som skulle sprida idén om trädgårdsstaden. Den som i praktiken utvecklade Howards idéer och lät dem förverkligas var den praktiske och resultatinriktade arkitekten och stadsplaneraren Raymond Unwin:

Unwin, som kom att bli en ny förgrundsgastalt inom Garden City Association, satte stadsplanering i fokus. Organisationen betonade behovet av en generell stadsplaneringslagstiftning. Man bytte namn till The Garden City and Town Planning Association och organisationen definierade trädgårdsstaden som ”A town designed for healthy living and industry; of a size that marks possible a full measure of social live, but no larger; surrounded by a rural belt; the whole of the land being in public ownership or held in trust for the community.” De förordade dock inte bara självständiga trädgårdsstäder, utan även trädgårdsförstäder (Garden Suburbs) och villakvarter (Garden Villages).

[…]

I boken Town Planning in Practice visar Unwin exempel på utformning av gaturummet och under mellankrigstiden fick hans idéer starkt gehör inom ett nytt nationellt byggprogram, där kommun och allmännytta skulle stå för en omfattande nybyggnation. Hälsoministeriets handbok i bostadsbyggnation tog fasta på Unwins beräkningar om max 12 hus per acre. Där presenterades även idén om förstaden som självständig enhet.

I Sverige övertogs Unwins idéer av stadsingenjör Albert Lilienberg som skulle komma att bli en av 1900-talets främste stadsplanerare. Men den svenska idén om trädgårdsstaden kom i praktiken att ha få likheter med Unwins idéer. Det handlade istället om mindre områden med villor och radhus och inte om planer för självständiga städer. De första trädgårdsstäderna av svensk modell i Göteborg var Böö villastad, Landala egnahem, Hovås villastad och Utbynäs villastad vilka följdes av många fler.

Villastadsbolagen

Även Göteborgs stad planerade ett antal trädgårdsstadsområden, såsom exempelvis Landala egnahem och Änggården. Planeringen av Landala Egnahem var också påverkad av Egnahemsrörelsen.