Bland de industriella anläggningar i vårt land, som vidt kring verlden hedrat det svenska namnet och lemnat exempel på, hvad svensk storindustri kan åstadkomma, intager den invid Göteborg belägna Lindholmens mek. verkstad ett framstående rum.
Verkstadens begynnelseår infaller på midten af fyratiotalet. Det var dåvarande grosshandlaren Th. W. Tranchell, en för Göteborgs bästa ifrigt och med framgång verkande samhällsmedlem, som var verkstadens förste märkesman och under den tidens outvecklade, mindre pröfvande industriella förhållanden ledde dess unga öden med en energisk banbrytares kraft.
Under de första åren blef sålunda vid Lindholmen anlagd den första slipen på Sveriges och Norges vestkust.
De första sjelfständiga arbeten, som verkstaden levererade, frånsedt ett större antal reparationer å haverister från ’nar och fjerran, utgjordes naturligt nog af mindre ångfartyg, men trots sin ungdom pröfvade Lindholmen sina krafter äfven på beställningar af större och mera fordrande natur, såsom ångarne Lorenz Bager, Gustaf Adolf och Gustaf Wasa, hvilken senare under många år med lycka underhöll förbindelsen mellan Göteborg och London.
År 1859, sedan den dittillsvarande ledaren dragit sig tillbaka och ingen af hans medintressenter vare sig ville eller mäktade åtaga sig chefskapet för den i snabb utveckling stadde verkstaden, inköptes densamma af det kända etablissementet vid Motala ström, Motala mekaniska verkstads aktiebolag, som ombildade Lindholmen till en filial under sig. Från detta år, 1859, daterar sig Lindholmens storhetstid.
Det förtroende, verkstaden sedan vunnit, och den aktning för sig sjelf, som alltifrån dess begynnelse varit kännetecknande för verkstaden, nemligen att endast utlemna gediget, fullgodt arbete, blefvo numera i ännu högre grad befästa, och verksamhetsfältet ökades med det stigande ryktet.
Den man, som icke blott för sin tid utan äfven för alla tider knutit sitt namn outplånligen fast vid Lindholmens verkstad, och hvilken utan gensägelse har. största förtjensten af, att denna period blef en glansperiod var ingeniör C. E. Norrman, på hvilken valet föll, då Motalaverkstaden hade att utse chef för den medarbetande broderverkstaden.
Ingeniör Norrman var en synnerligen begåfvad person och egde en för de skilda riktningarne inom sitt fack sällspordt skarp blick, parad med kraft och energi.
Den mångfald af omändringar, som nu i rask följd inom verkstadens område företogs, var uteslutande eller nästan uteslutande hans verk. och han hade icke många år fört spiran innan Lindholmens verkstad ryckt upp i främsta ledet bland vårt lands med utlandet konkurerande industriella företag.
Betecknande för den storartade uppblomstring, verkstaden under hans ledareskap gick till möte, är redan det faktum, att arbetsstyrkan som vid ingeniör Norrmans första tid blott uppgick till några hundra man, vid hans afgång år 1885 stigit till 1,100.
Under denna 26-åriga, välsignelsebringande verksamhet hade direktör Norrman glädjen att se den ena större och mindre ångaren efter den andra glida ned från stapelbädden, för att sedan i såväl in- som utlandet gå ut att ytterligare befästa verkstadens anseende.
Vi vilja äfven här erinra om, att det var under ingeniör Norrmans tid, verkstaden hedrades med förtroendet att bygga den första svenska pansarbåten Svea.
Bland de mera väsentliga förbättringar inom verkstaden som vidtogos under de nämnda åren anse vi oss, utom de här ofvan redan omtalade nydaningarne, böra påminna om den stora 350 engelska fot långa och 50 eng. fot breda torrdocka som fullbordades 1875, jemte ny ångkran om 50 tons lyftkraft.
Den allra sista tiden af direktör Norrmans verksamhet vid Lindholmen var måhända icke egnad att för den gamles blickar teckna den närmaste framtiden så ljus och lyckobringande för verkstaden, som han tänkt sig den. Det vill dock synas, som om den, hvilken har menniskornas öden i sina händer, ville skona honom, som nedlagt hela sin mannaålders kraft på utbildandet och höjandet af detta efter svenska förhållanden storslagna etablissement, från att sielf som befälhafvare se det stolta fartyget nästan hopplöst kryssa fram mellan de bränningar som tryckta konjekturer uppröra.
Ty ingeniör Norrman hade redan öfverlemnat sin ansvarsfulla post till sin efterträdare, förutvarande i:ste verkmästaren, ingeniören Emil Telander hvilken gjort sig känd inom såväl eget land som i utlandet för att vara en ovanligt dugande och praktisk fartygsbyggare och af arbetarne synnerligen uppburen forman, då Motala verkstads aktiebolag, under hvilket Lindholmens verkstad sorterade, icke längre förmådde uthärda det hårda tryck, som bristande kapitaltillgång inom landet och dermed följande stagnation inom storindustrien framkallar, utan i likhet med en del andra dylika företag, hvilkas löpande administration kräfver stora summor, såg sig nödsakad att för en tid nedlägga all sin verksamhet.
Det såg då ett par år bortåt rätt mörkt ut för Lindholmens verkstad; men att låta dessa långa års sträfvanden gå så att säga, spårlöst förbi, att låta en i hela vårt industriella lif så djupt ingripande kraft som Lindholmens verkstad varit och måste vara, år efter år ligga overksam, kunde icke länge få ske. Några penningestarka, för fosterlandets bästa intresserade män trädde derföre fram, ställde sig i spetsen för ett nytt bolags bildande, med endast Lindholmens verkstad som operationsfeldt och ryckte sålunda ånyo upp etablissementet ur den lägervall, i hvilken det af omständigheternas hårdaslag råkat.
Det var den 17 Okt. 1892, som Lindholmens verkstad åter trädde i verksamhet under namn af Aktiebolaget Lindholmens Verkstads Arrendatorer, hvarefter detta bolag den 1:sta april 1894 öfvergick till ett bolag kalladt Lindholmens Verkstads Aktiebolag, i hvilket de flesta af arrendebolagets delegare ingingo.
Det ansvarsfulla kallet som teknisk direktör och ledare af det hela öfverflyttades nu på ingeniör Sven Almqvist, som arbetat under såväl Motala bolags forne chef Carlsund som ock under en lång följd av år underLindholmens förestående ingeniör Norrman och under Motala bolags svåra tid stått såsom teknisk ledare för hela detta etablissement med dess filialer.
Glädjande nog har också Lindholmens verkstad, rustad som aldrig tillförne att kunna häfda sitt gamla anseende, sedan nyssnämnda år 1892 sett sin storartade verksamhet åter krönas med en mindre vanlig framgång.
Rättvist är ock att framhålla, att det nya bolaget inom sig och sin styrelse räknar män, hvilka med öppen blick för de i sanning stora kraf, nutidens inom skeppsbyggeriet långt utvecklade teknik ställer på en verkstad med Lindholmens föregåenden, icke ansett några ekonomiska offer för kännbara för att kunna ställa sin verkstad i främsta ledet.
Vi erinra då först om den nya slipbyggnaden, som fullbordades hösten 1895. Vidare har verkstaden erhållit nytt elektricitetsverk, nytt pannhus, nytt fullständigt maskineri för verkstadens hela drift, ny tidsenlig kontorsbyggnad m. m. dessutom inköpt ett antal nya större och mindre arbetsmaskiner. Vidare är anläggning af hydrauliska anordningar för plåtbockning och nitning beslutad och under utförande. I samband med den nya slipanläggningen har äfven sliphamnen med dertill hörande vattenområde blifvit utvidgad med en yta af c:a 3,000 qv:mtr, för att kunna mottaga det för hvarje år ökade antalet vinterliggare.
Vi få icke heller förgäta att omnämna alla de reparationer, som verkstaden undergått, hvarigenom den erhållit ett dess stora anseende fullt värdigt yttre och uppstått liksom i föryngrad gestalt.
Vi afsluta denna vår redogörelse med en del siffror, som framhålla verkstadens effektiva förmåga.
Från 1859 till 1896 har vid verkstaden tillverkats och levererats 190 större och mindre ångare för in- och utlandet jemte ett stort antal ångmaskiner och pannor till äldre ångare. Under samma period ha sliparne begagnats af 3,283 och skeppsdockan af 663 fartyg.
