D. Carnegie & Co som bryggeri

Firman D. Carnegie & Co var från början ett järnhandelshus som grundades 1803 när David Mitchell, ägare av en handelsfirma där David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg arbetade dog. Verksamheterna togs över av en ny firma bildad av de tidigare medarbetarna i Mitchells firma som fick namnet D. Carnegie & Co. 1836 lämnade Jan Lamberg firman.

Vid David Carnegie d.ä.:s död år 1837 inträdde brorsonen David Carnegie d.y. som delägare i firman, men efter sitt giftermål med Susan Carnegie (dotter till David Carnegie d.ä.) 1845 såldes järnexportverksamheten till den i firman anställde Fredric Malm som haft ansvaret för järnexporten. Dennes nybildade firma fick namnet Fr. Malm & Co. Istället kom firman D.Carnegie & Co att ägna sig åt uppbyggnaden och driften av porterbruket och sockerbruket vid Klippan som grundats av A.R. Lorent.

Porterbruket och sockerbruket köptes 1837 när David Carnegie d.y. inträdde i verksamheten.

1808 beviljades Abraham Robert Lorent privilegium för raffinering av kolonialråsocker och anlade därefter ett sockerbruk vid Klippan. 1813 erhöll han också tillstånd att tillverka porter och andra engelska ölsorter. Från 1809 var också svågern John Nonnen en av de stora ägarna i företaget.

Produktionen av socker, kom igång 1810 och snart var företaget den största tillverkaren av socker i Göteborg. Vid sidan av sockerraffmering och portertillverkning bedrev Lorent också handel och rederirörelse. Han handlade med järn, trä och tjära och vare under åren 1810— 15 en av Göteborgs rikaste personer.

När fransmännen intog Hamburg år 1813 fick A.R. Lorent ekonomiska problem. Efter Napoleonkrigens slut 1815 dvs när kontinentalblockaden var över, förändrades de gynnsamma förutsättningar, som skapat de goda handelskonjunkturerna i Gbg. Lorent fick svårigheter att balansera en sjunkande försäljning mot ökande fordringar. 6 juli 1816 överfördes bruken formellt till brodern Per Emil Lorent som bodde i Charlestown i USA. Han flyttade över till Göteborg. Trots att han satsade 700000 rdr banko i broderns företag lyckades de inte rädda bolaget. Från 1819 leddes företaget av Nonnen med Lorent som sakkunnig ledare av socker- och portertillverkningen.

De ekonomiska svårigheterna kvarstod och i juni 1833 inlämnade Nonnen sin och företagets konkursansökan till rådhusrätten i Gbg. När bruken efter konkursutredning kunde säljas på auktion så köptes de av David Carnegie d.ä. ihop med kusinen William Robertson för 300 000 rdr bko. William Robertson var huvudsaklig investerare med 55% av kapitalet. John Nonnen fortsatte som chef för bryggeriverksamheten och sockerbruket i Klippan fram till 1945. Därefter blev Oscar Ekman chef.

Antal anställda i porterbryggeriet 1831-1855

1831, 63
1835, 69
1840, 100
1845, 68
1850, 126
1855, 177

Av antalet anställda under perioden 1831-1852 var mellan 30 och 50 % minderåriga. Barnarbete var alltså mycket vanligt. Därefter minskade antalet antalet minderåriga. Vid mitten av 1850-talet hade företaget totalt 400 anställda i företaget.

1850 köptes William Robertsons arvingar ut från företaget och 1851 blev bolaget ett handelsbolag med David Carnegie som ägare av 3/7 samt Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John C. Barclay som ägare av 1/7 var. År 1861 började Emil Ekman, bror till Oscar Ekman, arbeta i firman. 1867 blev Alex. Barclay delägare istället för John C. Barclay, 1865 ombildades bolaget till aktiebolag.

Delägare i AB D.Carnegie & Co, 1865, 1875, 1879

David Carnegie d.y., 323, 250, 400
James Carnegie, -, 73, 100
Oscar Ekman, 101, 106, 250
Morris Jacobson, 101, -, –
Eduard Magnus, 101, 202, –
Alexander Barclay, 78, 78, –
Emil Ekman, 27, 30, 75
Henning Frisell. -, 15, 40
David Wemyss, 53, 33, 30
Eskil Fåhraeus, 12, 10, 12
H.G. Gerle, 3, 3, –
John Lyell, -, -, 10
I bolagets ägo, – , – 83

Antal aktier, 800, 800, 1000

Alexander Barclay gick i konkurs 1877 och då såldes hans aktier i D. Carnegie & Co, 1879 dog Eduard Magnus varvid hans aktier inlöste av de andra aktieägarna. År 1880 anställdes Gustaf Ekman, son till Emil Ekman i firman. David Carnegie d.y dog år 1890 varefter företaget ägdes nåstan helt av familjen Ekman.

I början av 1860-talet tillverkades mellan 10 000 och 12 000 hl porter, men i och med att John Lyell anställdes som bryggmästare år 1868 så började företaget expandera kraftigt. 1875 tillverkades 40 000 hl öl.

För att klara expansionen krävdes säkra leveranser av glasbuteljer. Årnäs Glasbruk, som gick i konkurs 1868, köptes in på exekutiv auktion varefter glasbrukets produktionskapacitet byggdes ut.

Under 1870- och 1880-talen var portertillverkningen den lönsammaste delen av företaget. På 1890-talet minskade portertillverkningen på grund av konkurrens från porterbryggerier i Gävle och Stockholm. 1898 avgick John Lyell som chef för porterbryggeriet och ersattes av Arvid Uddenberg. Vid mitten av 1890-talet tillverkades porter tillett värd av cirka 1 miljon kronor men 1905 hade tillverkning ökat så att den motsvarade ett värde på 2 miljoner kronor. På denna nivå låg tillverkning fram till 1915.

När Oscar Ekman dog 1906 skiljdes sockertillverkning och portertillverkning åt i två olika bolag. Porterbruket blev Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co. Efter första världskrigets ransoneringar vill företaget återuppta tillverkningen av den starka porter som tillverkades innan kriget, men det ville inte svenska myndigheter och 1920 köptes företaget därför av AB Vin & Spritcentralen. Företaget kunde dock inte uppnå lönsamhet genom att bara tillverka porter med låg alkoholhalt och 1928 såldes därför företaget igen. Köpare var ett konsortium som leddes av AB Pripp & Lyckholm samt AB Stockholms Bryggerier. AB Pripp & Lyckholm var majoritetsägare och 1938 förvärvade de resten av aktierna i företaget.

Mellan 1921 och 1940 var Arvid Uddenberg VD i företaget. Han efterträddes av G. Risholm.

Glasbruksrörelsen utökades 1943 med Surte glasbruk. 1960 såldes Surte Glasbruk till AB Plåtmanufaktur i Malmö medan Årnäs glasbruk lades ner. Bryggeriet i Klippan stängdes för gott den 31 augusti 1979. Idag är byggnaden ett hotell.

Läs mer: