Staden hade inom fästningen inte plats för sjöfartens alla anläggningar, således måste under ca 200 år de skrymmande hamnverksamheterna vara förlagda på donationsjorden väster om fästningsgördeln. Vid Stigbergsängens strand tillät älvens vattendjup anläggningar för sjöfarten – ängen indelades i smala hamnegendomar med verksamheterna sammanträngda vid älvstrandens hamnbassänger på kajer och pirar av trä. Detta centrum för Göteborgs sjöfartsnäringar, dominerat av trävaruhandeln, fick benämningen Masthugget.
Namnet Masthugget är belagt från 1647, Mastehugget, och syftar på den tillverkning av skeppsmaster som förekom i hamnområdet, genom att masttimmer skeppades till de masthamnar som låg mellan Skeppsbron och Stigberget och därefter färdigställdes. Den 4 oktober 1647 fick tretton masthuggare burskap i Göteborg. Därmed blev de egna företagare, som kunde anställa arbetare till masthuggning och bedriva skeppshandel. Detta datum kan därmed sägas vara Masthuggets tillblivelse. Masthugget var stadens 11:e rote.
Ett Masthandelskompani stiftades här redan 1642 och ett Masthuggaregille år 1676. På 1700-talet låg ett stort antal sillsalterier i Masthuget invid masthamnarna.
Åtskilda från hamnområdet av Smala Vägen sträckte sig djupa trädgårdstomter – ”plantager” – in till fastare mark vid Stigbergets fot, där bostadshus av trä låg samlade utefter Breda Vägens slingrande lopp. Det var den livligt trafikerade förbindelsen mellan Göteborg och Majorna, där på Ostindiska Kompaniets tid endast hamnplatsen Klippan längst ut vid Älvsborgs Kungsladugårds huvudgård hade ett vattendjup tillräckligt för oceangående fartyg.
Stadens egentliga hamnområde måste inom räckhåll utanför vallarna ha bostäder för de olika yrkesgrupperna. Eftersom Masthugget saknade utrymme hade Kronan upplåtit mark nedanför Skansberget, på ömse sidor om kaponjären (gången mellan stadsfästningen och skansen) men på vederbörligt avstånd från stadens vallar, till provisorisk bebyggelse med små trähus och tillhörande trädgårdar, s.k. ”hagar”.
I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & Wohlfahrt, Peter Ekman, Sven Kullman, Niclas Matzen, Kåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.
1802-1803 flyttade Järnvågen till området från Brunnsparken. 1892 lades den ner.
Plantager i Masthugget
- Amijas plantage (senare Wauxhall)
- Möllerska plantaget
Sillsalterier i Masthugget på 1700-talet
- William Chalmers
- Magnus Ahlrot
- Westerling & Wohlfahrt
- John Christie
- Robert Marshall
- Peter Ekman
- Sven Kullman
- Niclas Matzen
- Kåhre & Co
- John Hall & Co
- Christian Arfvidson & Söner
Masthamnar och masthamnsägare
Masthamnarna ägdes på 1700-talet i allmänhet av samma firmor som ägde sillsalterier. Här är några till:
- David Amija
- Thomas Gavin
- Sänkverket (varv, allmän lastageplats fram till 1889)
- Strömman & Larsson (verksamheten flyttade på 1880-talet)
- Sven Renström
- James Maule
På 1870-talet var brädgårdarna/masthamnarna från öster till väster följande grossh. Oscar Wikströms brädgård närmast Järnvågen, Strömman & Larsson snickerifabrik och brädgård, patronerna A. M. Kocks och Arvid Erikssons brädgårdar, Bark & Warburgs snickerifabrik och brädgård samt A. F. Roempkes bryggeri. Därefter följde Sänkverket. Vid och utanför Sänkverket fanns vidare handlandena A. P. Berglunds, Axel Wikströms, F. O. Strömmans och P. Hammarbergs brädgårdar, av vilka den sistnämnda en gång varit i Sven Renströms ägo.
Masthugget var ett av de områden utanför den gamla staden som tidigt fick en regleringsplan för sin bebyggelse. År 1823 fastställde Kungl. Maj:t en plan som skulle ligga till grund för återuppbyggnaden av stadsdelen efter den stora branden i augusti 1821. Resultatet av denna plan förstördes dock vid en ny brand 1832 samt vid branden i november 1857.
Ända fram på 1990-talet var bebyggelsen i huvudsak fortfarande reglerad efter den år 1866 fastställda planen för stadens områden utanför vallgraven. Utöver gatunäts- och kvartersavgränsningen fanns ingen specifik planering för bebyggelsestrukturen, bara den allmänna byggnadsförordningen. Resultatet blev tätbebyggda fastigheter, med endast mycket små gårdar bakom gatubyggnaden.
Masthuggskajen (från början kallad Skeppsbron) anlades åren 1888-1902 med sex meters djup. Arbetet försenades dock av ett kraftigt ras den 25 november 1900, då cirka 100 meter av kajen försvann i älven.
Utbyggnaden av området söder om Första Långgatan genomfördes cirka 1850-1930, med tyngdpunkt på perioden 1870-1910. Första Långgatan utgjorde den stora genomfartsleden västerut och har traditionellt rymt många verksamheter. Andra Långgatan utlades på 1860-talet som huvudstråk genom Masthugget till Majorna och här gick stadens första spårvägslinje före elektrifieringen 1902. Den nya bebyggelsen uppfördes i huvudsak av sten, först i byggnader om tre våningar, så småningom i fyra till sex våningar. Det var dominerande bostadsbebyggelse, ofta med butiker i bottenplan och verkstäder på gården, med inslag av allmänna byggnader och rena industribyggnader. Många av fastigheterna omgärdades av plank och användes som materialupplag för bl. a. trävaror, järnvaror, ved och kol. Ofta fanns där också stall för hästar, vagnbodar och verkstäder av olika slag.
Kvarteren i Masthugget fick sina nuvarande namn 1923.
Kvarter i Masthugget
- Fregatten, Värmlandsgatan-Fjärde Långgatan-Nordhemsgatan-Plantagegatan
- Skonaren, Nordhemsgatan-Fjärde Långgatan-Linnégatan-Plantagegatan
- Briggen, Nordhemsgatan-Tredje Långgatan-Linnégatan-Fjärde Långgatan
- Barken, Värmlandsgatan-Tredje Långgatan-Nordhemsgatan-Fjärde Långgatan
- Galeasen, Fjärde Långgatan-Tredje Långgatan-Värmlandsgatan
- Jakten, Fjärde Långgatan-Masthuggstorget-Andra Långgatan-Värmlandsgatan-Tredje Långgatan
- Smacken, Värmlandsgatan-Andra Långgatan-Nordhemsgatan-Tredje Långgatan
- Skutan, Nordhemsgatan-Andra Långgatan-Linnégatan-Tredje Långgatan
- Slupen, Nordhemsgatan-Första Långgatan-Järntorget-Andra Långgatan
- Kryssaren, Värmlandsgatan-Första Långgatan-Nordhemsgatan-Andra Långgatan
- Korvetten, Masthuggstorget-Första Långgatan-Värmlandsgatan-Andra Långgatan
- Kostern, Johannesplatsen-Första Långgatan-Masthuggstorget-Andra Långgatan
- Kuttern, Wollins trappor-Barlastpatsen/Oskarsgatan-Barlastgatan-Stigbergsliden
Den första planen lade ut 20 kvarter mellan kvarteret Kuttern i väster fram till Rosenlundskanalen i öster efter att masthamnarna fyllts igen och Masthuggskajen anlagts. Meningen tycks ha varit att kvarteren skulle delas av Oskarsgatan i väster och Masthamnsgatan i öster. Men den senare gatan tycks aldrig ha byggts utan istället beredde en träkåksbebyggelse ut sig hela vägen. Det enda som idag finns kvar av denna bebyggelse är Kommersen som ligger mellan Västra och Östra Sänkverksgatan söder om Masthamnsgatan. Antalet kvarter tycks alltså ha halverats. När Masthamnsgatan drogs fram på 1960-talet drogs den rakt igenom kvarteren utom mellan Sänkverksgatorna där det alltid funnits en gata, Lilla Sänkverksgatan. Nedanstående kvarter tycks därmed under olika perioder ha motsvarat lite varierande områden och därför kan gränserna jag anger vara felaktiga. Några av de nämnda gatorna existerar inte längre. De flesta kvarteren innehöll till en början bara träkåksbebyggelse av samma typ som idag kan ses i loppmarknaden Kommersen vid Masthuggstorget.
24. Kanoten, sannolikt Barlastgatan-Hälsingegatan-Första Långgatan-Johannesplatsen-Stigbergsliden. Finns inte längre.
25. Vessingen, Pumphuset (Barlastplatsen)
26. Koggen, Barlastgatan-Andreegatan-Hälsingegatan-Oskarsgatan
27. Brigantinen, Hälsingegatan-Andreegatan(Oscarsleden)-Västra Sänkverksgatan-Första Långgatan. Finns inte längre.
28. Loggerten, Västra Sänkverksgatan-Lilla Sänkverksgatan/Masthamnsgatan-Värmlandsgatan-Första Långgatan
29. Koffen, Västra Sänkverksgatan-Andreegatan(Oscarsleden)-Värmlandsgatan-Masthamnsgatan
30. Snipan, Värmlandsgatan-Masthamnsgatan-Järnvågsgatan-Första Långgatan
31. Barkassen, Järnvågsgatan-Andreegatan-Rosenlundskanalen. Omfattade egentligen fyra kvarter då Vägaregatan och Bäraregatan gick rakt igenom och Lagerhuset låg för sig själv som ytterligare ett kvarter. Idag är Lagerhuset ett eget kvarter.
32. Kajaken, skapat efter 1923, Lagerhuset
34. Pirogen, Värmlandsgatan-Andreegatan(Oscarsleden)-Järnvågsgatan-Masthamnsgatan, skapat efter 1923. Parkeringsplats.
På 1920-talet flyttade många judar in i Masthugget från Haga. 1923 flyttade den ortodoxa synagogan, minjen, till Andra Långgatan 6 i kvarteret Skutan. Kvarteren närmast Järntorget utvecklade till kvarter dominerade av judar då de fylldes av nytillkomna flyktingar på 1930-talet och under andra världskriget. Jiddisch var ett allmänt vardagsspråk på gator och i affärer i området. Minjen blev kvar på Andra Långgatan till 1976, men då hade den judiska befolkningen i dessa kvarter i huvudsak flyttat till nybyggda områden i andra stadsdelar.
År 1948 fastställdes en ny stadsplan för området. Den varierade bebyggelsen med blandad användning gick stick i stäv med tidens ideal och ansågs olämplig. Den nya planen bibehöll gatudragningarna men funktionsuppdelade kvarteren. Bostäder skulle koncentreras till kvarteren i söder där gårdarna skulle göras mer bostadsvänliga genom att ta bort gårdsbebyggelsen. Inom kv Barken planlades för en park. De norra kvarteren skulle innehålla i huvudsak handel. Dessa gårdar fick överbyggas helt upp till fem meter för handelsändamål.
De nya planerna genomfördes inom delar av kvarteren längst i norr, där fastigheter slogs samman och mer storskalig sammanhängande bebyggelse uppfördes.
År 1964 upprättades ny plan för kvarteret Korvetten. Den nya bebyggelsen bredde stort och sammanhängande ut sig över hela kvarteret. Tio år senare gjordes ny plan för kvarteren Kråkstaden, Jakten och Galeasen. Kv Jakten och Galeasen bebyggdes med sammanhängande homogena bostadskomplex på upp till sju våningar.
Ena halvan av kvarteret Fregatten fick ny detaljplan 1989. I planen konstaterades att husen mot Värmlandsgatan var av högt kulturhistoriskt värde och att dessa skulle bevaras. Husen bedömdes friska och anslag om värnande av byggnaderna gavs. 1991 ansökte fastighetsägaren om planändring för rivningslov för nämnda hus (två fastigheter) samt för ytterligare två fastigheter och husen revs.
Läs vidare: En guide till Göteborgs stadsdelar – Masthugget och Stigberget
Källor:
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Göteborgs stadsbyggnadskontor, Långgatorna i Masthugget, 2012 (Åsa Hultgren)
Länsstyrelsen Västra Götalands län, Vasastaden och Lorensberg, Planering och byggande utanför vallgraven 1850-1900, 2016 (Staffan Sedenmalm)