VID GRÄNSEN AV Hultmans holme mot söder mellan den här i forna tider utflytande Vallgraven och Norra Larmgatan — vilken tillsammans med Östra och Södra Larmgatorna i en båge följde fästningsmuren och vilken fått sitt namn därigenom att man vid ofrid och eldsutbrott allra först på denna gata slog alarm medels trumning — vid denna gräns låg fordom ett gammalt pittoreskt hus, i vilket Chalmerska institutet residerade åren 1823—69, innan det fick sitt nuvarande hus vid Storgatan.
Dessförinnan hade huset vid Larmgatan ägts av snickarmästaren Niklas Hultman, den som givit Hultmans holme sitt namn. Huset avbilda vi här. Det ser inte oävet ut, som bild betraktad, med sitt kanalparti och sin sköljflotte. Det är två män av forna dagars lägre borgerskap, som skrivit in sina namn i denna stadsdels krönika. Den ene är kopparslagaren C. E. Lilja — en originell karl, utrustad med en otrolig verksamhetslust och ständigt bärande på högtflygande mekaniska idéer. Det var han som fyllde vassarna vid Packhusplatsen och planlade densamma. Den andre är snickaren Niklas Hultman, med vilken vi nu skola sysselsätta oss.
Båda bodde här. Hultman i sitt ovannämnda hus. Lilja helt nära, i ett hus vid Sillgatans, nuvarande Postgatans ändpunkt.
Båda gjorde mycket väsen av sig i tiden. Den ene i 1700-talets slut. Den andre vid 1800-talets mitt och något tidigare. Båda levde alltså i en tid, då hantverket som näringsfång betraktat spelade en mera betydande roll i samfundslivet än nu och då hantverksmästarna gjorde anspråk på en ledande ställning i städerna vid sidan av de mera högmögende. De forna skråna med sina yrkesskolade massor, sin tvångsorganisation och sina stränga reglementen voro ock en makt att räkna med, isynnerhet om åldermännen voro kommunalt och politiskt intresserade.
Hantverkets män i ledande ställningar gjorde också mycket mera väsen av sig än nu. De ingrepo i stadens angelägenheter, voro inte rädda för att bjuda myndigheterna hornen, när det gällde bevakandet av de egna intressena, och ibland sände de sina bäste till riksförsamlingen.
Huruvida Niklas Hultman hade något stort anseende inom sin kår, vet man inte. Men vad man
vet är, att hans snickerirörelse, som bedrevs i huset vid Larmgatan, var rätt betydande samt att
han var ålderman i snickareämbetet. Han var också en rabulist av renaste vatten, talför och obstinat över hövan, vilket de styrande nogsamt fingo erfara vid stämmorna på rådhuset. Där förde han ofta hantverkarnas, ja, stundom hela borgerskapets talan — mången gång med självtagen rätt. Tillika var han chef för en avdelning av den tidens brandkår.
Han var en besuten man, som ägde gård och grund, hästar och nötkreatur. Förmodligen för att skaffa bete åt dessa arrenderade han den gamla Stadstjänareholmen ute i Gullbergsvassen, vilken sedermera, liksom hela den på vassen belägna stadsdelen, av denna anledning fick bära hans namn.
Holmens sparsamma gräs måtte emellertid inte ha räckt till för åldermannens kreatur, ty utan vidare släppte han hästarna på bete på fästningsvallarne, vilka förut voro utarrenderade till annan person. Härigenom kom han i konflikt med de militära myndigheterna, i vilken han ingalunda skrädde orden. Mest bekant blev han emellertid genom sitt deltagande i det Björnbergska upploppet 1799 — “Brännvins-kriget”, som det allmänt benämndes.
Detta allvarsamma upplopp hade, som bekant, sin grund i spannmålsmatadoren och brännvinsbrännaren Niklas Björnbergs fullkomligt orättfärdiga brännvinsbrännande vid en tidpunkt, då folket led hungersnöd och alltså väl behövde all den spannmål, man kunde överkomma. Det började, som vi veta, på Stora torget och fortsatte utanför Björnbergska huset vid Norra Hamngatan.
Hela Göteborg var på benen, men naturligtvis var det pöbeln som i första rummet drog i härnad mot ordningsmakten och den utkommenderade militären. De oroliga elementen anfördes och
uppeggades av personer, av vilka man kunnat vänta bättre. En av dem, och en av de verksammaste, var Niklas Hultman.
Var helst de hetaste slagen stodo var han med, eggande och sporrande, och han sparade inte på skällsorden mot dem, som stredo för ordningen.
När upploppet var lycktat, kom naturligtvis vedergällningens timme för de deltagare, som blivit fast. Myndigheterna hade arresterat ett tjogtal personer, och även mot Hultman fördes talan för delaktighet i upplopp. Men han klarade sig.
Sitt försvar förde han med mycken bravur och väckte ej ringa uppseende för sitt mod och sin skarpa tunga. Saken mot honom ställdes ock på framtiden.
Från Norra Larmgatan flyttade Hultman till Torggatan. Och med tiden förändrades platsen för hans forna hus. Den sista biten av Vallgraven fylldes 1878.
Ättlingar till Hultman ägde det s. k. Bågeska huset vid Torggatan, det första av sten som uppfördes efter branden i 1700-talets slut, och en av dem, handlanden Victor Hugo Hultman, vilken varit i Carnegies tjänst, dog 1921, hugfästande namnet genom en donation till Ålderdomshemmet.
En del moderna varuhus ha uppförts på den gamla grunden, men än i dag erbjuda hörnhusen vid ett par av gatumynningarna en ganska rustik anblick för främlingen, som genom Nils Ericsonsgatan beger sig in till staden. Göteborgaren är, gunås, van vid vyen. Han vet sedan gammalt att Nordstaden liksom Hultmans holme inte har några skönhetsdrag att bjuda på. Gatorna äro mörka och trånga, stenhusen gråa av smuts och damm, gårdsinteriörerna ruskiga.
Om jag ej tar fel föreligga emellertid en del byggnadsplaner, vilka en gång genomförda skulle ge fasadlängorna åt Norra Larmgatan ett värdigare och stilfullare utseende.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.