Johan Michael von Blanc föddes som Jean Michel Le Blanc 1738 i Frankrike och 21 januari 1796 i Karlskrona var teaterledare, krögare och akrobat. Uppträdde som konstmakare i Göteborg 1776; meddirektör för Gemenasiska sällskapet i S:t Petersburg 1778, i Stockholm och svenska landsorten 1778—79, i Göteborg 1779—82; ledare för Göteborgska skådespelarsällskapet 1782—85; reste med eget sällskap i svenska landsorten 1785—87; värdshusvärd i Karlskrona från hösten 1787 till sin död.
I sitt första äktenskap gift med en okänd lindanserska och från 23 maj 1790 gift med Beata Christina Köhler, född 1748 i Hörea som dotter till korpralen Kristoffer Köhler. I en text på Wikipedia har de två personerna blandats ihop.
Första gången Jean Le Blanc eller, som han sedermera skrev sig, Johan von Blanc, omtalas i Sverige, är i Göteborg 1776. Av tidningsannonser och notiser erfar man, att han därstädes det året såsom »amerikansk konstmästare» uppträdde i ekvilibrier och akrobatik samt även uppförde pantomimer. Sedermera förenade han sig i Ryssland med den utmärkt skicklige fransk-tyske lindansaren Paul German, varefter båda tillsammans begåvo sig till Sverige. I Dagligt allehanda 18 dec. 1778 läses följande tillkännagivande: »I dag kl. 6 e. m. visar sig uppå Kongl. Operahuset (Bollhuset) det nyligen från S:t Petersburg ankomna Gemenasiska sällskapet för första gången i sina konster uti ekvilibrier.» Varifrån sällskapets egendomliga namn härleder sig är ovisst. Den tidens lindansninig var mycket högt uppdriven, och i synnerhet German samt B:s vackra och intagande hustru »m:me de Blanc» hyllades livligt av publiken. Hon var välväxt och hade ett synnerligen präktigt hår, som räckte henne ända ned på smalbenet och som hon gärna koketterade med. Sällskapet fortfor att uppträda på den kungliga scenen under hela vintern, och 18 apr. 1779 fick B. K. M:ts privilegium på sina fysiska och mekaniska konststycken. Fram på våren s. å. lämnade sällskapet huvudstaden för att ge föreställningar i den svenska landsorten. På hösten anlände man till Göteborg, där B. och hans kompanjon grundade den första stående teatern i komedihuset vid Sillgatan; 10 dec. 1779 utfärdades K. M:ts privilegium å teaterverksamheten i Göteborg, ställt på Germans namn. Sedan B. längre fram skilt sig från sin meddirektör, måste han skaffa sig nya privilegier, och trots protester från Karl Stenborg erhöll han genom landshövding A. R. ’du Rietz’ bemedling 19 mars 1781 tillstånd att uppföra skådespel i Göteborg samt från 1 apr. till 1 okt. i Halland och Skåne, Karlskrona och Jönköping. Detta privilegium utvidgades 18 febr. följande år till att gälla »alla orter i riket, undantagandes residensstaden Stockholm». Truppen benämndes därefter »Göteborgska skådespelarsällskapet under ledning av Johan von Blanc».
I början hade B:s och hans sällskaps representationer i Göteborg bestått av harlekinader, lindansning och akrobatik, men redan vid årsskiftet 1779—80 hade det lyckats att ombilda truppen till ett verkligt dramatiskt sällskap, som 17 jan. inledde sin verksamhet med uppförandet av Holbergs »Jeppe Nilsson på Berget» och fortsatte den med arbeten av Corneille, Racine, Voltaire, Moliére, Beau-marchais, Lessing, Holberg, Hallman, Envallsson, Kexél, Wallenberg, Flintberg, Ristell m. fl., med ett ord, det bästa av vad den tidens dramatiska litteratur hade att uppvisa. Så småningom tillkommo även en mängd av de små förtjusande sångspel, som då voro på modet, med musik av Grétry, Duni, Philidor, Monsigny, Pergolese m. fl. B. kan även göra anspråk på äran att först på den göteborgska scenen ha presenterat Shakespeare, vilkens »Romeo och Julia» gavs i nov. 1781. Till och med en av en balettmästare anförd balettkår, bestående av fem herrar och lika många damer, lyckades han åstadkomma i början av år 1785. Biljettpriserna voro, såvitt man kan finna, 16 sk. på första plats och på andra plats 8 sk. Ordinarie spektakeldagar voro tisdagar och fredagar med början kl. 6 e. m., men under den mörkare årstiden eller från 1 nov. redan kl. 5. B. spelade dessutom emellanåt på söndagar och under fastlagen trots magistratens upprepade förbud, vilka han helt enkelt icke brydde sig om. Vintern 1782—83 spelade han icke mindre än åtta söndagar. Domkapitlet anmälde slutligen hans tilltag, varpå regeringen, utfärdade förbud häremot, men då hans privilegier 1782 tilläto honom spela samma tider, som i Stockholm voro medgivna, måste förbudet återkallas. B. anordnade även de första teatermaskeraderna i Göteborg, ehuru magistraten såg det med oblida ögon och till och med delgav honom en varning, vid vilken B., sin vana trogen, icke fäste det ringaste avseende. Den första ägde rum på konungens födelsedag 24 jan. 1780, och i okt. 1784 hade B. den glädjen, att konungen själv behagade hedra en dylik bal med sin närvaro, sedan han samma afton bevistat spektaklet, där han stannade ända till slutet. Det var endast under vinterhalvåret, B. spelade i Göteborg. Teaterabonnemanget gällde vanligen från 15 sept. till 15 mars, då sej ouren avslutades, varefter sällskapet begav sig till landsoTten för att där fortsätta sin verksamhet; år 1782 räckte dock spelåret undantagsvis till slutet av maj.
B. upparbetade inom kort sin teater till den främsta i landsorten och förmådde i vissa fall tävla med huvudstadens scener. Många av de pjäser, han gav, uppfördes långt senare i Stockholm, t. ex. »Minna von Barnhelm», »Barberaren i Sevilla», »Erasmus Montanus», »Alzire», »George Dandin», »Grefven af Walltron» m. fl., och under hans ledning uppammades talanger, vilkas namn för alltid kvarstå i vår teaters hävder, en Kjell Waltman, en Andreas Widerberg o. a. Hur högt B. som teaterledare på vissa håll var skattad, framgår bl. a. av att landshövdingen 1784 ingick till regeringen med en hemställan, att B. på grund av den flit och kostnad, varmed han underhåller sin trupp, samt till stadens invånares nöje uppför spektakler, måtte erhålla monopol på spektaklerna i Göteborg. Herrar riksens råd tyckte emellertid detta vara väl mycket begärt och avslogo landshövdingens anhållan.
Om B. förtjänade lovord för sitt sätt att sköta teatern, var han däremot såsom enskild person så mycket mer klandervärd. Till följd av sitt brutala och ytterst våldsamma lynne hade han under årens lopp skaffat sig fiender överallt. Han hade svårt att utan krångel och rättegångar fullgöra sina förbindelser samt förolämpade och förfördelade nästan alla, han fick att göra med, sin meddirektör, sin kapellmästare, sin hyresvärd, sina sujetter. Oupphörligt var han stämd för. att ha överfallit eller okvädat än den ene, än den andre. Dessutom visade han, som redan nämnts, ett oerhört förakt för stadens myndigheter och tjänstemän. Han blev till och med för sina fräcka tilltag inmanad i häkte, från vilket han emellertid lössläpptes efter sex dagar på grund av landshövdingens mellankomst. Slutligen inträffade dock katastrofen. För en obetydlig förseelse mot ordningsstadgan hade han 1783 blivit kallad inför rätta. Men i stället för att erkänna sin försummelse, utfor han i smädelser mot magistrat och borgmästare samt missfirmade allmänna åklagaren och rättens notarie. Då han för detta dömdes till böter och avbön, vädjade han till hovrätten och slutligen till K. M:t, men i båda instanserna stadfästes underrättens dom, och 11 mars 1785 ägde omsider avbönen rum. Emellertid visade den tillstädeskomna människohop, vilken fyllde rådhusets rum och korridorer, en så hotfull hållning mot B., att rätten på hans begäran måste ge honom betäckning, för att han helskinnad måtte komma hem. Vad som slutligen kom massans hat mot honom att flöda över, var hans övermod att håna den allmänna förtrytelsen. På affischerna till föreställningen 18 mars utlovade han att ge Holbergs »Den politiske kannstöparen» gratis till tack »för de fägnadsbetygelser, han rönt förliden fredag», därmed åsyftande de applåder, med vilka hans avbön inför rätta av åhörarna ledsagats. Visserligen blev det den aftonen proppfullt i teatersalongen, men än flera personer sammanskockade sig på Stora torget, varifrån massan tågade ned till komedihuset, där den för att lägga i dagen sin avsky och illvilja mot B. med stenar och kopparslantar krossade fönsterrutorna i hans bostad och det därmed sammanbyggda teaterhuset och begingo andra våldsamheter. Oroligheterna måtte ha varit rätt betydande, ty dagen därpå lät konungens befallningshavande uppslå kungörelser, att teatervakten i händelse av våldsamt motstånd hade order »att våld med våld styra och till den ändan blivit försedd med skarpa skott». Landshövdingen ansåg sig därjämte böra inrapportera upploppet till K. M:t. Då man icke ville ytterligare uppreta allmänheten, anmodade han magistraten tillsäga B. att »tillsvidare med komediers upphörande här i staden innehålla». Denne hade emellertid redan ansett rådligast att i hemlighet lämna Göteborg och bege sig till Stockholm. Stadsfiskalen yrkade därför, att det måtte trummas på gatorna och lysas efter honom såsom varande rymd. En i sanning sällsam avslutning på den en gång sä glänsande Blancska teaterverksamheten.
Enligt uppgift i Karl Tersmedens dagbok från Karlskrona 17 maj 1785 »kom komedidirektören Le Blanc med dess trupp hit från Göteborg och öppnade den 19 dess teater». Enligt samma källa för 1 juli kom »Le Blanc att taga avsked, emedan han med dess trupp ärnade passera sommaren uti Östergötland och börjar i Vestervik». Den 20 jan. 1786, berättar Tersmeden, »kom Le Blanc med dess komeditrupp, sedan han passerat hösten uti alla östgötastäderna och därvid funnit sin goda utkomst». Av ett tillkännagivande i Göteborgs allehanda för 7 febr. samma år finner man, att B. därstädes ställt till en teatermaskerad, av vars inkomst han lämnade hälften eller 17 rdr 44 sk. specie till de brandskadade i Jönköping, och 30 mars ägde genom hans anordning den första maskeradbalen rum i Karlskrona komedihus. I början av aug. kom han åter till denna stad, sedan han i Göteborg överlåtit sina privilegier och sin trupp till Andreas Widerberg »mot en ackord-summa av 2,400 rdr att i vissa terminer betalas, för vilken summa åtta betydeliga invånare gått i kaution». B. slog sig nu ned i Karlskrona som borgare och traktör, inköpte avlidne konter-amiralen Grubbes stora hus på Borgmästaregatan och inrättade där ett värdshus, som han gav namnet Storkällaren. Många annonser i Weckobladet vittna om hans livliga verksamhet därstädes ända till hans död vid femtioåtta års ålder. Dödsorsaken uppges i dödboken i en senare tillfogad anteckning — där dödsdagen, tydligen felaktigt, är satt till 20 febr. — ha varit »bröstvattusot». Jordfästningen ägde rum i Karlskrona, men liket fördes sedan till Augurum. Bouppteckningen visar ett burget bo. Där funnos fyra stycken ringar och en präktig snusdosa av guld, silver värderat till 346 rdr 18 sk. och ett rikhaltigt möblemang. En biljard och nio stycken spelbord erinrade om den av B. bedrivna källarrörelsen, på vars konto man naturligtvis även får skriva ett ansenligt parti vin, mosel, rhenskt och franskt, värderat till 316 rdr.
En brorsdotter till B., Katarina Le Blanc (d 17 nov. 1807), dotter till överstelöjtnanten i fransk tjänst Adam von Blanc, boende i Lüttringhausen, vistades i B: s hus och blev någon tid efter hans död gift med handelsmannen Petter Magnus Schalin.
N. Personne, ursprungligen publicerat i SBL.
5 svar på ”Johan von Blanc”