Svenska Islandsfararen

1714 köpte Jonas Alström den brittisk fregatten De Olbing Galley som senare döptes om till Prinsessan Ulrica Eleonora och sattes in som kaparfregatt på den svenska västkusten. Bemannad med 90 man och enligt Peter Wessel (Tordenskiold) bestyckad med 28 stycken 6-pundkanoner och några nicke-hakar kom fregatten under befäl av Sam Blackman i strid med fregatten Løvendals Galej, utrustad med 18 kanoner, i juli 1714. Fartyget var då på väg från London till Göteborg och har fortfarande namnet De Olbing Galley. På Løvendals Galej förde Peter Wessel befälet sen 1712. Striden avbröts när den danska fregatten fick slut på ammunition:

I begynnelsen av juli 1714 stevnet en fregatt ut fra London for et koffarditokt til Vest-India. Først da man var ute i sjøen tok kaptein Blackman fram de forseglede ordrer som viste seg å være et svensk kaperbrev. På det tidspunktet var det nemlig ikke noen uvanlig foreteelse å utstede kaperbrev til fremmede skip. Et slikt brev var en statlig tillatelse til å kapre skip under fiendtlig flagg for å kunne føre det til en vennlig havn, og deretter få utbetalt en del av skipets og lastens verdi til egen fortjeneste. Fregatten var hovedsakelig engelsk bemannet. Den var en stor galei-fregatt eller en demi-batterie fregatt, en betegnelse som kan ha ment en fregatt med ett helt kanondekk og et halvt, åpent kanondekk. Etter Wessels rapport er det mest sannsynlig at det var en demi-batterie fregatt med to dekk, med høy skanse på akterskipet og ganske høybordet, noe denne typen var kjent for. Mellom kanonportene var det skåret ut årehull, og dermed oppstår tilleggsnavnet «galley».

På ettermiddagen den 26. juli 1714 mellom Lindesnes og Skagen førte Wessel nederlandsk flagg for å unngå å varsle sine tiltenkte bytter da han så en stor fregatt under engelsk flagg nærme seg. Etter å ha passert Wessels skip, la den plutselig om kursen og skjøt to skudd idet man heiste det svenske flagg. Wessel heiste da det danske flagget og vendte skipet sitt om fra dets utsatte posisjon, for så å rette en voldsom beskytning mot det større krigsskipet. Han hadde besluttet seg for å ta opp striden, til tross for at hans motstander var større med flere kanoner og flere menn.

I over tre timer lå de to fregattene side om side mens kanonene skjøt salve på salve med voldsomme brak helt til ved ti-tiden om aftenen. Da mente kaptein Blackman på De Olbing Galley at nok var nok og satte alle seil til for å kom seg unna i ly av mørket. Wessel tok ikke opp forfølgelsen før han hadde fått de verste skadene reparert, men kunne da lett ta igjen den andre fregatten, som var blitt sterkt skadet etter den lange trefningen. Så kom det til et nytt sammenstøt som varte i nesten to timer til like over midnatt. Blackman mistet storråen på stormasten, men Wessel måtte likevel bryte av fordi det var forvoldt store skader som måtte repareres på hans eget skip. Uansett kunne ikke Blackman gjøre bruk av sine seil for å komme seg vekk, og Wessel kunne ta ham igjen på nytt.

Ved seks-tiden om morgenen den 27. juli 1714 braket de løs enda en gang i et tredje sammenstøt. Dette varte i tre timer. Begge skip fikk omfattende skader. De Olbing Galley fikk flere av rærne i riggen skutt sønder og sammen, mens Løvendals Galley fikk tre grunnskudd under vannlinjen og skade på rær, master og seil. Skadene var så store at begge måtte stoppe ildgivningen en stund for å unngå at skipene skulle synke under dem. Men ingen ville gi seg. Etter flere nye timer med nødreparasjoner kom det til et fjerde sammenstøt ut på ettermiddagen.

Etter en times ny strid var endelig De Olbing Galley i ferd med å overgi seg. Akkurat i dette øyeblikket, da Wessel hadde seieren innen rekkevidde, kom sjokket da en underoffiser kom til og forklarte at de ikke hadde mer krutt, bare nok til tre-fire skudd på hver kanon. Wessel ville først entre fienden, men i vest-nord-vest vind med ustadig sjø og høye dønninger lot det ikke seg gjøre. Han måtte la den svenske fregatten få dra vekk.

(I citatet ovan har kaptenens namn korrigerats till Blackman istället för det felaktiga Bactman.)

Modell av Løvendals Galej i Fjäre kyrka i Norge.

Prinsessan Ulrika Eleonora kom i Lars Gathenhielms ägo år 1716 efter att de kapat fartyget och därefter tilldömts detta som pris. Bakgrunden till detta händelseförlopp är oklart men Jonas Alström blev mycket förbittrad över det hela. Lars Gathenhielm bytte namn på fregatten som nu fick heta Svenska Islandsfararen. Den fick snart Jakob Jürgensson Molsund som befäl ombord efter en tid med Börje Hansson Wessing som befäl. Under Börje Hansson Wessings befäl år 1716 togs De Juffrouw Elisabeth med enlast av stockfisk från Bergen på väg till Amsterdam. Lasten värderades till 7 782 fl. av de nederländska ägaren.

I maj 1717 kapades det franska fartyget La Paix mellan Borkum Riff och Doggers bank av Svenska Islandsfararen.

Jürgensson-Molsund var befäl fram till att den erövrades av den danska flottan efter en hård strid år 1717. Kapten på det danska skepp, Søridderen, som tog fregatten var Christian Vosbein.

Skeppet infördes som pris till Larvik den 6 juni 1717. Jakob Jürgensson Molsund tillfångatogs men lyckades rymma.