Gustaf Fredrik Hjortberg föddes 2 okt 1724 i Göteborg och dog 5 april 1776 på Åby gård, i Fässbergs socken. Han var son till kaptenen vid amiralitetet Henrik Hjortberg och Anna Catharina van Eiten.
Gifte sig den 25 jan 1747 i Örgryte socken med Anna Helena Löfman, född 1 maj 1725 och död den 18 febr 1808 på Stomgården, Släp, dotter till kaptenlöjtnanten vid amiralitetet, Jonas Löfman.
Kadett vid amiralitetet i Göteborg 1732—35, elev vid gymnasiet i Gbg 36, inskriven vid Gbgs nation, Lunds universitet den 18 okt. 1742, prästvigd 46, därefter skeppspredikant vid Ostindiska Kompaniet med tjänst på skeppet Freeden aug 47—juli 49, på Cronprinsen Adolph Friedrich 49—51 och på Enigheten dec 51— juli 53).
Hjortberg hörde liksom Osbeck och Torén till de nitiska skeppspräster, som under färderna till och från Kanton samlade och beskrev alla slags naturalier. Han skickade sina resejournaler och dagböcker till Vetenskapsakademin. Hans sammanfattning av resornas vetenskapliga resultat 1753 (Minnesteckningar af trenne till Canton … gjorda resor) redogjorde för påträffade djur, särskilt fiskar och andra havskräk, avbildade i ett separat planschband.
Efter tiden i Ostindiska Kompaniet blev han kyrkoherde i Vallda och Släps församlingar i Halland från 1 mars 54. Även som kyrkoherde och senare prost ägnade sig Hjortberg åt vetenskapen:
H förfärdigade väggur och astronomiska instrument, lade tak och byggde orglar. Han var på sin prästgård en entusiastisk lantbrukare, som konstruerade plogar och sädesrensningsmaskiner, införde potatisen i socknen, odlade färgväxter och mullbärsträd. Han förvandlade sitt inköpta skattehemman Gustafsberg till ett mönsterjordbruk och anlade där en vacker trädgård med terrasser, fruktträdsplantager och fiskdammar.
Särskilt fängslades H av boskapsskötseln och veterinärmedicinen, där han framträdde som en av våra viktiga och inflytelserika äldre författare. Hans Svenska boskapsafvelen (1776) ger en fyllig handledning om kreaturens vård i ladugårdar och på åker och äng. Egen erfarenhet ligger bakom dess många folkmedicinskt färgade veterinära råd om sjukdomar och deras botande.
[…]
Sin egentliga berömmelse i samtiden förvärvade dock H genom sin medicinska praktik. Åtskilliga präster under 1700-talet ägnade sig åt att bota sina sockenbors krämpor, men H överträffade alla i rörelsens omfattning. Han tillverkade själv sina medikament, gratis utdelade till de fattiga, och uppförde ett koppympningshus. Hans specialitet var emellertid elektroterapin. De nya rönen inom elektricitetsläran hade inspirerat till försök att medicinskt utnyttja elektriciteten. Vid 1750-talets början prövades elektriska kurer med iver i Uppsala och Sthlm men upphörde snart. H, som från England köpt en elektricitetsmaskin, började 1759 praktisera med den. Framgången överträffade alla förväntningar, patienter från hela Sverige strömmade till prästgården i Valida, utsattes för elektriska stötar och slängde käppar och kryckor. Enligt bevarade journaler behandlade Ff 1759—65 inte mindre än 1 168 patienter, mest giktbrutna, förlamade, reumatiker och döva. Han uppfann sin egen apparatur för elektricitetens applicering (beskriven i VAH 1765, där även utdrag ur hans journaler publicerades) och valdes nu också till akademins ledamot.
Ett svar på ”Gustaf Fredrik Hjortberg”