OM DETTA HA VI en gammal skildring av den forne Göteborgsbiskopen Johan Wingårds son och Björnbergs måg, landshövdingen och statsrådet Johan av Wingård, ur vilkens berättelse jag skall citera något såsom stilprov.
“I november 1799, just som man på rådhussalen i Göteborg firade prins Gustafs födelse med en stor bal, där alla auktoriteter och de flesta officerarna befunno sig, kom, berättar Wingård, underrättelsen, att en folksamling skockat sig omkring Björnbergs hus och där inslogo fönstren med gatstenar, under hurrningar och grovheter eller hotelser mot ägaren, samt att man räddat hans hustru och små barn, innan folksamlingen blivit för närgången.
Surpricen var så stor inom det stilla och lojala samhället, att man icke, åtminstone på balen, kunde begripa orsaken till tumultet på den dagen; ehuru Björnberg visserligen icke var en populär man och dessutom något skrytsam eller övermodig över den förmögenhet, han redan då hade samlat.
Jag ser ännu, när jag vill, den sirlige gubben Hall den äldre, med sitt vita hår och sina stora sko- och knäspännen av guld, såsom den rikaste då varande köpmannen i Göteborg, dansa en menuett med överkommendanten, amiralen De Freeses fru — även det förnämsta fruntimret på stället, ty landshövdingen av Forselles var icke gift — sista turen måste avbrytas, då underrättelsen om upploppet anlände, och gubben Hall, som var rädd om livet, paltade genast hem, sedan amiralen hade skiljt honom vid sin moitié, som skickades till Masthugget, där hon bodde.
Björnberg var verkligen den ende modige bland sällskapet, vilken man med möda kunde hindra ifrån att begiva sig till kronobränneriet, som han hade under arrende. Han disponerade nämligen där en mängd folk, med vilka han ville anfalla dem, som förstörde hans hus i staden, men han lät äntligen övertala sig att gå till det närbelägna kommendanthuset, under det man utspridde ryktet, att amiralen skickat honom på en båt till något örlogsfartyg eller Älvsborgs fästning att förvaras.
Militären jagade visserligen hastigt, utan att skjuta, ej ens med löst krut, folksamlingen från huset och gjorde några fångar inpå gården, vilka utan krus transporterades till högvakten och Stadshuset vid Stora torget, nästan som om ingen av folksamlingen observerat eller ville vidkännas dem, under det man ivrigt var sysselsatt med tömmandet av några brännvinsfastager, varvid gick ganska hederligt och frikostigt till, så att det var svårt för befälet att hindra soldaterna från att deltaga i kalaset.
Man var emellertid sysselsatt nästan hela natten att med gevärskolvar och petande med bajonetterna skingra än den ena, än den andra folkhopen här och där på gatorna, vilka hurrade och väsnades förfärligt, utan att just begå några andra våldsamheter, än att förolämpa landshövdingen vid hemgången till sitt residens, då han förmanade dem till tystnad och stillhet; samt att, då militären hade instängt en betydlig svärm av de våldsammaste och mest bullersamma uti en gammal trång gata, och då amiralen även begav sig in i folkhopen, för att tala förnuft med dessa rusiga människor, då de hurrade för honom ofantligt och även buro honom på sina armar, ty han ägde makten att arrestera dem alla.
Delta slutade så, att han släppte ut dem genom soldaterna, som tillstängt bägge utgångarna, och detta höll ingen honom sedermera räkning för, ty folket skojade lika besatt, så snart han vände dem ryggen, och blev långt våldsammare.
Dagen efter det förut skildrade uppträdet tog folkmassan riktningen till kronobränneriet, liggande utanför staden, och våldförde sig där på kronans egendom, som till en del förstördes, vilket icke allenast låg dem synnerligen i fatet, utan även överbefälet, som icke sökte förekomma detta ofog, vilket sålunda icke ensamt drabbade enskild man.
Reaktionen efter upploppet och undersökningen — vid vilken man visserligen icke fick rätt på de egentliga instigatörerna — blev verkligen så komplett, att jag påminner mig ganska väl, att soldaterna och det lägre folket fraterniserade med varandra midsommardagen på Exercisheden och dansade omkring en majstång, varpå fanns en flagga med initialbokstäverna till Björnbergs namn: N. B., samt
hurrade för honom och Finkeljockum, såsom supfrihetens befordrare.
Äntligen anlände landshövdingen baron Liljehorn från Vänersborg och justitiekanslärens ombud, Klinteberg — som jag tror då endast hade lagmanstiteln, men vilken sedan även blev landshövding och baron — till Göteborg för att hålla de anbefallda undersökningarna. Vidare en överstelöjtnant baron Palmstjerna med en skvadron av Västgöta Kavalleriregemente, egentligen till patrulleringar och eskorterandet mellan domstolen och häktet av de hurrabassar, vi fångat, men vilka nu voro ganska spaka och skrämda, ävensom av deras kamrater, nu bringade till blotta åskådandet av ståten, vilken de aldrig hade trott skulle få en så allvarsam beskaffenhet.
Undersökningen rörande upploppet, som med noggrannhet och stränghet av ganska skickliga personer fördes, kunde dock icke få fatt på de egentliga motivörerna, utan stannade de arma hantlangarna i sticket. Dessa kunde icke, anmärker Wingård vidare, lämna minsta besked för annat än att de handlat ganska obetänksamt samt endast velat tvinga Björnberg att sälja sin myckna införskrivna spannmål till gott köp, hellre än att förvandla den i brännvin, varuppå han förmodades vinna ofantliga summor. Och dessa straffades även allvarsamt.
De flesta fingo spö eller vatten och bröd. Alla borde avföras till fästning på längre eller kortare tid, enligt den tidens vanliga straffbestämmelser, på vilka sällan följde nåd.
En fruntimmersskräddare, en kolossalt otäck figur och bullersam vid alla tillfällen, vid namn Graffman, samt en snickaremästare Hultman, vilka ansågos som chefer för de bullersammaste våldsverkarne, dömdes till vatten och bröd samt fästning — om på livstid eller vissa år, kan jag icke påminna mig. Jag vill dock som en dröm
minnas, att de slutade sina dagar på Marstrand.
(Emot denna passus i författarens berättelse kan ifråga om åtminstone Hultman anmärkas, att denne i följd av bristande bevisning ej kunde åt saken fällas.)
Resten av de tilltalade voro åkardrängar, bagargesäller m. fl. av detta slags folk. Och fingo dessa mer eller mindre antal spö samt några även fästning på vissa år.
Spöbestraffningsceremonien uppsköts likväl till några dagar efter general Carpelans ankomst, varunder honoratiores av brottslingarna hade tid inhändiga vederbörliga vatten- och brödportioner samt avföras till Carlstens fästning.”
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ett svar på ”Björnbergska kriget”