Den äldste sonen Henrik Wilhelm Hahr d. ä. föddes i apotekare Doves hus vid Stortorget (nuv. nr 16) den 24 februari 1724. Om dennes barndom känna vi intet. Han har troligen undervisats i Tyska församlingens skola och där bibragts den vackra och rediga handstil, som han bibehöll livet igenom. Fadern torde hava grundligt utbildat honom för handelsyrket och tidigt fick han göra rätt för sig på kontorsstolen. Redan som 18-åring uppträder han inför magistraten för att i sin sjuke faders ställe där redovisa efter 1741 års införselförbud ännu innehavda utrikes kramvaror.
Faderns handels- och rederirörelse fortsättes ännu några år efter dödsfallet huvudsakligen i avvecklande syfte. Henrik Wilhelm var därvid sin mors hjälpreda och den ledande kraften i den under firma »Hinrich Hahr Witwe» fortsatta handelsrörelsen.
Dödsboet var emellertid konkursmässigt, vilket modern länge lyckades hemlighålla, försvarande en i bouppteckningen införd »luftpost» om 110000 d. k:mt med att ett yppande av boets släta tillstånd skulle icke vara till gagn för kreditorerna »men har jag till den nådiga Guden den fulla förtröstan, vilken alltid visar nåd och barmhärtighet till änkor och faderlösa barn, att han så lärer välsigna min handel att ej allenast min sal. mans kreditorer kunna erhålla deras fulla betalning utan ock att jag och mina barn, vilka nästan alla omyndiga äro, hädanefter kunna få något att fägna oss öven. Bubblan brast ’emellertid 1753. Den 13 januari detta år infunno sig Henrik Wilhelm och förmyndarna för hans omyndiga syskon inför justitiekollegiet. Den förre anhöll å moders och syskons vägnar om »någon närmare utredning av sterbhusegendomen än redan skett samt att den förseglade bouppteckningen måtte öppnas på det ett eller annat måtte varda ändrat». Detta bifölls och efter verkställd utredning, då luftposten kom i dagen, resolverade kollegiet att »som sterbhusskulden vida överstiger egendomen, så varder ej någon fördel eller giftorätt för änkan eller något arv för barnen».
Den unge Hahr lyckades detta oaktat att tillfredsställa alla kreditorerna, vartill särskilt en förmånlig försäljning 1755 av fastigheten vid Västerlånggatan kom att bidraga. Bland dem som bistodo honom med råd och dåd må bl. a. nämnas Georg Henrik Conradi, sedan 1762 direktör i Ostindiska kompaniet. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke boets avveckling givit anledning till en schism mellan modern och sonen. I den mängd brev från den senares äldre levnadsår som finnas bevarade, nämnes aldrig modern, ej heller gläder han henne med några gåvor från sina resor, vilket allt står i påtaglig motsats till brodern Jacob, som under sina Kantonår ofta har henne i tankarna.
Importhandelns vid denna tid betryckta läge drev Hahr redan under tiden för firmans avveckling att överge sin faders yrke och i stället söka sin utkomst vid »manufakturerna». Redan 1751 fick han privilegium för en yllefabrik i Stockholm, sedermera ändrat till Sigtuna. Bristen på förlagskapital föranledde emellertid fabrikens nedläggande redan på våren 1755. Bättre framtidsutsikter skulle yppas genom det i samband härmed fattade beslutet att övergå i Ostindiska kompaniets tjänst, dåtidens största och mest inbringande handelsmonopol. Brodern Jacob hade tidigare tagit samma steg och gjorde redan 1748-1751 sin första resa till Kanton som assistent på skeppet Enigheten.
De båda bröderna kommo alltså att helt bryta mot faderns så starkt markerade livsåskådning om fri handel och emot varje monopol för att i stället följa tidens strömningar. Henrik Wilhelm markerade detta än ytterligare genom att 1763 gifta sig med Cathrina Magdalena Rothstein (1742-1820), dotter till den kände »hatten» och vännen till faderns bittra motståndare bröderna Plomgren, linkrämaren och rådmannen i Stockholm Anders Rothstein och hans hustru Catharina Margareta Höckert.
Vilka de den tiden så nödvändiga relationer voro, som skaffade brö- derna Hahr anställning bland Ostindiska kompaniets »officianter», känna vi icke med säkerhet.
Deras faders trogne vän handelsmannen Wilhelm Grubb, vars dotter var gift med den mäktige direktören Niclas Sahlgren, kan tänkas hava varit förmedlaren. Två andra döttrar till samme Grubb voro för övrigt gifta med ledande män inom kompaniet nämligen bruksägaren Nils Ström och superkargen Volrath Tham.
Sin jungfruresa gjorde Hahr 1755-56 såsom assistent å skeppet Enigheten, samma skepp vilket brodern medföljt 7 år tidigare.! Kapten var Baltzar Grubb, son till köpmannen i Stockholm Nils A:son Grubb. Då samma skepp den 2 januari 1757 kl. 4 em. avseglade »med favorabel vind» från Göteborg, är Hahr återigen med som assistent. Superkarger voro Jacob Greiff, Fr. Wilh. König, son till kompaniets grundläggare, Loode och Gustaf Tham. Medassistent till Hahr var Justus C. Osterman. Fartygschef var kapten Charles Chapman, möjligen broder till den kände skeppsbyggaren Fr. Henr. af Chapman. Om resan, som var Enighetens sista, är endast känt, att hemkomsten ägde rum i september 1758.
För Hahrs vidkommande torde resan hava inneburit en god merit, ty då han i april 1760 anträder nästa ombord på Riksens Ständer, är han befordrad till fjärde superkarg. Färden var märklig så till vida, att det var den sista som kompaniet förlade ruten via Suratte, den dåtida stora handelsstaden på nordvästkusten av Främre Indien norr om Bombay, före det vanliga slutmålet Kanton.
Läs hela Gösta Hahrs artikel: Henrik Wilhelm Hahr d. ä. och Ostindiska kompaniet
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
4 svar på ”Henrik Wilhelm Hahr och Ostindiska”