– Ostindienfararen, superkargören och kanslirådet
Född i Vasa 3/12 1746, mottog han sina elementarkunskaper i stadens trivialskola och blev med utmärkt heder student i Åbo 15/3 1763. Där åtnjöt han privat undervisning av docenten, sedermera domprosten Christian Cavander. Vistelsen vid akademien blev dock icke lång, ty redan på hösten 1763 tog han anställning i sin fars affär i Vasa och gjorde där sina första lärospån på det området. Genom en släkting, Michael Grubb, skaffade fadern åt honom tjänst vid det stora, i Sverige startade Ostindiska Companiet och han reste så i augusti 1766 hemifrån med ett till Göteborg destinerat skepp och blev under färden i tillfälle att visa, att han var en kraftnatur, som trots svårigheter mäktade taga sig fram. Resan med skeppet blev nämligen svår och lång och först i början av november anlände det till Gotland. Bladh befarade, att han genom dröjsmålet skulle förlora den åt honom utlovade platsen, varför han lämnade skeppet och styrde kosan med en postjakt över till Öland och därifrån den långa landvägen tvärs igenom Sverige till Göteborg, dit han kom i lagom tid och erhöll plats såsom skeppsskrivare i det nämnda kompaniet.
Några veckor senare anträdde han sin första resa till Ostindien och blev vid fartygets hemkomst år 1768 befordrad till andre assistent. Såsom sådan gjorde han ytterligare en tvåårig resa till Ostindien. Då emellertid Michael Grubb råkade i ekonomiskt obestånd och måste skilja sig från kompaniets. direktion, föreslog denne, att ock Bladh skulle egna sig åt någon annan bana. Bladh gjorde så och studerade i Uppsala två år kemi och mineralogi och var inskriven såsom auskultant i Kongl. Bergskollegium. Avsikten var, att utbilda sig till föreståndare för Garphytte alunverk i Närke, vilken befattning ställts i utsikt för honom. Men brukets finanser råkade i oreda och hela planen gick om intet. Bladh lyckades då bliva åter antagen i Ostindiska kompaniets tjänst. År 1772-1773 gjorde han sin tredje Ostindieresa, nu såsom förste assistent, och åren 1774-1775 sin fjärde resa. Vintern 1775-1776 var han i Stockholm, där han sysslade med studier och bl. a. skrev en avhandling med titeln ”Rön om Hafsvattnets Egentliga Tyngd på flere ställen i stora verldshaven”, som han inlämnade till Kongl. Vetenskapsakademin, vilken några år senare (1779) inkallade honom till sin ledamot. På hösten år 1776 blev han fjärde ”supercarg”, d. ä. direktör, vid kompaniets kontor i Kanton i Kina, där han stannade i 6 1/2 år, vilken tid betecknade en verklig högkonjunktur i kompaniets tillvaro. Bladh avancerade ock till förste supercarg och var designerad till överdirektör för det hela. Ännu åren 1794 och 1800 erbjöds honom denna plats. ”Men”, skriver han själv, ”Försynen hade för mig utsett en helt annan bana”.Peter Johan Bladh
Hans fader hade, såsom ovan nämnts, inköpt Benvik i Närpes, intresserat sig för Kaskö och börjat över den orten driva skeppsrörelse och etablera utrikeshandel. Sonen Peter Johan hade ock, innan han började sina utländska resor, några gånger besökt Kaskö och kände väl till sin fars planer med denna plats, vilken tycktes honom av naturen själv danad till en stapelstad.
Peter Johan Bladh. Pastell. Fru I. Kihlman, Helsingfors.
Peter Johan hade ock lovat sin far, att om Den Högste med livet och med någon förmögenhet skulle återhjälpa honom till fäderneslandet, så ville han här avlösa honom en gång och alltså fortsätta sin faders verk. Detta löfte var för honom så heligt, att han ansåg sig pliktig fullfölja detsamma, då han vid 38 års ålder återvände från Kina ”med sund kropp, god hälsa och 100,000 Banco Riksdalers ärft och ärligen förvärft Capital”. Han återkom till hemlandet i juni månad 1784. Hans far hade dött året förut och Peter Johan kom så till Benvik, för att taga hand om sina och sina syskons arvedelar i såväl jordegendomen, som i de kostsamma anläggningarne på Kaskö. Dessa sistnämnda anläggningar skulle ha förlorat sitt mesta värde, om den här påbörjade utrikessjöfarten nu upphört. Och då ingen annan av syskonen hade någon möjlighet, att fortsätta med sådan sjöfart beslöt Peter Johan, att även med detta för ögonen hålla det löfte, han givit sin far. Han ville dock först invänta regeringens beslut, huruvida stapelstadsprivilegier skulle beviljas Kaskö eller icke. Delvis för att inverka på frågans avgörande i positiv riktning, reste han till Stockholm och vistades där största delen av året efter sin hemkomst. Han lyckades ock genomdriva saken.
Emellertid tvekade han, om han nu redan skulle helt slå sig ned å Benvik. Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”. Detta förtog Bladhs lust, att vidare tjäna vid detta kompani och han beslöt börja med en självständig affärsverksamhet i Kaskö.
Den 19 juni 1785 kom han över havet från Stockholm och bosatte sig i fädernehemmet på Benvik.Packhuset i KasköDenna plats blev nu huvudorten för en mycket omfattande skeppsrederirörelse och utrikeshandel. Beck, tjära och spannmål upphandlades under vintrarna och, när havet om våren började svalla fritt, lastades den ena skutan efter den andra och förde varorna ut, spannmålen mest till Stockholm, becket och tjäran till Amsterdam, Marseille m. fl. europeiska storhamnar. Den förnämsta importen utgjordes av salt. År 1785 ägde Bladh åtminstone två briggar och 1787 köpte han i Stockholm också två fartyg. Han hade ock ett eget skeppsvarv på Benvik, där flere skepp och jakter byggdes, delvis i bolag med andra personer, vilka inflyttat och bosatt sig i Kaskö. Bland fartygen må nämnas brigantinerna (4) ”Trofast” och ”Bror”, 3/4 i skeppet ”Bröderna”, 8/10 i ”Hertig Carl”, 1/8 i ”Ebba Brahe”, 1/3 i ”Anna Christina”, 1/5 i ”Villa Nora”. Jaktriggade voro ”Carl Johan”, ”Nordstjernan”, ”Greeta Kajsa” m. fl. Fartygen voro enligt tidens bruk icke synnerligen stora, men tillsammans bildade de dock en stolt flotta, vars flaggor och vimplar gåvo liv och glans åt det vackra Kaskö sundet. De större av dem värderades till ungefär 1,200 a 2,500 daler stycket, jakterna till 300-400 daler, allt i silver. Vid slutet av 1780:talet uppgives Bladhs förmögenhet till 21,456 dal. silver.
Av Benvik skapade han en mönstergård, satte jordbruket i modellskick och verkade även på boskapsskötselns område såsom föregångsman.Importerade bl. a. storväxta holländska och frisiska kor, såsom redan skrivits i kap. Jordbruket. Också utmärkta gårdsbyggnader, bl. a. ett nytt stort corps de logis i två våningar jämte rymliga källare uppfördes å Benvik.Benvik litografi En vid och storartad trädgård anlades, en park planterades och omgav gården, där den låg och ännu ligger vackert på den alomsusade havsstranden invid sundet, som skiljer Kaskö ifrån Närpes fastland.
Då all Bladhs affärsrörelse gick över Kaskö; inrättade han en ordnad samfärdsel medels färja över nyssnämnda sund och fick även till stånd en slussbro över till staden, såsom omtalat är i kap. Vägar och broar i detta arbete. Även i övrigt verkade han kraftigt för Kaskös förkovran och förvärvade åt staden fördelar och rättigheter, vilka utan honom hade varit otänkbara. Sålunda erhölls genom hans åtgärd år 1790 en Kongl. resolution av innehåll, att staden befriades från accis och landtull för varor, som därifrån utfördes till andra inrikes orter, och att endast enkel tull vid framkomsten borde betalas. Han gjorde ock hos Kongl. M:t framställning, att ”råg, korn och malt kunde utan undantag bliva en fri handelsvara i Kaskö, så at därför hvarken vid inkommande eller utgående skulle betalas någon afgift”. Han ansåg nämligen, att härigenom kunde för Österbotten skaffas ”ständig tillgång på Spanmål til billiga priser”. Detta beviljades, vad beträffade ”Inrikes wäxte Spannemålen af hwad namn den wara må”. Utifrån kommande spannmål kunde på särskild anhållan vid missväxt befrias. Bladhs inflytande verkade jämväl, att, ehuru Kongl. M:t år 1789 förklarat sig ej kunna lämna bifall till ”Post Contoirs Inrättning” i Kaskö, utan skulle posten ”förskaffas på sätt förut wanligt warit”, intill dess frihetsåren tillända gått och ”postkontoret bure sig”, konungen dock år 1790 lovade ”af Nådig benägenhet at vidtaga alla tienliga medel til denna nyss anlagda Stads upkomst” och gav befallning, att staden skulle få ett postkontor. Stadsrätten och ordningsmannen erhöll ock genom Bladh rätt, att ”i mål, som hör til des uptagande, göra utmätning”. Vidare få ock följande lättnader räknas h. o. h. till hans förtjänst: ”Lots och Båk Inrättningar, som kunna blifwa nödige omkring Kaskön så i freds- som ofredstider, må få ankomma på Stadens enskildta föranstaltande och densamma alltså befrias från Kronolotsars underhåll”; staden befriades likaså från ”Dykerie och de anstalter dermed åtfölja”. Då Bladh ansökte ”om något understöd till stadens ännu återstående Publique Byggnader”, resolverade Kongl. M:t ”af Nådig böijelse ,at än ytterligare i möijelignste måtto befordra Stadens förkofran”, att för ändamålet finge staden ända till frihetsårens slut uppbära 500 rdr årligen av tullmedlen. Resolutionen är dagtecknad 13/12 1792.
Bladh anhöll ock hos Kongl. M:t om fastställandet av ett vapen för staden.
Det därå givna nådiga utslaget innehöll bl.a.: ”till förklarandc af Wårt Nådiga wälbehag öfwer Super Cargeuren Bladhs ;och dess afledne Faders visade berömvärda nit för Stadens anläggande och tillväxt samt till evärdelig hugkomst af den oförtrutna möda och mycken kostnad, som af dem dervid blifvit använd, hafva Wi i Nåder velat förordna, at i Wapnet må insättas Ett Ekelöf eller Blad jemte insignia, utmärkande en Stapelstad”.
Såsom vi i detta kapitel antytt, kom Bladh att vid flere riksdagar representera Kaskö stad och sålunda hela Närpesnejden Första gången var han med redan år 1786, men lyckes då såsom nykomling icke på något särskilt sätt ha gjort sig bemärkt. Han nämnes blott såsom fullmäktig för Kaskö. Redan vid riksdagen år 1789 var förhållandet annorlunda. Bladh karakteriserar i sin självbiografi denna riksdag såsom ”märkvärdig”, och den var ju det redan därigenom, att den hölls under pågående krig med Ryssland, – ett krig, som konung Gustaf III ”tvärt emot den af honom sjelf år 1772 föreskrifna Regeringsform”, d. v. s. utan ständernas bifall,börjat. ”Ingen tänkande menniska”, skriver Bladh, ”kunde inom sig gilla konungens olyckliga infall, at utan skäl, utan allierad och utan erforderliga Krigs- eller Lifsförnödenheter oförtänkt börja ett Krig mot en så öfverlagsen Granne”. Han ansåg, att konungen börjat kriget, blott för att kunna på kriget ”hvälfva all den Skuld och oreda, hvari han genom sin misshushållning och sina utsväfningar försatt riket”. Bladh var ingen beundrare av Gustaf III och han låter förstå, att konungen förtjänat, att detroniseras och ingalunda tillvinna sig ständernas bifall och tacksägelse och ”slutligen souverainiteten” (= den av riksdagen 21/2 1789 antagna förenings – och säkerhetsakten, varigenom konungens makt ännu mer utvidgades). Men oaktat Bladh så tänkte, kunde och borde han ”icke ensam till slut exponera och opponera”, sig mot denna akt, ej heller mot den underdåniga tacksägelsen, ”då icke en enda ståndskamrat hade mod eller styrka nog att en gång förbinda sig at secondera mig”. Bladh var alltså i själ och hjärta en oppositionsman och blev därför ofta ensam om sina åsikter eller åtminstoae i minoriteten. Vid nu ifrågavarande riksdag kom detta till synes i flere frågor. Bondeståndet inkom till borgarståndet med förslag, att ständerna skulle hos konungen ”avlägga underdån. tacksägelse för den Nåd isynnerhet Allmogen blifvit bevisad medelst en tillåten fri husbehofs Bränvins-bränning, hvilken Ståndet så ofta begärt och omsider erhållit”. Bladh motsatte sig detta förslag, emedan ”de af Kongl. M:t erbudne Bränvins-Contracten ej sträckt sig til alla Städer i Riket”, och emedan den avgift, som för bränvinsbränningen måste erläggas, för en så ny anläggning, som t. ex. Kaskö, vore alltför betungande. Kaskö hade dock, ”för at undvika intrång af främmande Arrendatorer, wid skeende Auction atagit sig afgiften, men med träffad öfwerenskommelse, att wid utsatt plickt hwarken nyttja tilwerkningen eller minuteringen; och tacksägelse för en slik förmon tyckte han wara aldeles utur wägen”. Bladhs uppfattning vann knappast något medhåll.
Detsamma var fallet, när vid riksdagen borgmästare Norrmén från Raumo hade väckt fråga om Secreta Utskottet, som enligt § 47 i Regeringsformen hade att med konungen överlägga om krig och fred, får fatta sina beslut utan ständernas hörande och anmäla dem ”ad decisum eller blott ad notitiam” (= till avgörande eller blott till kännedom), vilket borde klarläggas, enär § 48 i samma urkund bestämmer, att krig utan ständernas samtycke ej må begynnas. Det föreslogs, att en instruktion för Secreta Utskottet borde utfärdas. Bladh instämde, och hävdade kraftigt, att om utskottet ägde rätt, att ensam besluta med konungen, så skulle ”hela Rikets wälfärd ankomma på 30 personers Decision”. Han tillade:
”Det faller utaf sig sjelft, at ledamöternes vota och de i detta hemliga utskott til skärskådande hörande mål, hwilka ingen af oss känner, ej kunna ledas af några specielle föreskrifter. Alt hwad i det afseende kunde föreskrifvas, wore, at handla efter bästa wett och samwete, hwilket uti hwar hederlig menniskas hjerta förut är inskrifwit, men at utstaka de ärenden, hwilka komma at i det hemliga Utskottet uptagas och på Riksens Ständers wägnar afgöres, det är hwad mig synes, Instructionen bör innehålla, Ledamöterne sig til efterrättelse ställa och hwaröfwer deras åtgärd ej bör sträckas”. – – – – ”Ware det fjärran från mig, at frukta, det utom Instruction och Riksens Ständers tydliga reservation, Riket för det närwarande kunde härutinnan löpa. någon fara. Hans Kongl. M:ts Höga Ädelmod, Rättwisa och Kärlek för sina undersåtare, hwaraf så många wedermälen ligga för allas ögon, är oss deremot den kraftigaste Borgen”. Bladh ansåg dock en bestämd instruktion nödvändig, för att ”söka befästa och stadga wårt lyckeliga Regeringssätt”, och säger: ”Om Riksens Ständer derföre nu denna gång underläto at med Instruction förse det hemliga Utskottet, blefve det et prejudicat för nästa gång; och hwem inser icke hwad missbruk, det i tidens längd kunde medföra. – Jag anhåller alt derföre på det ömaste i wåra efterkommandes narnn, i Fäderneslandets namn, för alt hwad heligt är och så bör wara hos oss, görom ej et steg som wi kanske ännu i wåra dagar skola ångra, och som tiläfwentyrs wåra barn och efterkommande skola ogilla. Nit om Konungs och Fosterlands wäl, som hos mig betyder et och samma, har warit min driffjäder. Jag har upfylt min medborgerliga skyldighet; anhållande, at detta i wåra Protocoller må införas, underkastar jag mig den owäldiga samtidens och efterwerldens Domstol.”
Ståndet beslöt emellertid, att ingen instruktion för det sekreta utskottet skulle uppgöras. Regeringsformen ”i gemen och den 47 § i synnerhet” ansågs vara nog.
Även i statsekonomiska frågor gingo Bladhs och flertalets i borgareståndet åsikter åtskils. Bevillnings- och Krigsgärds Utskottet hade uppgjort ett projekt till bevillning för avkortande av rikets gäld, som då – 1789 – utgjorde 210378,26 riksdaler eller 1260 tunnor guld, och ståndet hade voterat en bevillning av 82 tunnor guld. Utskottet föreslog, att någon tid för huru länge denna skatt skulle beviljas, icke borde ”determineras”. Bladh var av motsatt åsikt och fordrade en ”limiterad tid” för densamma. ”Ty så hade alltid förr ock skett.”
Han påminte bl. a. om:förhållandena i riket vid Karl XII:s död. Då var rikets skuld ännu mera tryckande, men ”bevillningarna blefwo wid alla påföljande riksdagar altid utsatta på wiss tid. Så äfwen efter sista finska och pommerska krigen, utan at någon olägenhet, ännu mindre någon wådelighet för Riket någonsin deraf förmärktes”. Sedan uttalar han sig vidare:
”Enligt grundlagarna är beskattningen Riksens ständers ensak; och när Riksens Ständer aldrig öfwerlämnat denna rättighet åt de af dem under Riksdagarna formerade Bewillnings-Utskott, hwilka liksom under deras ögon utarbetat projekterna til Bewillningarne, utan altid nyttjat sin rättighet at granska, förkasta eller antaga Utskottets projecter: samt minsta skäl ej eller nu är för handen, hwarföre Riksens Ständer nu skulle antingen åt et Utskott mellan Riksdagarne updraga denna magt, eller besluta til et enda Stånds särskilda sammankomst om tre år til Bewillningens reglerande; så kan jag för min del ej annat än i grund förkasta sådana nya förslager, såsom stridande emot wår Constitutions bestånd, samt högeligen yrka, att Bewillnings rättigheten til alla dess delar, hädanefter som hittills, oförändrad blifwer Riksens Ständers Plena förbehållen.”
Senare under debatten yttrade Bladh ännu:
”Beskattningsrättigheten är den essentielaste del af wår frihet. Jag anser derföre förewarande ämne af yttersta wigt, ja så wigtigt, at det beslut wi nu taga, ej allenast för samtida Medbröder och Constituanter, utan ock, då Tivi ligga i wåra grafwar, för Efterkommande, skall wittna, huru wi emot Fädernesland och dem uppfyllt wåra skyldigheter eller icke. – Och hos Herr Rådmannen och Talemannen supplicerar jag på det högsta, at genom någon -Strophe uti Propositionen rättigheten at determinera tiden för bewillningen uttryckligen må blifwa Riksens Ständer förwarad.”
Bladh vann icke heller nu pluralitet inom ståndet.
Vid riksdagen år 1792, som hölls i Gävle, var Bladh åter närvarande såsom representant för Kaskö. Han skriver om sin insats i detta riksmöte: ”Jag uträttade där äfvenså litet som år 1789 i Stockholm.” Han gjorde sig likväl särskilt bemärkt, då i borgareståndet behandlades en kongl. proposition angående Riksens Ständers Contoirs Credits-Sedlars gångbarhet. Dessa sedlar voro därintill gångbara blott till allmänna utskylders erläggande, men nu föreslog konungen, att de skulle ”ikläda sig naturen af Mynt i så måtto, att uti alla Liquidationer angående skulder emellan man och man, all Ränta, hwilken öfwerstiger fyra för hundrade, må med Credit-Sedlar få erläggas och betalas, änskönt Capitalet uti Banco-Mynt eller Specie kan wara uptaget eller erhållet”. Även kapitalet borde i vissa fall få så erläggas.
Bladh ansåg förslaget vara både moraliskt och politiskt orätt. Vid debatten om detsamma uppläste och inlämnade han ett vidlyftigt memorial, vari han bl. a. yttrar:
”Hvad sakens Moralite beträffar, eller huruwida det är med rättwisa och billighet öfwerenstämmande, at Gäldenären skall få uti sämre mynt och med otilräcklig upgäld afbörda til sin Borgenär det Lån han förbundit sig at fullgodt återställa, så måste jag tillstå, at sådant strider emot alt det begrep, jag gjort mig om billighet och rättwisa. Lån medförde ju icke til Låntagaren ägande utan endast nyttjande rätten på någon tid, och det antingen för intet, eller för någon betingad afgift. Är det orättvisa, at när jag i brist på utsäde, til detta behof fått låna en tunna Hvete emot förbindelse, at efter fulländad skörd återställa en och en sextondedels tunna lika godt Hvete, jag wid betalningstiden tilbjuder Långifwaren en och en sextondedels tunna Korn, under förebärandel at Hvetet under tiden stigit til högre pris? så. är det ock lika orättwist, at för det Specie-Mynt blifwit sällsynt, betala Banco-Mynts Lån med Riksgälds-Sedlar och Sex pro cento Agio på en tid, då Swenska Allmogen såsom en förmån betingar sig den rättighet at emot wid pass 17 pro cents upgäld få betala i Credit-Sedlar den andel af dess Bewillning, som i Banco bode utgjöras: Ty det lånta Hwetet, det lånta Banco-Myntet hafwa under den tid de warit i Låntagarens hand likafullt warit i långifwarens egendom, och följagteligen kan Låntagaren hwarken draga fördelen eller widkännas skadan af den ändring i Lånets relativa wärde emot andra waror, som Conjuncturen eller tidernas skick emellertid utom hans förwållande förorsakat.” – – – ”Betraktas nu denna Lagfråga i politiskt afseende, eller hwad werkan den skulle hafwa på wår allmänna ställning, wår Handels-rörelse och Näringar”, så erkände Bladh, att avsigten väl var, att ”lätta de mäst behöfwande, de torftigaste Medborgares, Gäldenärers bekymmer”, men befarar, att den, om den genomfördes, skulle ha helt andra följder: ”Allmänna Crediten skulle häraf störas ansenligen til hela Rikets känbaraste skada. När en Lag wid et tilfälle kan gjöras, som förbinder mig, at, i afbetalning för mitt afgifna reela Mynt, hålla til godo Credit-Sedlar, om också den upgäld, som Lagen tillika tildömer mig, skulle för det närvarande hålla mig tillräckeligen skadeslös; så är det ingen Lag i werlden, som kan stadga et Credit-Mynts wärde för en framtid.
Jag kan då en annan gång uti en knapp wändning förlora en tiondedel eller en femtedel af mitt reela Capital: Och häldre än at äfwentyra et sådant wågspel, blifwa penningarna ofrugtsamma i godt förwar liggande, eller anwändas de uti någon fastighet, eller ock insättas de uti nägon Utländsk Banque emot lindrigaste Interesse, alt efter hwars och ens förwarings-genie; Ty at föröka dem genom Lån, faller då endast på winglare och Pro-Centare, hwilka uti sådane tider finna bästa utkomst. Emelleitid förswinner all Credit privata emellan, eller ock blir den för den behöfwande odrädelig.” – – ”Någre äfwentyrare, som utan at sjelfwe äga något, funnit utwägar, at nyligen komma til Banco-Lån hos privata, skulle wara de ende, som härvid skulle gjöra lycka; men är det för sådanes upkomst, som allmänna Crediten skall knäckas?”
”Att genom Lag stadga Wäxel-Cours, Agio emellan Credit- och Specie-Mynt, Taxor på nödwändighetswaror, har alla tiders och Länders exempel wist wara ej allenast en fåfänga, en werklig skada, utan ock medföra just en emot afsigten stridig werkan.” – ”Nödwändigheten gjör då den dygdige Medborgaren til lagbrytare, ifrån en försagd öfwerträdare gjör öfning honom til winglare och långlig wana til mästare.”
”Krig, som endast litet skada mägtiga Riken, rubba deremot grundvalarna i fattiga Länder. Pappers-Mynt eller Credit-Sedlar har derefter warit en äfwen så gammal som allmän tilflygt, och dermed har Nationen fått dragas i långliga tider, intil dess den genom utskylder och hushållning hunnit indraga sina Credit-Sedlar, återwinna sina krafter och komma på egen botten. Allmänna Crediten bör framför alt i sådan tid manageras; ty i nöden, i behofwet kommer den ena Medborgarens undsättning den andre allra bäst til pass. Men huru will man wänta biträde, när Lagen lemnar den hulpne öpet tilfälle, at saklöst förfördela sin Borgenär? Ännu wärre, när den rike, den förmögne, härigenom öpnas tilfälle at ockra på omyndiga Barns arf i Banco-Mynt, på Enkors nedsatta lilla egendom, hwaraf de hafwa deras enda understöd; på trogne uråldrige Tienste-hjons, genom njugghet under hela deras lifstid, hopsamlade lilla förråd, hwaraf deras bräckliga ålderdom har den knappaste bergning. Är det en sådwn Lag-, som bland oss skall befordra jämlikhet? Jag är öfwertygad, at denna enda Consideration, som säkert undfallit författaren til projectet, ensam är wigtig nog at upwäga alla de fördelar, som saken wid första påseende tyckes lofwa den fattige, hwilka dock alltid wid nogare granskning undgå honom. Ty til at profitera af Agio, af Cours, af hastiga förändringar i allmänna Rörelsen, därtil fordras Contante penningar eller Credit, och ingendera är den fattiges lott. Den rike Capitalisten, som wäl igenom denna Författning, om den kommer til werkställighet, kunde i början få en stöt, har däremot altid styrkan på sin sida, at i en jämn kedja begagna alla hastiga förändringar och hwälfningar i Financerne. Låtom oss därföre förena oss M. H. Herrar, uti djupaste underdånighet afstyrka en Lag, som i stallet för at lätta, werkeligen skulle öka wår allmänna nöd.”
Också i denna fråga vann Bladh icke gehör hos flere ståndsmedlemmar än 16, medan 78 röstade för lagens godkännande.
Följande riksdag hölls år 1800, men då kom Bladh icke med, utan handlanden Carl Stecksén valdes till fullmäktig för Kaskö. Orsaken var, att Bladh sommaren 1799 begivit sig på en längre affärsresa över Sverige och Cuxhaven till ön Amrum, som ligger i Nordsjön vid Holsteinska kusten, där han tog hand om och sålde en av sina briggar, som förolyckats, samt därifrån till Hamburg, Bremen, Oldenburg och Emden. Här blev han en tid uppehållen genom pågående krig mellan franska och engelska trupper i Nord-Holland; men, sedan engelsmännen kapitulerat, begav han sig till Amsterdam, i vilken stad han tillbragte vintern. På våren besökte han flere orter i Holland samt även Paris. Under denna resa (5) skaffade han sig nya inblickar i de europeiska affärsförhållandena, men använde tillika sina lediga stunder till att författa ett anonymt svar på en av Finska Hushållningssällskapet framställd prisfråga rörande finska lantmannanäringarna.(6) Svaret intogs sedermera efter starka debatter främst uti l:a Tomen av sällskapets Handlingar. Först 8 år senare blev det känt, att författaren var Bladh; och först då uppbar han ock det för tidsförhållandena höga priset: 20 dukater.
I detta sammanhang och för att i någorlunda tidsföljd skildra Bladhs levnadsförhållanden, må här antecknas, att den förmögenhet, som han i sina tidigaste affärsår, ja, ända till år 1806 lyckades förvärva, senare ansenligt minskades genom allehanda olyckor. Han skriver härom själv: ”Min föresats, då jag etablerade mig i Kaskö, var mindre at öka min förmögenhet, än att gagna min Födelse ort, därigenom, att jag ifrån ett nytt ställe på så rediga grunder började och jämnt idkade min utrikeshandel, att den icke allenast hade bordt bära sig utan äfven med tiden vinna tillväxt för mig och mina Efterträdare. Men jag råkade genast uti den svåra Handels Conjunctur, som, efter Americanska Krigets slut, alla Neutrala Sjömagter fingo vidkänna; och en egen vidrig Lycka har sedermera jämt fölgt mig. Mina Skepp, ehuru väl utrustade, gjorde alltid långsamma resor, sällan utan någon tillstött motgång. Tvänne öfvervintrade på främmande botten: Tvänne blefvo af fiendteliga Kryssare upbragte och länge uppehållne, utan den minsta ersättning derföre åt mig: Tvänne stora haverier knapt till en fjerdedel af Assuradeurerna godtgjorde: och Fyra Skepp utan assurance totalt förolyckade”. Man kan säga, att dessa olyckor kommo slag i slag och särskilt bröts han välstånd under krigsåret 1808, vars händelser, såväl plundringarna av hans hem på Benvik, som isynnerhet hans transport genom ryssarna till Åbo, även knäckte han fysiska constitution och kraft. Skildringen om detta har ingått i Kap. Kr ig och örlig.
Bladh blev ock, såsom tidigare antytts, invald till Kaskö stads representant vid lantdagen i Borgå år 1809. Dåvarande Generalguvernören över Finland, general G. M. Sprengtporten, som hade att för kejsar Alexander I föreslå talmän i borgare- och bondestånden, hade ämnat till borgareståndets talman föreslå Bladh. Men, så berättar Bladh själv, ”någre af mina närmaste landsmän blefvo genast ovanligt beställsamme att utsprida obehörigheten af detta val, emedan jag ännu icke aflagt Trohets Eden åt Ryska Kejsaren”. För att förekomma all oreda, skyndade Bladh, då han fick veta detta, till Sprengtporten oeh undanbad sig talmanskapet. Denne tog detta ganska illa upp”, men fogade sig slutligen, då han såg Bladhs ståndaktighet. ”Jag förutsåg”, skriver Bladh, ”att jag medelst all Jalousies undanrödjande på detta sätt, blott såsom sista Ledamot i Ståndet mera skulle gagna och mera werka på beslutet, än som ordförande: Hvartill dessutom fordrades den förmögenhet att förskottsvis gå i vissa utläggningar på ett nytt ställe, som nu mera icke var i min magt att åstadkomma: Och Landtdagens utgång bestyrkte riktigheten af dessa mina uträkningar i alla delar. Till Landets skada fick jag ändå, tyvärr! Erfara för mycken Jalousie utom Ståndet”.
Bladhs verksamhet vid denna betydelsefulla lantdag blev synnerligen ingripande och mångsidig. Han invaldes till ledamot i Civil- och Ekonomieutskottet samt senare ock i allmänna kansliutskottet = expeditionsutskottet. Genom sin kunskapsrikedom, begåvning och förfarenhet i ekonomiska och praktiska värv var han särskilt väl lämpad, att taga del i det nydaningsarbete, som nu var av nöden, sedan landet blivit mera autonomt, än det var under sin samhörighet med Sverige. Då emellertid Borgå lantdags historia kan läsas i andra historiska arbeten, förbigås här av utrymmesskal Bladhs övriga andel i lantdagsbesluten. Anföras må blott, att han med stor iver och kraft sökte verka för, att hela Wasa län och isynnerhet Närpes och Lappfjärds socknars inbyggare skulle bliva ersatta för alla de förluster och lidanden, vilka drabbat dem under det nyss avslutade kriget. Ersättningen dröjde visserligen, men kom dock omsider. Bladh själv fick år 1812 och 1813 mottaga en gottgörelse för ryssarnas plundring av hans hem, om ock summan, som gavs, icke torde ha varit en sådan ”eclatante Satisfaction”, som generalen en Chef, greve Buxhövden, i tiden förespeglat Bladh. Närpesborna fingo sin ersättning först år 1816, såsom i kap. Krig och örlog redan omnämnts.
Vid lantdagens slut uppställde alla Stånden Bladh på förslag till ledamot uti den Regeringskonselj, som nu i Finland skulle tillsättas. Han ville dock ej mottaga denna hedrande post, och sökte därför genom landshövding, Baron von Troil och biskop Jacob Tengström låta statssekreteraren Speranski veta detta. Men desse herrar torde ha uraktlåtit eller glömt hela saken, ty några månader efter lantdagen fick Bladh likväl Kejsarens kallelsebrev till den höga posten, dit ständernas förtroende velat föra honom. Men Bladh var nu, såsom alltid, ståndaktig och principfast. Han avsade sig skriftligen uppdraget. Någon ”Caractere eller Stjerna” ville han icke heller ”belastas med”. Kommerserådstiteln, som likväl gavs honom 2/8 1810, avböjde han, förmodligen emdan han ansåg den oförenlig med sin numera svaga ekonomi. År 1812 resignerade han dock och protesterade veterligen icke emot kanslirådstiteln och riddartecknet av Wladimirsordens 4:e klass, vilka utmärkelser då gåvos honom.
Under Bladhs välmaktsdagar samlade han sig ett dyrbart lösöre, och Benvik gård var då både till det yttre och inre en verklig herregård, vars like icke torde funnits i hela det svenska Österbotten. Under sina många resor hade han köpt och från dem hemfört många sällsynta dyrgripar och hemmet bar, av allt att döma, en prägel av hög borgerlig kultur (7). Huru mycket som förstördes och bortfördes vid ryssarnas plundring år 1808, vet man icke, ej heller vart allt, som vid hans konkurs år 1810 kom under klubban, eller vad som vid hans död 1/3 1816 fanns kvar, hamnade; men ett och annat har dock bevarats, som vittnar om, vad det Bladhska residenset engång var. Par avbildningar av föremål, vilka engång prytt salarna på Benvik, införas här.
Bladh ingick den 12 juni 1787 äktenskap med Eva Beata Stenberg, f. 4/12 1766, d. 18/1 1794, dotter av Salpetersjuderiinspektorn i Österbotten Johan Stenberg och dess maka Anna Elisabet Hast, och hade med henne två söner Johan Wilhelm, f. 22/4 1788, d. 7/10 1854, och Carl Edvard, f. 13/3 1790, d. 6/4 1851. Den förre, som var posttjänsteman och slutligen postförvaltare i Vasa och postinspektör i Vasa län, övertog efter faderns död Benvik egendom. Den senare hade varit auskultant i Vasa havrätt, men blev sedan affärsman i San Jago de Chile och svensk konsul i Rio de Janeiro, varefter han slog sig ned i Stockho!m såsom grosshandlande, där han ock dog.
Då Peter Johan Bladhs hustru dog, lät han å Benviks ägor uppföra ett litet stenkapell till gravplats för henne, för honom själv och hans familj. ”Bladhska graven” kvarstår ännu såsom ett synbart, ensligt minnesmärke efter en av Österbottens och landets bästa söner, utmärkt såsom affärsman, skeppsredare, lantdagsman, författare, jordbrukare och osjälvisk fosterlandsvän.
Benvik kom i allmogehänder och delades snart i flere mindre hemman. Av trädgård och park syntes länge några reminiscenser, men även de ha försvunnit. De två Bladhska mangårdsbyggnaderna stå dock kvar ännu, och ha lyckligtvis bevarats tämligen oförvanskade till sitt yttre. Men vad en österbottnisk hembygdsskildrare skrivit, äger dock sin riktighet: ”Vinden suckar i de engång så präktiga manbyggnadernas fogningar, väderflöjlara svänga icke mer så medvetet som förut, murar och gärden ha rasat in, och parken murknar ihop likt ett döende minne”. (Ur Det Svenska Finland”, Band I. pag. 190).
K.I. Nordlund, 1931
Fotnoter
4. Brigantin eller Märssegelskonert var ett tvåmastat fartyg med rår på fockmasten och snedsegel på stormasten. En sådan brigantin hade vanligtvis en segelarea av omkr. 600 kv. meter.
5. Härom skrev han: Anteckningar under en resa till Tyskland, Nederländerna och Paris åren 1799-1800. (Sv. Litt. Sällskapets Skrifter X.) Utgåvos genom J. O. I. Rancken.
6. Frågan lydde: ”Hvilka äro de hinder, som fjettra finska landtmannens idoghet? Och hvilka medel äro de kraftigaste och lämpligaste att väcka ” honom till mera drift och omtanke i sin hushållning?”
Utom redan nämnda avhandlingar, författade Bladh en hel mängd betydande uppsatser i naturvetenskapliga och nationalekomiska ämnen. Bland sådana må nämnas:
”Om hafsvattnets olika utseende på särskilda ställen i Oceanen.” – ”Om tvenne i Oceanen bredvid hvarandra flytande vatten af olika specifik tyngd.” – ”Om sött vatten i Oceanen.” – ”Om vatnets värme och specifika tyngd i Ålands haf och Botniska viken.” – ”Berättelse om tvenne Åskslag, som träffat svenska skeppet Stockholms Slott i Ostindien 1777.” – ”Anmärkningar och Rön vid hafsvatnets sälta och egenteliga tyngd på djupet.” – ”Berättelse om en ovanlig hög höstflod under en stark storm i Botniska viken den 19 november 1795, jämte några anmärkningar vid vattenhöjdens bestämmande under blåst och sjögång.” – ”Om Isläggningen 1805 och ändringen i klimatet i Vasa Län.” – ”Om Mar-eldar.” ”Försök att bestämma rätta meningen af landtgrund och hafsband, med några flere uti Kongl. Fiskeri förordningen den 14 December 1761 förekommande ord.” – ”Tankar om privatbanker och diskontinrättning i Åbo stad.” – ”Anmärkningar och förslag till Tulltaxa för Finland.” – ”Jemförelse emellan Sveriges och andra Europelska Nationers handel på China”; inträdestal i Sv. Vetenskaps Akademien. – De flesta av dessa skrifter ingå i Sv. Vet. Akademins handlingar; andra förvaras i dess arkiv i manuskript. Dessutom finnes av hans hand en självbiografi skriven i Stockholm 1811 eller 1812, utgiven i tryck år 1914 av A. R. Cederberg (Hist. Arkisto XXIV, II, 4); samt ”Dagboksanteckningar från bonderesningen i Närpes 1808”, utgivna år 1882 av J. O. I. Ranckén.
7. I en i Stockholm år 1927 av Sigrid Leijonhufvud utgiven bok: Två Människoöden, ingår i pagg. 63-64 ett kapitel med rubriken Ebba Bondes Minnen, vari denna berättar om Benvik och Bladh följande: ”Sista gången vi reste från Finland (1787), for vi först till en prästgård” [Närpes] – ”och därifrån sjövägen till Benviken, där superkargör Bladh bodde. Var mycket rik, hade samlat sin rikedom på sina resor till Kina. Allt var kinesiskt hos honom.~ Första afton, sedan supén var förbi, fullsattes bordet med goda och magnifika frukter, dels kända, dels okända. Alla blefvo förundrade över all denna magnificence, då värden förklarade de voro alla ifrån Kina och utav vax.
Denne superkargör Bladh blev olyckligtvis noterad vid kriget som mycket rik. Också var ryssarna svåra emot honom. De hade honom att springa bunden mellan tvenne ridande kosacker till Vasa, som var visst ett par dagsresor.
Han var en mycket estimerad gubbe och anlade en stad, som hette Kaskö. Han var däröver med min far sjövägen. Han förde min far och hela hans familj till Stockholm sjövägen. Den resan gick mycket bra 3 a 4 dagar. Hans hustru och en mamsell Hast från Vasa var med”.
(Anteckningarnas författarinna är Ebba Charlotte Bonde, född 1776 d.1851, dotter till presidenten i Vasa hofrätt, sedan riksrådet och riksmarskalken greve Carl Bonde af Björnö. Ebba Charlotte Bonde gifte sig 1797 med greve G. A. Sparre). Ovanstående har benäget meddelats förf. av universitetsbibliotekarien, magister Ragnar Dahlberg i Helsingfors.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
4 svar på ”Peter Johan Bladh”