Elfrida Andrée föddes 19 februari 1841 i Visby och dog 11 januari 1929 i Göteborg. Hon var den första kvinnan i Sverige som examinerades som organist (1857−60) och som blev domkyrkoorganist − 1867 tillträdde hon tjänsten i Göteborgs domkyrka och uppehöll den till sin död.
Fadern var provinsialläkare. Familjen ordnade ofta musikaftnar och soaréer i hemmet vid Stora torget i Visby. Till att börja med undervisades systrarna i musik av sin far men snart överlät han dem åt musikdirektör Wilhelm Söhrling som var domkyrkoorganist i Visby. Inga kvinnliga elever fick tillträde till Musikaliska akademiens orgelklass så Elfrida tvingades ta privatlektioner för framstående organister i Stockholm medan fadern pläderade för att hon skulle få tillstånd att avlägga examen. Efter två års studier, 12 juni 1857, tog hon, 16 år gammal, organistexamen som privatist. Elfrida engagerades som semestervikarie i Jacobs kyrka i Stockholm av sin lärare, professor Mankell, något som ogillades av prästerna i församlingen. Kvinnor ansåg inte kunna inneha organisttjänster.Hon studerade därefter för Ludvig Norman vid Musikaliska akademiens undervisningsverk 1860. Efter kamp för kvinnors rättigheter så utfärdades år 1861en kungörelse av riksdagen om att kivnnor hade rätten att vara anställda som organiser
Organist i finska nationella församlingen i Stockholm 1 maj 1861—31 maj 1867 samt i- franska reformerta kyrkan på samma ort den 10 mars 1862—31 maj 1867. Därefter lärare i sång vid högre lärarinneseminariet i Stockholm 1863—1867 liksom vid Åhlinska skolan i Stockholm. Vald till domkyrkoorganist i Göteborg 30 apr. 1867, uppträdde vid ett stort antal konserter samt var ledare av de s. k. folkkonserterna i Göteborg. Hon blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1879, Litteris et artibus 1895, stipendium vid Iduns kvinnliga akademi 1908.
Hon var som komponist av kammarmusik och symfoniska verk en kvinnlig pionjär i Sverige, vilket även gäller hennes verksamhet som orkesterdirigent:
E. A:s namn är på det närmaste knutet till betydelsefulla avgöranden till förmån för kvinnas rätt till anställning i det allmännas tjänst. Sedan hennes ansökan om dispens att få söka Stora Skedvi lediga organistbefattning trots hennes utmärkta organistexamen avslagits, lyckades hennes fader, som även genom en livlig tidningspolemik verkade för saken, intressera motionärer inom tvenne stånd i riksdagen att upptaga frågan om rättighet för kvinna att innehava organistbefattning; motionerna biföllos, trots prästeståndets avslag, och K. kungörelse i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades 8 mars 1861. Då E. A. omedelbart därpå tillträdde organisttjänsten i finska kyrkan, blev hon den första kvinna, som i vårt land beklädde en dylik befattning.
Fastän hennes egen framtid sålunda var tryggad, arbetade E. A. därpå ihärdigt och med slutlig framgång på att öppna även telegrafisttjänsten för kvinnor. Själv beträdde hon ej den nya banan utan ägnade sig uteslutande åt musiken, livligt uppmuntrad av lärare sådana som L. Norman, H. Berens. och J. Fr. Berwald, och då hon tröts särskilt Normans — av A. Fr. Lindblad understödda — rekommendation aldrig lyckades erhålla något offentligt understöd eller stipendium, skaffade hon sig med vanlig energi tillfälle att på egen bekostnad fortsätta sina studier jämväl i utlandet; i Köpenhamn rönte hon därvid mycken välvilja av N. V. Gade.
Som tonsättarinna har E. A. frambragt ett flertal värdefulla kompositioner av såväl större som mindre omfattning, av vilka dock en jämförelsevis ringa del är tryckt. Vid en internationell kompositionstävling i Brüssel 1895 erhöll hon ett andra pris för en stråkkvartett. År 1904 dirigerade hon själv sin symfoni i a-moll samt en ouvertur för orkester vid en konsert i Dresden och rönte därvid mycket erkännande. I hemlandet har hennes ballad Snöfrid nått ett stort antal uppföranden, och på senare tider har hennes svenska mässa n:o 2 framförts och vunnit livligt erkännande. Sin mesta tid har hon emellertid använt som praktisk musiker. I denna egenskap har hon dels såsom organist och solist å orgel och harpa, dels såsom ledare för de s. k. folkkonserterna i Göteborg gjort en betydande insats i musiklivet i det samhälle, där hon nu (1918) över ett halvt sekel haft sin verksamhet.
Andrées största verk till omfånget var operan Fritiofs saga med libretto av Selma Lagerlöf efter Esaias Tegnérs diktverk. Operan har aldrig framförts sceniskt i sin helhet däremot som orkesterverk. Elfrida Andrées syster, Fredrika Stenhammar, var också en framgångsrik musiker och sångsolist på Kungliga Operan.