Patrick Alströmer

Patrick Alströmer, Jonas Alströmers son i hans första gifte, f. 26 febr. 1733, d 23 okt. 1804. Student i Uppsala 22 juni 1748; åtnjöt under fyra år i Stockholm undervisning i kemi och mineralogi av proberaren H. T. Scheffer samt utvidgade sina kunskaper inom dessa ämnesområden genom resor i Sverige 1749 och 1753; företog 1758—59 en resa till Petersburg, Moskva, Jaroslav och Tula m. fl. orter i Ryssland för studiet av industriella anläggningar. Auskultant i kommerskollegium 19 maj 1748; direktör för Alingsåsverken 1754; deltog i riksdagarna 1755 —56, 1760—62, 1765—66; erhöll överdirektörs titel 22 dec. 1756 och kommerseråds titel 8 mars 1770; tf. landshövding i Älvsborgs län 2 apr. 1774; ledamot av Strömsholms slussverks direktion 1777; direktör i ostindiska kompaniet 13 sept. s. å.; friherre 27 dec. 1778. LMA 1771 (ekonom 1772, president s. å.); RNO 1772; LVA 1774; LVVS 1775; LFS s. å. (?).

Gift 1) 15 aug. 1760 med Kristina Maria Ollonberg, f. 11 sept. 1739, d 19 dec. 1764, dotter till lagmannen Ture Ollonberg; 2) 21 aug. 1768 med Kristina Maria Silfverskiöld, f. 13 mars 1751, d 3 febr. 1823, dotter till presidenten Arvid Silfverskiöld.

A. tillträdde efter faderns bestämmelse redan vid tjuguett års ålder chefskapet vid Alingsåsverket, vilket innefattade såväl ledningen av de mångfaldiga fabrikerna som styrelsen av hela samhället. Några mer betydelsefulla nya insatser i den industriella utvecklingen torde han ej ha gjort utan egentligen endast fullföljt faderns verk; under honom förestod vice direktören Karl Nyrén (1755—60) fabriksdriften.

Mössornas räfst med hattarnas ekonomiska system drabbade under A:s tid hårt Alingsåsverket. Vid riksdagen 1760—62 miste det sina tillverkningspremier; 1765—66 sökte han förgäves försvara detsamma och dess rättigheter. Med anledning av ett memorial i borgarståndet av mössan Johan Sorbon lämnade A. i ett till adeln ingivet memorial en översikt över dess tillverkning, arbetarantal, åtnjutna förmåner osv., men dess privilegier, som 1765 utlöpt, förnyades ej. Tillverkningsvärdet uppgick 1769 till föga mer än hälften av vad det var 1765 för att sedan hastigt ytterligare nedgå.

Genom outtröttlig verksamhet lyckades dock A. jämte bröderna August och Johan hålla fabrikerna i gång till 1779 års brand, varefter endast en blygsam tillverkning av ett fåtal vävnadsartiklar kunde fortgå. — A. var även verksam på andra områden. År 1774 fungerade han som tf. landshövding i Älvsborgs län. År 1777 flyttade han till Göteborg och ingick där i det Sahlgrenska handelshuset som kompanjon med brodern Klas. Jämte den stora handelsfirman lade även ostindiska kompaniet beslag på hans tid och arbetskraft. Ej heller i sin handelsverksamhet lyckades A. i längden vinna framgång. Under det nordamerikanska frihetskriget byggde hans firma mycket på förbindelser med Nordamerika. När freden plötsligt förändrade konjunkturerna och en rad andra motgångar tillstötte, nödgades den inställa sina betalningar, men borgenärernas fordringar kunde dock till fullo gäldas av boets tillgångar. A. återflyttade efter konkursen till Alingsås.

I sitt inträdestal i vetenskapsakademin 1775, om svenska yllefabrikerna, framlade A. sin näringspolitiska åskådning; han betonade särskilt vikten av att råämnen ej belades med höga tullar och uttalade sig för religionsfrihet för främmande manufakturister. De starka kulturintressen, som han delade med sina bröder, framträdde på flera sätt. Hans naturaliesamlingar voro betydande. Liksom brodern Klas var han en stor” mecenat, hos vilken bl. a. Gjörwell fann understöd vid sina mångahanda företag. Så tillhörde han dem, som anslöto sig till uppfostringssällskapet vid dess stiftande, och hans oegennyttiga ekonomiska understöd bidrog väsentligt till institutionens upprätthållande.

Sedan han blivit ägare till K. G. Warmholtz bibliotek jämte manuskriptet till »Bibliotheca historica Suio-gothica», deponerade han 1784 dessa dyrbara skatter hos Gjörwell till sällskapets, det vill i verkligheten säga dess stiftares tjänst. Sedan sällskapet trots ett mycket fördelaktigt anbud ej sett sig i stånd att inlösa samlingarna, överlätos dessa slutligen på billiga villkor till Gjörwell. Ehuru dennes ekonomi tyvärr ej tillät honom att bevara dem oskingrade, inlöstes åtminstone manuskriptet till »Bibliotheca historica» m. fl. dyrbara handskrifter av Uppsala universitetsbibliotek.

Bland dem som stodo i förbindelse till A. kunna vidare nämnas Bellman, Thorild, O. Kexel och J. Simmingsköld. Skönlitterära författare som Leopold och Lidner, vetenskapsmän som Linné, Schéelé, T. Bergman, P. V. Wargentin och S. G. Hermelin tillhörde hans korrespondenter. Starkast var kanske hans håg inriktad på musiken och scenen. Han hade själv uppövat sin sångröst och trakterade flera instrument »med mera än ordinär färdighet», om han än ansågs vara »meratheoreticus än practicus»; bland huvudstadens musik- och teaterfolk fann han sig av samtida berättelser att döma väl till rätta, och i Göteborg blev hans hem en av medelpunkterna för det litterära och musikaliska livet, där bl. a. sällskapsspektaklet flitigt idkades. Han ägde en stor samling musikinstrument av olika slag och ett utan tvivel imponerande musikbibliotek; en donation därur utgör stommen till musikaliska akademins rika not- och bokskatt. I utile dulci, där han invaldes 1769, upptogs han i musikmatrikeln såsom förste violinist och valdes strax efter sitt inträde till director musices i tävlan med så framstående musikkäninare och musikutövare som Joh. Wellander och K. J. v. Qvanten.

Huvudsakligen på hans initiativ och genom hans energi stiftades den svenska musikaliska akademin med tillhörande läroverk 8 sept. 1771. Det var enligt protokollens vittnesbörd honom man hade att tacka för utverkandet av det K. privilegiet, och han blev under akademins första strävsamma år den ledande kraften och det främsta ekonomiska stödet. Att även vår svenska opera i mycket har A. att tacka för sin tillkomst, intygar dess förste direktör G. J. Ehrensvärd i sina anteckningar om svenska teaterns uppkomst. Även genom en omfattande brevväxling stod A. i livlig och förtrolig förbindelse med samtida såväl svenska som utländska konstnärspersonligheter inom teater- och musikvärlden.

Det är framför allt hans omfattande mecenatskap, som tages i anspråk; att det sträckt sig även över landets gränser, synes framgå därav, att sex kvartetter av Luigi Boccherini, tryckta hos J. J. Hummel i Amsterdam (n: o 107), äro tillägnade honom. Bland bemärkta musiker, med vilka A. legat i korrespondens, kunna nämnas Peter Brandt, Lalin, Annerstedt, Ferling, Dorcetti, Lolli, La Hay, Uttini, Zehbach. Frimurarorden och Göta Coldinuorden ägde i A. en intresserad gynnare. — Bland breven till A., som utgöra den alldeles övervägande delen av släktpapperen i Uppsala universitetsbibliotek, finnas, jämte de förut nämnda, talrika skrivelser från medlemmar av släkten och tidens betydande män. Flera politiker i ledande ställning anträffas bland brevskrivarna, men korrespondensen med dem är ej mycket givande i avseende pä politiska upplysningar.

Erik Naumann