Silfverschiöld och Silfverskiöld är två svenska adelsätter med samma ursprung som de utslocknade ätterna Silfvercrantz och von Hylthéen. Ätternas stamfader är torparen Jöns i Hylta i Småland som levde under senare delen av 1500-talet. Hans son Andreas Jonae (1598-1666) blev kyrkoherde i Ölmstad och riksdagsman. Han tog sig namnet Hyltenius, vilket hans söner ändrade till Hylthén och Hyltén. Andreas Hyltenius var gift med Anna Jönsdotter Gahm, och fick tre söner med henne, Johan (Silfvercrantz), Lars (von Hylthéen) och Nils Hyltenius. Den senare adlades 1686 med namnet Silfverskiöld. Hans första hustru var Abela von Kempten och den andra hustrun Juliana Gripenflycht var dotter till Peter Gripenflycht. Äldsta dottern gifte sig med Richard Ehrenborg. Ätten delades i första generationen i två grenar, utgående från en son ur vardera äktenskapet.
Äldsta grenen härstammar från Nils Silfverskiöld d.y. som var landshövding i Kristianstads län, och gift med friherrinnan Lilliecreutz. Deras tredje son, Arvid Silfverskiöld var landshövding och president i Göta hovrätt, samt gift med grevinnan Ulrika Magdalena von Seth, vars mor var född Gripenstedt. Han upphöjdes till friherrlig värdighet 1771 med namnet Silfverschiöld. En äldre bror till Arvid Silfverskiöld, Peter Silfverskiöld är stamfar till huvudmannagrenen av den adliga ätten. Den friherrliga grenen är den gren som kom att bli rik då de fick ärva Niclas Sahlgren (1701-1776), direktör i Ostindiska Kompaniet.
Detta eftersom Niclas Sahlgrens döttrar Anna Margareta Sahlgren (1747-67) och Sara Catharina Sahlgren (1748-1818) gifte sig med varsin Alströmer, August Alströmer (1735-73) resp. Claes Alströmer (1736-94). Det förstnämnda parets dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och fick de bägge egendomarna Koberg och Gåsevadholm med sig i boet. Egendomar som Niclas Sahlgren inköpte 1758 och som blev fideikommiss för honom och hans familj år 1772. En annan Silfverschiöld, Carl Silfverschiöld -(1836) gifte sig med en annan arvtagare till en förmögenhet från Ostindiska Kompaniet, Laura Tarras (1805-1865).
Koberg och Gåsevadholm tillhör fortfarande familjen Silfverschiöld och nuvarande fidekommissarie är Niclas Silfverschiöld (1934-) gift med prinsessan Desirée (1938-). Hans syster Ulla Silfverschiöld (1932-) är (var?) gift med Carl Swartz (1920-), från den rika Norrköpingsfamiljen och hans brorsöner Nils Silfverschiöld (1961-) och Jonas Silfverschiöld (1963-) är ägare till Klågerups gods på 1 000 ha i Skåne. Klågerup inköptes av brödernas far Otto Silfverschiöld år 1964. Niclas Silfverschiölds faster Margareta Silfverschiöld (1904-?) var gift med Sven Allard (1896-?), känd svensk diplomat.
Kobergs Fideikommiss och Gåsevadsholms Fideikomiss AB (sen 1999) omfattar totalt omkring 11 500 ha i Sverige och äger dessutom 5 000 ha mark i Lettland, huvudsakligen skogsmark. Jordbruket på Gåsevadholm, strax söder om Kungsbacka är utarrenderat men jordbruket på Koberg i Västergötland sköts av driftbolaget Bjärke Jordbruks AB som ägs tillsammans med Uplo Egendom (Sven Anders Dicander). Bjärke Jordbruks AB odlar främst spannmål. Niclas Silfverschiöld är ökänd för sitt snåla och ogina sätt mot sina arrendatorer som har mycket dåliga villkor på fideikomisset.
Den tidigare Investordirektören Claes Dahlbäcks (1947-) mor var född Alströmer och uppväxt på det av en stiftelse ägda Östads Säteri utanför Alingsås. Sen starten av stiftelsen har huvdmannen i stiftelsen alltid burit namnet Alströmer, idag heter han Patrik Alströmer. Övriga styrelsemedlemmar är från andra prominenta familjer med ursprung i Göteborg, sålunda sitter Gustaf Ekman på Årnäs bruk (Årnäs AB, på 1950-talet omkring 1 000 ha, förmodligen mindre idag) i styrelsen liksom Fredrik Waern (Vänersnäs) och Carl Silfverschiöld (1965-), son till Niclas Silfverschiöld. Östads säteri är på totalt 5 000 ha och är också en del av arvet efter Niclas Sahlgren. Claes Dahlbäck själv äger Räfsnäs (Räfsnäs Kungsgårds AB) i Södermanland med en totalareal på cirka 1 600 ha.
Andra källor:
Adelskalendern
Björn af Kleen, Jorden de ärvde, 2009