Albin Ström – oförmågan att underordna sig gjorde honom till den ständige förloraren

Historien är fylld av personer som av ena eller andra skälet fallit i onåd och antingen raderats ur historieböckerna eller bara bleknat bort till marginalanteckningar kring en fotnot. Ett av de mer kända exemplen är Stalins furiösa historieförfalskning där allt oppositionellt rensades ut, bilder retuscherades och böcker förbjöds.

Sjömannen, byggnadsarbetaren, riksdagsmannen och arbetarledaren Albin Ström(1892-1962) är ett annat exempel. Dalslänningen som var drivande i de göteborgska fackföreningarna och hyresgästföreningen. Han bekämpade fastighetsspekulation och hyresocker. Han satt i riksdagen och stadsfullmäktige. Han var en varm anhängare av arbetarnas bildningsrörelse, kulturen och parkerna. Dessutom tog han initiativet till en pensionärsförening som lagt grunden till dagens pensionärsorganisationer.

En sådan man borde ha en gata uppkallad sig. Eller i alla fall en gränd. Men icke. Göteborgs stads namnberedning avslog för två år sedan ett sådant förslag:
”Några konkreta exempel på vad Albin Ström åstadkommit för göteborgarna torde vara svårt att hitta. Det torde vara mer korrekt att beteckna honom som en av 1900-talets mindre lyckade politiker.”

Om denne politikens Gossen Ruda har Johan Lönnroth skrivit en alldeles lysande bok, Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse, utgiven på Bokförlaget Korpen 2014. Lönnroth är matematiker och nationalekonom, men var också 1999-2003 vice ordförande i Vänsterpartiet.

Boken är baserad på ett systematiskt grävande i arkiv, tidningar och broschyrer samt intervjuer med Ströms släktingar och människor som fortfarande kommer ihåg agitatorn Ström från de många första maj-mötena på Heden med det lilla Vänstersocialistiska partiet eller som prenumererade på Ströms tidning Arbetar-Posten.

Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse är en viktig pusselbit i den svenska arbetarrörelsens historia, särskilt när det gäller rörelser och partier vid sidan av socialdemokratin och det som i dag är Vänsterpartiet. Även här har det funnits klara exempel raderingar, retuscheringar eller förtiganden intill glömska.

Bernt Kennerströms bok Mellan två internationaler. Socialistiska Partiet 1929-1937var en ögonöppnare när den 1974 kom ut på Arkivs förlag. Här framträdde för första gången på decennier bilden av den majoritet som på Moskvas order uteslöts ur SKP, som trevade sig fram mellan socialdemokrati och stalinism innan den tragiskt nog försvann ut i tyskvänlighet och nazism.

Albin Ström var en period med i just Socialistiska Partiet, men var från ungdomsåren övertygad antimilitarist, republikan och medlem i den unga socialdemokratin. Han var fackligt aktiv på hög förtroendenivå. Så småningom följde han med den brokiga vänster som bildade Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti, men gick efter partiets Kominternanslutning tillbaka till socialdemokratin.

Ström blev här vald till flera förtroendeuppdrag. 1924 blev han vald som ledamot i arbetarkommunens styrelse och 1927–1928 satt han i stadsfullmäktige. Han var också ordförande i Göteborgs fackliga centralförsamling. I riksdagsvalet 1928 blev han invald till Riksdagens andra kammare där han var en högljudd kritiker, även när partilinjen sa något annat. 1934 tog han med sig en stor portion av Göteborgs fackligt aktiva socialdemokrater in i Socialistiska Partiet till dess att SP under Nils Flygs ledning helt urartade.

Från 1940 och fram till sin död 1962 var han drivande i det lilla Vänstersocialistiska partiet, som till allra största delen var en göteborgshistoria. Trots att det ställde upp i samtliga val under 1940- och 50-talet val nådde partiet aldrig mer än knappt 3 000 röster. Ändå var Ström ett populärt inslag bland göteborgarna och hans eldiga tal från talarstolen på Heden lockade en stor publik.

Ström var en orädd sanningssägare. För det fick han många fiender. För det blev han anklagad för att ha förskingrat fackliga pengar (utan att det går att belägga), utesluten och arbetslös. För det fick han vid flera tillfällen sitta bakom galler för förtal och smädelser av polisen, nazisterna och ”offentliga myndigheter” – läs regeringen, DN, GPoch Social-Demokraten. Av totalt fyra fällande domar i tryckfrihetsmål under kriget kom två mot Ströms Arbetarposten, en vardera mot Trots Allt och Arbetaren. För det blev han karikerad som ”kungens feta sugga” av Nils Holmberg i Rekordmagasinet och anklagad för att vara ”titoist” av Knut Senander, ärkestalinisterna i SKP.

Johan Lönnroth skriver i sitt förord:
”Varför var han då så illa sedd av det offentliga Sverige? Svaret är att han aldrig kunde underordna sig. Han mopsade sig mot lärarna i skolan, mot Branting och Per Albin Hansson när de gick åt höger, mot kommunisterna när det Socialdemokratiska Vänsterpartiet blev SKP, mot regeringen när den genomdrev resultatet av kohandeln 1933 och mot Nils Flyg när han drev det Socialistiska Partiet mot nazismen. Han smädade Hitler, Stalin, kapitalistsvin, borgarbrackor, sosse- och kommunistpampar. I motsats till Torgny Segerstedt satt han på Härlanda för att ha sagt samma saker som den store frihetsmonumenterade tidningsmannen, om än uttryckt på grövre språk. Han förmedlade för övrigt också Segerstedts åsikter till den göteborgska arbetarklassen genom att trycka av dennes ledare i den egna tidningen. Arbetar-Posten drogs in fem gånger så många gånger som Handelstidningen.”

Den egna vägen, sanningarna, oräddheten, navigerandet mellan socialdemokrati och stalinism gjorde Ström populär. 1961, året före hans död, frågade GT hundra göteborgare vem de vill ha som president – Ström kom nia med två röster före bland andra högerledaren Gunnar Heckscher och Alva Myrdal.

Men just oförmågan att underordna sig gjorde honom också till den ständige förloraren. Och i dag är det knappt någon som minns honom.

Därför är det lustfyllt att läsa Johan Lönnroths biografi över Albin Ström. Kombinationen av att levandegöra en historisk person och att sätta in honom i sitt historiska sammanhang gör att Lönnroths bok väl faller in i andra goda biografier, somKjell Östbergs eller Henrik Berggrens Palmeböcker eller Håkan Blomqvistsbiografi över Nils Flyg. Detaljrikt men överskådligt och sammanbindande. Personligt, men också politiskt.

Om tre år fyller Vänsterpartiet etthundra år. Det ska bli mycket intressant att läsa partiets egen historieskrivning. Hur framställs Albin Ström? Är han ens nämnd?

PS. För den som är intresserad av vänsterpartiets brokiga historia under dessa år finns det en rad intressanta böcker och avhandlingar.

Håkan Blomqvist, Gåtan Nils Flyg och nazismen
Jan Bolin, Parti av ny typ? Skapandet av ett svenskt kommunistiskt parti 1917-1933
Bernt Kennerström, Mellan två internationaler: Socialistiska Partiet 1929-1937

Gus Kaage