Klintebergs och Lindgrens

I MÅNGA ÅR ha de göteborgare, som gått Hästbacken, kunnat fröjda sig åt ett ställe snett emot Luntantu, vilket mera hade tycke av en lantgård än ett borgarhus i staden. Nu för tiden är det något förändrat — brandmuren till ett närliggande stenhus stör idyllen — men ännu har det kvar en del av sitt gamla behag.

Bilden på trettioandra sidan ger en god föreställning om hur själva trädgården eller trädgårdstäppan såg ut fordomdags. Vi se den lummiga grönskan i fonden, staketet som avgränsar grannens trädgård, lusthuset i hörnet under trädens gröna valv, de väl sandade gångarna, de brokiga blomsterrabatterna med sina rundelar av snäckor, innanför vilka tulpaner och hyacinter och löjtnanshjärtan le mot betraktaren. Vi se de väl ansade gångarna, marmorbilden på sin piedestal och det uppslagna trädgårdstältet, under viiket de gamle och de unga njuta sin vila. Det är en bild av sommarfägring och sommarro mitt inne i staden, alldeles vid allfarvägen, en bild från krinolinens pittoreska tidevarv.

Den gamla gården, till vilken jag nu återkommer efter vandringen över Otterhällan och nedanför berget i väster, kallades i forna dagar Klintebergs, senare Lindgrens. Namnen stodo i intimt samband med varandra. Ty gumman Klinteberg var en ättling av kapten A. Lindgren i Surbrunn och en frände till henne fick stället i arv.

Fru Christina Ulrica Klinteberg var dotter till bemälde kapten Lindgren och föddes 1796. Hon trädde år 1830 i äktenskap med löjtnanten och stallmästaren Carl Gustaf Klinteberg, vilken hade överinseendet å manegen vid Östra Larmgatan, den tidens ridhus, där han lärde göteborgsgrossörernas pojkar att rida. Gamla göteborgare ha för mig skildrat honom som en mäkta sträng herre, skicklig i hippologien och i konsten att lära folk att sitta till häst. Han blev emellertid inte gammal. Koleran 1834 skördade honom. Änkan stod nu utan stöd, men tilltagsen och energisk som hon var, slog hon sig på att slipa glasögon — en konst som hon ärvt efter sin far — och var länge den mest anlitade här i staden, en tid den enda.

Hon bodde i Lindgrenska huset i Surbrunn och tomten sträckte sig ett stycke upp på bergsluttningen. Här låg ett annat hus, i vilket hennes brorson, boktryckaren Anders Lindgren hade börjat ett litet tryckeri. En natt på 1840-talet brände emellertid detta i grund och det var med knapp nöd boktryckaren räddade livet.

Tomten var nu avröjd och fru Klinteberg, som fått densamma på sin arvedel, beslöt bygga ett hus där. Hon vidtalade en mur- och byggmästare

F. W. Ullrich, som bodde vid Rosenlundsgatan, och han Uppförde 1851 den nuvarande byggnaden Kungsgatan 8, eller Carlsport som det då hette. Dit inflyttade fru Klinteberg med sin syster Albertina Drakenberg, vilken 1837 blivit änka efter majoren vid flottans artilleri Nils Drakenberg, av den bekanta göteborgssläkten.

De båda fruarna gjorde en liten idyll av stället. Omgivningen var ju den mest pittoreska. Näst intill åt väster, Carlsport (n:r 6 Kungsgatan), låg bagaremästaren L.

J. Hertz’ hus — en liten gulgrå byggnad med utspringande trappa och en bagarkringla över porten — och ovanför en vacker trädgård. Mitt emot höjde sekelgamla (artillerikapten; bilden ritad vid dödsbädden av jätteträd sina kronor över vägen, sonsonen’ sedermera majoren Lars Lindgren) skuggande gamla Luntantu. Till grannar i övrigt hade man småhusen
med sina hagar på Otterhällans sluttning. Ville man ha vidare,vyer kunde man vandra upp till bergets topp, där ett litet utsiktstorn bjöd vila och en bedårande utsikt över älv och stad.

De båda gamla bodde idealiskt, som kaptenen vid Göta Artilleriregemente, sedermera majoren Lars Anders Sebastian Lindgren flyttade nämligen dit på 1860-talet och bodde där till sin död 1893. Major Lindgren var en i Göteborg mycket känd och värderad man, en av de ledande inom frimureriet samt ledamot av stadsfullmäktige åren 1875—82.

Tidigare hade en av fruarnas brorsdöttrar, den sedermera som målarinna mycket uppskattade fröken Hilda Lindgren flyttat dit. Hon var född den 8 april 1833, uppfostrades av fru Klinteberg och hade vid sin död den 25 januari 1917 bebott huset i sextiosex år.

Hilda Lindgren, som var syster till boktryckaren och kusin till majoren, hade genomgått Kjellbergska skolan och studerat målarkonsten i Stockholm och Paris. Hon var i första rummet porträttmålarinna och på sin tid mycket på modet. Flera utmärkta porträtt av framstående göteborgare vittna om hennes talang: Peter Hammarbergs bild i Handelsföreningens lokal å Börsen, häradshövding Swalanders å Coldin, major Lindgrens och doktor Ewerts på Frimurarelogen, William Gibsons å Jonsered, fabrikör Bolms å Hantverksföreningen m. fl.

Under hennes tid och genom hennes ingripande förändrades Lindgrenska huset upprepade gånger: på 1870-talet och på 1880-talet, då tornet och atelieren tillbyggdes. Senaste förändringen skedde 1920, då direktören W. Kjellberg, konsul C. A. Kjellbergs son, vilken köpte huset av Hilda Lindgrens arvingar, omdanade detsamma.

Den ursprungliga ägarinnan, fru Christina Klinteberg dog 1887.

Stamfadern för denna ansedda göteborgssläkt, kaptenen Anders Lindgren i Surbrunn, var en ganska märklig man på sin tid. Sedan århundraden tillbaka hade släkten ägnat sig åt det militära ståndet och han själv, som var född den 7 september 1754 i Malmö, ägnade sig efter flera års militära studier även däråt, först som gemen soldat och sedan som underofficer vid Artilleriet och fortifikationen, dels i Sörmland, dels i Landskrona. Året 1786 kom han hit till Göteborg. Tjänstgjorde här som styckjunkare. Efter deltagande i finska kriget befordrades han till underlöjtnant och 1794 till stabslöjtant vid Svea Artilleri. År 1799 blev han kapten. Under tiden hade han deltagit i Trollhätte kanalbyggnad såsom en av arbetsledarna. Från Trollhättan flyttade han åter till Göteborg, där han efter begärt avsked från militärtjänsten bosatte sig.

Den mångfrestande mannen fann här ett rikt verksamhetsfält. Han gav lektioner i artillerivetenskaperna, var med och planerade de militära byggnaderna på Axvall, uppgjorde kartor och geografiska beskrivningar över Valle härad och använde för övrigt de lediga stunderna till optikens utövning, en konst som han lärt av sin förste regementschef.

Som jag förut framhållit var han bosatt i Surbrunn, där han byggt sig ett hus i närheten av den forna brunnen. Här anlade han år 1802 det första varmbadhuset i Göteborg, vilket hade fyra kar och vilket ägde bestånd ända till 1835. Gamla göteborgare erinra sig de arkadliknande resterna efter detsamma i den Lindgrenska trädgården.

Gamle Lindgren var en from man och en lärd man, med Swedenborgiansk läggning, hörde gärna stadens olika präster och befordrade bl. a. en av prosten Hörbecks predikningar till trycket. Tillika var han hög frimurare.

På sistone drabbades den gamle hedersmannen av blindhet, men han bar sitt öde med stort jämnmod. I sin ännu bevarade bibel, tryckt i Göteborg 1760 hos kongl. privilegierade boktryckaren Johan Georg Lange junior, gjorde han en del släktanteckningar. Och han betygar att han “under tystlåtlig vandel, försiktig arbetsamhet, förenade med en måttlig levnad, förvärvat sig dagligt bröd och en skärv för den nödlidande torftige. — Min skatt (ett gott samvete) har jag bevarat. Frid, enighet och glädje hava ledsagat mig, som städse livat mitt hopp om evig sällhet“.

Kapten Anders Lindgren dog den 29 november 1833. I sitt äktenskap med Elisabeth Hallberg efterlämnade han de båda omförmälda döttrarna samt sönerna Samuel Daniel L., vilken var far till major Lars Lindgren, samt kaptenen vid Skaraborgs regemente Anders L., vilken var far till boktryckaren Anders Lindgren, grundläggaren av det bekanta, ännu bestående tryckeriet.