Under de stora revolutionskrigen i början af förra seklet emigrerade en ung affärsman från de skottska högländerna och slog därefter ned sina bopålar i Göteborg, för att idka köpmanskap. Hans namn var Airth, och han hade köpmannatalanger som få. Han kom dock icke ensam, utan i hans sällskap följde en annan man, för att fungera som finansminister. Denne man var den i föregående uppsats nämde Robert Dickson d. ä.
De båda skottarne brukade om morgname göra uppfriskande ridter i stadens omgifningar. Ute vid Redbergalid mötte en gång de båda ryttarne en mamsell Bratt, tillhörande en gammal högt aktad Göteborgssläkt. Det sades allmänt, att hon var en af stadens vackraste flickor. Vid hennes åsyn råkade Airth ögonblickligen i eld och lågor. Den originelle högländaren påstås med detsamma hafva låtit ljuda en ljungande kärleksförklaring, i det han höjde sig i stigbyglarne. Visst är emellertid, att han och mamsell Bratt blefvo ett par. Blifven änka efter några år, gifte hon om sig med Robert Dickson och blef moder till de tre bröderne James (brukspatronen), Edvard och Charles Dickson.
I sitt första gifte hade hon en son, och denne var vår William Airth, född i Göteborg 1802.
Efter faderns död öfvertog William Airth hans köpmanskap; han gjorde affärer i många år och därtill lyckliga sådana. När han sent omsider ansåg sig hafva fått nog med både mynt och erfarenhet, drog han sig tillbaka helt och hållet ur Merkurii tjänst, hvarefter han framlefde sina dagar som en enstöring, men med ett förnöjdt sinne och lugnt samvete; dock var. han icke skygg för människor, snarare tvärtom; han var fryntlig och glad, när han kom i något sällskap. Emellertid fann han det för sig lämpligt att erhålla något regelbundet arbete, och han blef direktör i såväl Göteborgs enskilda bank som i stadens sparbank, inom hvilka inrättningar han hade tillfälle att visa sin omutliga redbarhet och sitt ordningssinne, hvilka egenskaper utgjorde rättesnöret för hela hans lefnads vandring.
Vid Södra Hamngatan hade Airth sitt hus, och där hade han sin bostad i öfra våningen. På nedre botten begagnade hans halfbror, Edvard Dickson, ett par rum till sin affärsoffice — de andra rummen ville Airth ej hyra ut.
Uppe i sin ungkarlsv&ning lade Airth sina egendomligheter i dagen. Där hade han två trotjänarinnor; den ena, en lille bitte pige, var barsk som en bastrumma, den andra, skinande som solen i Karlstad, var mild som en eolsharpa. Båda två behandlade han som om de varit hans systrar — men en befallning var en gång för alla dem gifveu: de fingo ej samtidigt vara ute, utan en af dem måste vara hemma.
Hans mobilier var urgammal, men af solid beskaffenhet och därför höll den ut i hans tid. Icke så med gardinerna, hvilka voro af mindre hållfasthet. Med åren blefvo de allt skröpligare.
Den milda tjänsteanden tyckte om en viss elegans, och som hon hade till åliggande de inre göromålen i hemmet, föreställde hon husbonden behofvet af nya gardiner, hvarvid hon påpekade de gamlas bristfällighet.
Airth svarade därpå lugnt och stilla:
— Min bästa Sofi, låt mig få behålla mina gamla gardiner, de äro mig så kära! Det är ju icke Sofis skuld, att folk skrattar åt dem, det får jag ju skämmas för själf!
Och de halfmultnade dekorationerna fingo sitta kvar i millionärens fönster.
Sängen i Airths sofrum var försedd med hvita sparlakan efter den gamla tidens sed. Högt uppe i taket upptäckte man en barnleksak — en docka i vacker drägt. Tjänsteandarna kallade den för »herrns fästmö». Denna docka hade sin särskilda historia. Airth hade haft en syster, vid hvilken han varit fästad med innerlig tillgifvenhet. Hon dog vid tolf års ålder, och henne kunde han aldrig glömma. Han gömde hennes docka, som sedermera fick ofvannämnda plats. När han såg dockan, trädde vemodigt fram för hans minne systerns och hans oskyldiga barnalekar.
I förmaket låg en vacker matta med ett lejon isydt; detta var ett arbete af den tolfåriga, innan hon gick hädan. Han visade med stolthet den älskade systerns väl utförda arbete, därvid skakande på hufvudet, som om han hade velat säga:
»En dylik finnes icke i hela världen!»
Airth hade äfven i unga dagar haft sin lilla kärlekshistoria, men den ledde dock icke till någon förbindelse. En apotekaredotter var hans utvalda, och hans böjelse var besvarad, men, af hvad orsak vet ej eftervärlden, något giftermål blef ej af, utan så slocknade den kärleksidyllen, dock icke i Airths hjärta, hvadan han blef ogift hela sitt lif, och han visade sin minnesgodhet på sitt vanliga säregna sätt. Energisk i allt, medicinerade han kanske allt för mycket. Och medikamenterna köpte han alltid själf i egen person på apoteket »Kronan». För hvar gång han gick dit, påminde han sig nog sin korta kärleksroman.
Den enda egentliga njutning Airth kostade på sig var, att han drack godt vin vid sitt middagsbord. Men äfven då ådagalade han sin i alla förhållanden noggranna regelbundenhet. Två buteljer vin skulle gå åt till tre middagar, det var säkert på droppen! Efter Airths död funno hans arfvingar, de båda brödeme Dickson, i hans källare ett stort lager af fina viner.
Oftast var han ensam vid sitt bord, dock icke alltid. Emellanåt besökte honom hans halfbröder, brukspatronen, doktorn och grosshandlaren, men ännu oftare besökte han dem.
Ett par äldre mamseller, som voro hans kusiner, satte stundom lif i spelet i hans annars tysta ungkarlsvåning. En af dessa hade som man säger skinn på näsan; hon ville gärna kujonera hans trotjänarinnor, men detta tillät gubben Airth på intet sätt.
En dag befallde hon »eolsharpan» att hämta några saker hos en specerihandlare.
— Du får icke befalla mitt tjänstfolk — sade Airth och såg bister ut — men vill du ha Sofi eller Lina att göra det och ber därom, så sätter jag mig icke däremot.
För sina båda tjänarinnor hade Airth en nästan vek omvårdnad. En dag såg han den barska från sina fönster tvätta kläder. När hon efter slutadt arbete kom upp, sade Airth:
— Jag har i så många år sett de stackars människorna tvätta kläder där nere och alltid tyckt det vara synd om dem. Ni skola åtminstone slippa det, ni få leja hädanefter!
Samma, »den barska», fick en svårare lunginflammation. . Hon fördes till Sahlgrenska sjukhuset, där Airth hyrde eget rum åt henne för tre kronor om dagen, och hvarje dag gjorde han henne ett besök.
En enda gång bröt han mot föreskriften, att af båda tjänarinnorna den ena alltid skulle vara hemma. En gemensam åldrig vän till dem hade aflidit och båda bjödos till begrafningen; »den milda» hade dock stått den döda närmast, hvarför hon den gången ej ville gå ur vägen för den andra. När de framförde sitt ärende till husbonden, fingo de af denne det oväntade svaret:
— Begrafning? Det är ett särskildt fall, ni må då gå båda två!
Den sista julaftonen Airth lefde tillbragte han som vanligt hos sin halfbror doktor Dickson. Fram mot midnatt begaf han sig mot hemmet, belastad med julklappar.
Det var omöjligt den gången att få trotjänarinnorna att vakna; de sofvo rättfärdighetens sömn, och han måste taga in på ett hotell.
Dagen därpå voro de otröstliga.
— Det var inte farligt — sade han —, men det träffat någon, som icke kunnat taga in på hotell?
Airth hade en årlig sed att regelbundet i augusti månad besöka Strömstads hafsbad och
kvarstanna där en månad. Detta bidrog nog måhända, att han uppnådde hög ålder. Inom Marstrands eleganta badsocietet visade han sig aldrig.
Till sist må nämnas, att Airth utöfvade mycken välgörenhet i Göteborg och gjorde det ungefär på samma sätt som k. sekter Hebbe i Stockholm: han besökte själf de allmosebegärande för att underrätta sig om deras belägenhet och ville aldrig veta om några tacksamhetsbetygelser — då sprang han sin väg.
Airth lämnar efter sig det vedermäle, att han icke allenast var en rik man, utan äfven en hedersman.
William Airth dog 1876 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet med tillgångar 922,354 kr. 64 öre och inga skulder.
Ett svar på ”Lazarus om William Airth”