Lazarus om Eleonore Dickson

Eleonore Dickson, född Willerding, intager första rummet bland dessa. Hon föddes i Göteborg år 1821 och var dotter till en tysk äfventyrare, som inkom till Göteborg år 1808 samtidigt med den stora inväsionen af utländingar, hvilka till följd af de stora kontinentalkrigen sökte sig nya fädernesland.

Vi kalla denne Willerding med flit »äfventyrare» af den orsak, att han i ungdomen genomgick åtskilliga äfventyr till följd af de på den tiden rådande oroliga politiska förhållandena i Europa.

Den unge tysken, född i Magdeburg, hade i sin födelsestad och sedan i England lärt socker-raffinaderingskonsten, hvarefter han kom till Portugal.

När kejsar Napoleon efter Tilsiterfreden 1807 utgaf i Moniteuren sitt bekanta dekret, att huset Braganza hade upphört att regera, och lät besätta hela Portugal med franska trupper, ådagalade tysken Willerding ett frenetiskt hat mot »die Franzosen», hvilket gaf franska arméns öfverbefälhafvare, marskalk Junot, hertig d’Abrantes, anledning att utvisa honom från Portugals område.

Willerding begaf sig då till Göteborg och fick där anställning som mästare vid ett af stadens sockerbruk. Fem år därefter blef den obetydlige tysken gift med en dotter till en af Göteborgs störste och magnifikaste grosshandlare, Bagge, och därigenom svåger med det samtidigt till Göteborg importerade, sedermera så rik och mäktig vordna kommerserådet James Dickson senior, grundläggaren af firman James Dickson & C:o. Willerding fick då vind i seglen, anlade eget sockerbruk vid Wallgatan och blef preussisk konsul i Göteborg.

Eleonore Willerding hade just icke några glada barndomsdagar; hennes moder var bekant af det dåvarande Göteborg för att vara samhällets värsta rifjärn, en argbigga, som ej ens Shakespeares Petruccio hade kunnat tukta. Hon hade språket i dess mest expressiva former i sin makt och man påstår — äfven knytnäfvarne.

Mannen tuktade hon, barnen likaså samt först och sist tjänarne. Sitt argsinta lynne bibehöll hon hela sitt lif igenom, till dess hon, 80-årig, gick till fridens värld på 1860-talet.

Eleonore uppväxte till en skönhet af första ordningen. Många unge män svärmade för henne och bland dessa i synnerhet hennes två kusiner, bröderne James Jamesson och Charles Peter Dickson, af hvilka hon tog den förre till befriare från sina ledsamheter och gifte sig, 22-årig, med honom.

Brölloppet skedde i det Dicksonska eller f. d. Baggeska huset. Tre hus ligga här bredvid hvarandra, det Wijkska, det Dicksonska och landshöfdingresidenset, hvilket senare då disponerades af grefve von Rosen. Till husen hörde då en gemensam större gård, där de tre husens barnskaror sammanträffade, och hvilket antagligen gifvit anledning till de tre släkternas nära befryndande med hvarandra.

Det unga, nygifta paret bosatte sig i London, där James Jamesson Dickson förestod Göteborgs-firmans nybildade filialaffär, Dicksons Brothers. Ett år efter föddes därstädes makarnes äldsta barn, den sedan så beryktade hofstallmästaren James Fredrik Dickson.

Londonsejouren räckte i 7 år, till dess James Jamesson återkallades för att inträda i firman James Dickson & C:o i Göteborg och ersättas i London med sin ännu lefvande broder Robert, född 1819. Familjen tog då sin bostad i Dicksonska huset i Göteborg, under det föräldrarne bebodde den gamla Beckmanska egendomen Öfverås i Örgryte socken. Efter faderns, kommerserådet James Dicksons död år 1855 öfvertog James Jamesson Öfverås, och familjen bosatte sig där för alltid.

Öfverås omskapades af makarne Dickson med oerhörda kostnader till ett efter svenska förhållanden förtjusande »castle», hvarinom herrskade lyx och öfverflöd och hvarifrån utgick välgörenhet.

De båda makarna hade mycket gemensamt, ej minst i den starka sympatien för det som lyser: i dräkt, i möbler, i tillställningar, i anläggningar m. m. Drottningen af Saba var i all sin härlighet ej klädd som fru Eleonore Dickson; däremot torde Salomo i sin
orientaliska prakt ha öfverträffat James Jamesson, ehuru denne såg ut som om han varit klippt ur en modejournal.

För de uppväxande två döttrarnas uppfostran voro samtidigt anställda tre guvernanter, en engelsk, en fransk och en tysk. Den unge sonen James Fredrik beredde dessa stackars kvinnor många förtretligheter, vittnande om hans inneboende, sig allt mer och mer utvecklande elakhet, som han antagligen hade fått i arf från mormodern.

James Jamesson var en öm och trogen äkta man, i detta hänseende olik sin yngre broder Oscar, baronen, som bland annat gaf sin betjänt med varm hand en tusenlapp, för att denne skulle slå upp med sin fästmö och gifta sig med grefvinnans kammarjungfru.

James Jamesson och hans fru voro äfven sammanstämmande i det hänseendet, att de utöfvade välgörenhetens sköna dygd. Den omfattande frikostigheten utsträcktes mot så väl offentliga inrättningar som enskilda personer, särskildt mot unga hoppgifvande studerande.

En vacker uppmärksamhet förekom, när bland de många kransarne vid James Jamessons bår, när han begrafdes i Dicksonska familjegrafven på Örgryte gamla kyrkogård, fanns en vissnad lagerkrans, som sändts från dåvarande docenten vid Upsala universitet doktor Nils Nilén, hvilkens studier James Jamesson, på sin hustrus initiativ, hade bekostat. Däraf den lika originella som tilltalande tacksamhetsbetygelsen.

Efter mannens död tillfredsställde fru Eleonore sin utpräglade lust att företaga utländska resor och fortsatte dessutom sitt trägna arbete i barmhertighetens tjänst, på samma gång som hon äfven därför fordrade uppmärksamhet och erkännande för sina goda gemingar. För detta ändamål af sattes ett bestämdt belopp för hvarje år, som icke fick öfverskridas. När dessa medel för löpande år voro disponerade, gaf hon alltid ett bestämdt svar till de hjälpsökande: »Ni få komma tillbaka nästa år, få vi se till, hvad jag kan göra!»

Hennes städse framdragna religiositet antog äfven reglementariska former. Hon lät inrätta ett hem för fattiga barn, men i detta hem fick icke intagas andra än så kallade akta barn. Bland hennes vanor var ett strängt iakttagande af sabbatens helgd. Hennes älsklingspredikant var hennes egen käre gosse James Fredrik, hvilken var färdig att oförberedd hålla föredrag öfver hvilka predikoturer som helst, och som gaf modern anledning att säga: »Det är stor skada, att icke James Fredrik blifvit präst!»

Om hennes omgifning under söndagens lopp ville söka någon världslig förströelse, så fingo de hämta den ur på hennes bord då framlagda tre böcker, nämligen Adelskalendern, Statskalendern och Almanach de Gotha. All annan litteratur var strängeligen förbjuden.

Fru Eleonore hade dock icke sin moders lynne, långt därifrån, hon var tvärtom af naturen mild liksom fadern, hvilken dog 88-årig i Göteborg år 1869. Tjänarne på Öfverås blefvo ganska väl bemötta, d. v. s. husfrun fordrade bestämdt den vederbörliga stora vördnaden, men det var att anmärka, att de vanligen hade för mycket att göra, ja, rent af blefvo öfveransträngda. Ej för att det fanns brist på tjänande bröder och systrar, det var i stället öfverflöd, men där saknades den styrande viljan och den ordnande öfverblicken.

Fru Eleonore med sina annars så många förträffliga egenskaper utåt, var dock ej lämplig som chef för ett lifgarde. Därför var det flere viljor i stället för en, och därför esomoftast, när sammanhanget saknades, uträttades mindre, oaktadt mera arbete.

För sina gamla tjänare sörjde fru Elonore på det allra bästa. De blefvo alla husets pensionärer. En bland dessa — en kvinna, äldre än husfrun själf — var uppenbarligen föredragen de andra och behandlad med varm förtrolighet. Man visste skälet: — de båda voro halfsystrar; den äldre af dem var Willerdings naturliga dotter. I allt oumbärlig för sin matmoder, hade hon äfven dennas förtroende att på bestämda tider resa ut med matvaror, kläder och penningar för att utdela dessa håfvor åt de fattiga.

Ett egendomligt drag af omtanka och försiktighet genomgår denna gren af Dicksonska släkten. Vid fru Eleonores giftermål med James Jamesson Dickson lät hennes fader kommerserådet Willerding upprätta äktenskapsförord mellan de båda makarna. Likaså när sonen James Fredrik ingick äktenskap med sin kusin, Blanche Dickson, träffades en lika lydande öfverenskommelse, och när slutligen James Fredrik förenade sin dotter Blanche med grefve Carl Bonde, stipulerades ett det mest bindande äktenskapsförord, hvarigenom bemälde grefve uteslöts från förvaltningen af hennes blifvande förmögenhet och tillerkändes henne ensam eganderätten af arfvet, som nu kan beräknas till 11 k 12 millioner kr.

Fru Eleonore Dickson dog den 9 april 1900 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:

Tillgångar ……………… 4,787,515 kr. 75 öre.
Skuld …………………… 85,147 ” 62 ”;
Behållning 4,702,368 kr. 13 öre.

Bland tillgångarna upptagas:
öfverås till ……… 368,000: —
Lösegendom……… 141,492: 55 509,492: 55
Obligationer …………………… 1,610,920: 91
Fordringar …………………….. 2,661,053: 90

Denna stora förmögenhet var mindre än man hade anledning att förmoda.

Saken har dock sin förklaringsgrund däri, att hon till sina tre barn, sonen Axel Edwin samt döttrarna, fru Caroline Wijk och fröken Beatrice Dickson, redan under lifstiden skänkt till hvar och en af dem en million kronor, och detta för att utjämna de olika arfsförhållanden, hvari dessa kommo vid faderns död till sin bror, stallmästaren James Fredrik Dickson.

Enligt faderns testamente, skulle äldste sonen, ofvannämde James Fredrik, hafva optionsrätt att lösa alla sterbhusets aktier i Svartviks bolag för bouppteckjiingsvärdet, som bestämdes af fadern i lifstiden, Genom denna manöver förtjänade hofstallmästaren 4 å 5 millioner på sina syskons bekostnad, hvilket fru Eleonore emellertid på detta sätt ville korrigera.

I James Fredrik Dicksons bouppteckning år 1898 upptages hans skuld till modern med 4.550.000 kr. eller ungefär samma belopp, hvartill fru Eleonore Dickson hela förmögenhet två ”är senare blef upptecknad, men i den senares bouppteckning upptages icke ett öres fordran af sonen-stallmästarens sterbhusdelägare, hvadan hela detta stora skuldbelopp synes vara till fullo betaldt.

Detta förhållande förklarar, hvart de tre millionerna tagit vägen.

De testamentariska dispositionerna i detta rika bo voro icke många och ej heller
öfverflödigt stora och utgjorde:

till öfverås kommun ……………………………… 40,000 kr.
» ålderstigna fattighjon i Göteborg ………… 30,000 »
» läkaresällskapet i Göteborg ………………… 20,000 »

tillsammans 90,000 kr.

Ännu knussligare var hon mot sin mans släkt.

Åt sin svägerska, Axel Dicksons änka, förordnade hon en lifstidspension af — 500 kr. och till dennas fattiga, ogifta döttrar på en gång 3.000 kr. hvardera.

Däremot till sina två förmögna brorsdöttrar, fru Helling och fröken Willerding, 30,000 kr. hvardera. Öfverås och hennes lösegendom, upptagna i bouppteckningen till 509,492 kr. 55 öre, förordnades tillfalla hennes ogifta dotter, Beatrice, mot en lösen af 150,000 kr.

En enastående hedersbetygelse fick fru Eleonore Dickson emottaga under lifstiden, då hon kallades till hedersledamot af Göteborgs i Upsala studerande nation, en utmärkelse, som ej förut inom någon nation vid universiteten bevisats någon svensk kvinna.