Betty Lindner föddes i Göteborg år 1815. Hon var dotter till en i början af århundradet dit inflyttad tysk bygg- och murmästare, som icke var vidare förfaren eller omsorgsfull i sitt yrke, hvilket åtskilliga hans verk i Göteborg ännu kunna bevittna, men mycket skicklig i att samla penningar.
När de svåra penningåren kommo med 1820, hade han inteckningar i en del af de hus, han byggde, samt äfven i egendomar på landet, och flera af dessa inropades då af honom på auktion och föryttrades sedan med betydlig vinst.
Bland egendomar, som sålunda förvärfvades, var äfven Björckska familjens landtgods Skår, beläget vid den bro öfver Mölndalsån, som leder till Almedal och förmedlar trafiken med den sydöstra landsbygden.
Några vackra egendomar äro här att finna, af hvilka Stora Skår framstår genom sin saftiga växtlighet och den vidsträckta utsikt öfver nejden, som man har från det höga berg, vid hvars fot de skäligen förfallna manbyggnaderna ligga.
Byggmästare Lindner dog år 1830. Betty var då 15 år.
Efter några år omfattades den unga arftagerskan med välvilja af dåvarande landshöfdingskan och fördes af henne in i Göteborgs finare sällskapsvärld.
Generalmajoren Gillis Edenhjelm var den tiden landshöfding i Göteborgs och Bohus län.
Landshöfdingskan Edenhjelm, född Carolina Lovisa Boy, hade vid 16 års ålder blifvit gift med en grefve Löwen, men efter fyra års äktenskap skilt sig vid honom och tre år därefter ingått äktenskap med dåvarande majoren Edenhjelm.
Båda äktenskapen voro barnlösa.
Det fanns således ingen ungdom i Edenhjelmska huset, men familjen hade då och då besök af släktingar, prydliga och förnäma ungherrar, hvilka den trefliga landshöfdingskan tog vård om, och åt hvilka hon äfven gjorde sig besvär med att skaffa, som det heter, goda partier.
Bland de göteborgska arftagerskorna var det en, som särskildt hade ådragit sig hennes uppmärksamhet, och denna var Betty Lindner. Betty såg då ovanligt bra ut. Ett ovalt, väl lagdt ansikte, fina drag, ett vackert, mörkt hår, ett par bruna ögon, i hvilka de unga svärmarne tyckte sig spåra en ofantlig rikedom af inre glöd, och framför allt en figur, en midja, som var på samma gång fyllig samt tillika smärt och elastisk, fängslade mer än ett hjärta.
Föräldrarne hade också gifvit henne en för den tiden ovanligt god uppfostran.
Man talade om, att en framstående artist, en målare, som sedan lämnat ett namn efter sig, hade, utom flera andra förut, med en viss framgång ägnat Betty sin hyllning och redan fått sina fjärilsvingar brända och sina illusioner gäckade, när hon infördes i den göteborgska societeten.
Hon var då redan närmare 30 år, hvilket icke hindrade, att där bragtes till stånd en ordentlig förlofning mellan den vackra arftagerskan och en af landshöfdingskans närmare släktingar, en officer vid ett norrländskt regimente, en adlig herre, som var fem år yngre än hon. Han var för resten en glad boy, som af de dåtida glada boys i Göteborg erhöll namnet: ”Gipskatten”.
Att börja med smickrad öfver att fästas med sådant band vid en dylik fästman, fann sig Betty lätt däri, att detta band knöts så hårdt, att det sedan, när hon åtrade sig, ej utan en betydlig pekuniär uppoffring från hennes sida kunde lösas. Det blef emellertid upplöst.
Häröfver utgafs i Göteborg en pamflett, däri landshöfdingskan stod uppritad med sin stora plymagerade röda sammetshatt, hvilken kostliga toalettprydnad, som sades vara en present från Spanien, ännu är i en och annan gammal Göteborgsbos minne.
Den unge officeren tog efter romperingen af det påtänkta partiet med Betty afsked från sitt regimente och gifte sig med en hög välboren fröken, som var elfva år äldre än han själf, och genom detta äktenskap blef han svåger med sin egen pappa.
Efter ett tjugufemårigt äktenskap dog denna friherrinna, och den 52-årige Gipskatten, hvilken från den militära banan öfvergått till hofkarrieren och blifvit kammarherre, gifte sig för andra gången och med en adertonårig skönhet, hvilken efter några års äktenskap reste till Paris för att aldrig mer återkomma till man och barn.
Efter ofvan nämnda brytning upphörde emellertid Betty Lindner att lysa inom Göteborgs finare sällskapsvärld, och hennes tankar och omsorger syntes äfven från den tiden allt allvarligare riktas på förökandet af den förmögenhet, hon ärft efter sin far, en uppgift, som också synes ha varit för henne naturligare än den att vid sidan af en förnäm make glänsa i den kungliga nådens solsken, hvilket troligtvis stått henne öppet, om den välmenta landshöfdingskan hade fått sin vilja fram.
Icke som skulle den vackra arftagerskan dock nu med ens afsvurit alla drömmar om äktenskaplig sällhet eller kväft alla ömma böjelser i sitt hjärta.
Tvärtom — någon tid därefter förlofvade hon sig med en hygglig, välbärgad tysk, men äfven denna förbindelse bröts, innan myrtenkransen kom att viras i hennes mörka lockar.
Det påstås, att hon äfven här skulle fått betala ”damages for breach of promise”, men sannolikare är, att mannen var nöjd, blott han utan egen uppoffring slapp ifrån ett band, som så tydligt hotade att bli outhärdligt.
Saken var nämligen den, att Betty allt mer och mer visade, att guldet var henne kärare än allt annat här i världen, och att hon icke ens för de behof, som fattigt folk anser oundgängliga, ville uppoffra det minsta af hvad hon redan ägde eller kunde förvärfva. Allt skulle läggas hög på hög. Att hjärtat sedan hade någon den ringaste del i det förtroende eller den förkärlek, hon visade ett par äldre herrar, den ene tillhörande den lärda världen och lektor vid stadens elementarläroverk, den andre en yrkesman, som synes ha satt hårdt mot hårdt, är föga antagligt.
Hon märkte kanhända, att det kunde vara nyttigt att i den gode lektorn ha en gratishjälpare vid skötseln af de betydande tillgångar, för hvilka hon måste söka placering. Hon ville icke anlita någon advokat — kort före sin död förklarade hon sig ej ha förtroende för någon annan än borgmästaren Björck, men icke ens till honom ville hon vända sig — och det är tämligen antagligt, att hon ibland kände något behof af hjälpreda eller rådgifvare, kanske också af något sällskap, som hon icke behöfde betala med något annat än en viss grad af tillgifvenhet.
Hvad den något ålderstigne yrkesidkaren beträffar, så hade den ömsesidiga tillgifvenheten eller de respektive beräkningarna verkligen en gång gått så långt, att han hade beställt sig dyrbara möbler, köpt in åtskilligt med silfver samt dessutom förvärfvat en elegant kupévagn, i hvilken han tänkte föra hem Betty som sin brud. Men äfven denne gamle hedersman fann, att Bettys egenheter icke ens af hans energi kunde utjämnas så, att lifvet tillsammans med henne kunde bli drägligt, och i följd häraf undanbad han sig omsider äktenskapets fullbordande. Han dog sedan ogift.
Emellertid är det ej från hennes lifs senare dagar, hvilka framlefdes i själfva staden, utan från hennes ungdomsvår och medelålder på egendomen Skår, som man har de vackraste minnena af henne.
Passionen för guld hade då ännu ej till den grad fått henne i sin makt, att hon ej här förde ett i viss mån idylliskt lif.
Gäster saknades ej i det Lindnerska hemmet och hämtades understundom dit i en gul berlinervagn på s. k. c-fjädrar, en kvarlefva från början af 1820-talet, hvilken helt visst en gång varit något non plus ultra i sitt slag, men redan på den tiden, hvarom här är fråga, väckte allmänt uppseende.
Den sedermera halft folkskygga kvinnan umgicks här med personer från de konstnärliga och litterära lägren.
Så kunde man på Skår få höra Ekbohrns cirklade tal om dagens litterära företeelser. Här gick J. P. Molin, bildhuggaren, omkring och drömde vaken sköna framtidsdrömmar. Herman Bjursten deklamerade, inspirerad af platsens idylliska behag, sina mest poetiska kväden, och Sandvall, Handelstidningens dåvarande redaktör, tolkade i obunden, men icke mindre liflig form sina känslor af glädje och hopp, under det att i det gamla, ännu kvarstående lusthuset i trädgården Pontus Wikner, då ännu en skolyngling, som föredrog att svärma på egen hand, satt försjunken i studiet af Nyboms lyrik.
Ställets ägarinna var dock redan på den tiden ett original. En ryktbarhet från gatan vardt hon först på ålderns dagar, en Harpagon i kjolar. I hennes bostad fick ingen, eho det vara månde, inkomma, icke ens en förstulen blick fick skickas dit in.
Detta var just ingen förlust, så framt man ej fått syn på de högar af pengar, som till ett belopp af omkring 60,000 kr. här och där lågo på golfvet, i vinklar och vrår, i stolsdynor, i lönnlådor o. s. v. I öfrigt var det ett förskräckligt kaos där inne, ty hennes rum utgjorde jämväl kök, matkällare, vedkammare, klädtorkningsvind m. m.
Betty Lindner skilde sig dock från de flesta giriga därutinnan, att hon var en intressant sällskapsmänniska och i besittning af ej ringa bildning.
Hon försakade ej heller någon föreläsning, till hvilken inträdet var fritt, samt besökte gärna konserter och teatrar — på en undangömd billig plats.
Till hennes karakter hörde för öfrigt, att hon, eljest ej hjälpsam, dock var det med hänsyn till råd. Sådana äro oftast bättre än pengar, brukade hon säga.
Sköna målningar älskade hon med passion, men hon kunde icke rätt fatta, hvarför man ovillkorligen skulle köpa sådana. Konstverket beredde ju samma njutning, antingen det tillhörde en annan eller var ens eget.
Den, som såg Betty Lindner i hennes glänsande ungdomsdagar, i nöjenas hvirfvel omgifven af eleganta kurtisörer, och som fick syn på den sällsamma uppenbarelsen, sedan hon började närma sig femtiotalet, den hade all möjlig anledning att anställa betraktelser öfver huru tiderna förändras och vi med dem.
Icke som om den vackra arftagerskan ett, tu, tre skulle förvandlats till något annat. Nej, förändringen gick nog för sig stilla och gradvis. Icke desto mindre måste den emellertid förefalla egendomlig nog för den, som var i tillfälle att göra jämförelser.
På 1860-talet insjuknade Betty ganska svårt i nervfeber.
Under sin sjukdom fick hon en dag besök af domprosten Wieselgren, som bad henne beställa om sitt hus på så sätt, att hon donerade en stor del af sin förmögenhet till välgörande inrättningar.
Svaret blef då, att hon själf icke ansåg sig äga något, utan endast var disponent och förvaltare af en ärfd förmögenhet, som hon vid dödstillfället borde öfverlämna till sina i Tyskland bosatta släktingar.
På äldre dagar syntes i den yttre världen ett långt fruntimmer, städse klädt i en svart, urblekt och utnött kappa samt i en hufvudbonad, som stod på gränsen mellan de hattar, som begagnas af nuckor i komedierna, och dem, som man brukar sätta på käppar i trädgårdar och å gärden för att hålla småfåglar och kråkor på afstånd. Hon gick något krokig, men gången var liflig. Man såg henne ofta besöka stadsfullmäktiges sammanträden och Arbetareföreningens läsrum. Man sade, att hon genom att besöka dylika offentliga ställen undvek att elda upp sitt rum.
Den mörka kappan och den eländiga hattskrållan syntes äfven mycket ofta i kyrkan. Det är sålunda antagligt, att hon icke saknade religiös känsla.
Som ofvan antyddes, hade hon sinne för musik. Man såg henne verkligen en och annan gång på konserter och som åhörarinna bevista ett musiksällskaps sammankomster.
En gång deltog hon i en godtköpsresa till Stockholm, då hon för bättre besparings skull under sin vistelse i hufvudstaden bodde i ett och samma rum som en — manlig deltagare i färden.
I sitt hem kunde hon icke, såsom där såg ut, se sina vänner hos sig. Hon bjöd dem därför en gång på middag å — ångköket.
I handel och vandel ådagalade hon en samvetsgrann redbarhet och i allmänhet tog hon vid sina affärstransaktioner icke mer än 6 procent.
Men hon visste äfven att i detta fall begagna sig af konjunkturerna, och under 1857 års handelskris lånte hon ut stora belopp till de förnämsta Göteborgshusen, men denna gång mot 15 procent. Krisens annalkande kände hon på förhand, och för att möta densamma hade hon placerat stora belopp hos bankiren Baur i Altona. Hon sålde sedan sina växlar på detta hus till mycket hög kurs, men hon var för snål att begagna tryckta växelblanketter, utan skref själf fullständigt sina växlar.
Man ser äfven häraf, att Betty var ett utprägladt finansgeni.
Om man kände henne eller ej och mötte henne på gatan, så vände man sig vanligen om för att se på den tarfliga, snuskiga figuren, den en gång så vackra och firade Betty Lindner, numera dubbelmillionärska.
Man berättade åtskilliga historier från vårt kvinliga originals husliga lif.
Sedan många år tillbaka hade hon intet hushåll, ingen tjänare, icke så mycket som en tillfällig hjälpreda i och för renhållning och dylikt. På senare tiden fick ingen komma in i hennes enskilda rum. Personer, som besökte henne, fingo träffa henne i ett rum, som tillhörde en af hennes hyresgäster, hvilken var nog beskedlig att underkasta sig detta intrång.
Mat hämtade hon själf, en portion om dagen för 25 öre — hon begärde att om söndagarna erhålla dessert på köpet — och bröd köpte hon också personligen hos en bagare, hvarvid hon brukade växla en riksdaler och sedan betala sexskillingsbröden med 12 öre pr st., så att 4 öre alltid förtjäntes på affären.
Vi ha förut — i artikeln Wilhelm Röhss — berättat, huru mamsell Lindner behandlade en af sina mera framstående hyresgäster, som på egen bekostnad hade reparerat våningen. När hon fick se, hur trefligt och snyggt allt nu såg ut, förklarade hon på fullt allvar, att han hädanefter måste betala högre hyra, och därvid blef det.
Åtskilliga gånger hade hon varit utbjuden till en gammal vän utom staden, men ej infunnit sig. Slutligen skickade vännen henne pengar för att hon skulle fara med ångbåt till stället. Hon lär då verkligen ha kommit, men — gående
landsvägen.
En skalk tog sig en natt före att lyfta af och bära bort den ena af hennes förstugudörrar. Det dröjde mycket länge, ja, åratal, innan det kom en ny dörr i stället.
Det egendomliga lif, Betty Lindner förde, hade icke något egentligt menligt inflytande på hennes helsa, men hennes sparsamhetsmani påskyndade sannolikt hennes död.
Genom förkylning ådrog hon sig en lunginflammation. Hon ville dock icke intaga sängen, utan envisades att ligga, iklädd en pälskofta och den välkända gamla slitna mörka kappan, i det rum hos sin hyresgäst, där hon brukade mottaga besökande. Någon läkare fick icke heller eftersändas.
Då sjukdomen syntes farlig, måste hon intaga sängen, men hade då icke ett rent lintyg att byta om med, utan hon måste låna ett dylikt nödvändighetsplagg af den ofvan nämnda hyresgästen.
Hon förklarade nu, att hon ville träffa en jurist, borgmästaren, för att göra sitt testamente, men först — dagen därpå.
Dagen därpå var emellertid lifsgnistan släckt, och den rikaste ogifta kvinna i Göteborg låg då liflös och kall, omgifven af sina hopade skatter.
Rundt omkring, här och där lågo de kära skuldsedlarna och förbindelserna kringspridda i hennes sanctuarium. En revers å 15,000 kr. låg på golfvet framför den döda kroppen. Andra reverser och värdepapper voro hoplagda eller instoppade här och där. En mängd silfvermynt lågo uppstaplade i högar i långa rader.
Det var synbart, att det varit henne ett nöje på lediga stunder att ställa upp staplarna så, ungefär som ett barn brukar göra med sina leksaker.
Det berättas, att de personer, som erhöllo uppdrag att taga vård om hennes kvarlåtenskap, hade ansett, att man i en i rummet befintlig byrås lådor hade att söka de viktigaste handlingarna.
I den första byrålåda, de sålunda öppnade i tanke att där finna de värderika papperen, funno de emellertid endast en mängd gamla urblekta sidenband.
Det var väl minnena från den firade flickans blomstermånad, då hon, ännu en lifligt strålande stjärna i nöjets värld, kanske drömde om en lycka, som sedan icke blef hennes, och då hon kände och tänkte, såsom kvinnor bruka känna och tänka den tiden, då blickens glans och färgskiftningen på kinden ännu bära vittne om ett klappande hjärtas fallenhet för svärmeri.
Det förefaller nästan som om en lidelse, då den utvecklat sig så som här synes ha varit fallet, borde medföra en rubbning i hela själslifvets system, liksom en kroppslig sjukdom, äfven om den egentligen yttrar sig partielt, inverkar på hela organismen, men här märktes dock icke vare sig någon febril öfverretning af själskrafterna eller någon afmattning i desamma.
Det var en kall och säker beräkning i allt görande och låtande, hvilken uteslöt tanken på att här förelåg något psykiskt sjukdomsfall.
Hennes uppfostran lade grunden till den egendomliga karaktersutvecklingen. Föräldrarne lärde nämligen barnet att ställa det timliga goda mycket högt, äfven om det icke var njutningsmedel.
Fruktan att förlora det kom sedan och ökade dess värde med hvarje gång som faran var öfverstånden. Arbetet med att vårda och föröka skatterna, först kanske uppfattadt som en plikt, blef en allt kärare sysselsättning, ett större nöje än allt annat.
Andra intressen, som förut kanske funnos, tillhörde de yngre åren, då böjelser af olika slag ännu voro verksamma, men de dogo bort eller trängdes ut, tills en enda passion ensamt behärskade sinnet.
Maria Elisabeth Lindner dog 1881. Hon var mantalskrifven i Örgryte socken, i hvars kyrkogård hon har sin hviloplats.
Säfvedahls häradsrätt förordnade stadsmäklaren J. Dahl och vice häradshöfdingen E. Bring att uppteckna och vårda boet, enär säker kännedom saknades om de personer, som rätteligen voro hennes arfvingar.
Den boupptecknade förmögenheten utgjorde:
I Göteborgs stad (fastighet) 75,000:—
i Örgryte socken………… 2,361,483:91
Summa………………….. 2,437,483:91
Arfvingarne uteblefvo icke och befunnos vara fjorton kusiner, hvaraf tre på fäderne- och elfva på mödernesidan.
Af dessa var endast en, Gustaf E. H. Suwe i Stockholm, svensk undersåte. De öfriga voro bosatta i olika trakter af Tyskland.
Ett svar på ”Lazarus om Maria Elisabeth (Betty) Lindner”