I Majornas församling, som numera är inkorporerad i Göteborgs stad, föddes Olof Wijk år 1786.
Son till en båtskeppare, fick han i barndomen en liflig åtrå för sjömansyrket, hvilket gjorde att fadern skickade gossen vid 12 års ålder till sjöss. Unge Olof blef dock snart fullkomligt mätt på det stränga sjömanslifvet och återkom året därpå till Göteborg samt fick plats som bodpojke i en liten skeppsfurnerarebutik vid Smala vägen i Masthugget. Till affären hörde äfven inköp af allt slags järnskräp, gamla segel och tågvirke.
Den liflige gossen kände sig här mycket belåten och fann, att köpmannens yrke tilltalade honom långt mera än sjömannens farliga lif, samt arbetade med lust och fröjd, var aldrig sysslolös, utan då någon ledighet var vid expeditionen i boden, stod han vid disken och rätade ut gamla rostiga spikar. Därifrån det sedermera i Göteborg bekanta rimmet:
Olle Wijk
räta’ spik,
så han blef rik.
Olof Wijks stora duglighet och vackra utseende skaffade honom snart kontorsplats hos engelsmannen C. Christie. Af denne fick han lära sig engelska språket samt gjorde sig snart oumbärlig för sin principal. Vid Christies död var Wijk endast 20 år gammal, men hans anseende och sterbhusets förtroende till den unge mannen var så stort, att han, ehuru ännu ej myndig, fick öfvertaga affären för egen räkning. Två år därefter fick han burskap som borgare.
Under Wijks första köpmanstid inträffade den stora kontinentalkrisen i Göteborg, på hvilken Robert Dickson m. fl. stupade. Under denna kris förtjänte Wijk penningar på de stora realisationerna.
Wijks affär gick bra, han blef skeppsredare och importör af kolonialvaror samt hade magasinsupplag i Ostindiska kompaniets hus. Likaså ingick export af järn- och trävaror i hans affär, men på detta område fick han dock en svår konkurrent i Sven Renström, hvilket hade till följd, att han ofta fick betala högre inköpspriser än denne och nödgades spekulera på sitt järn, hvilket emellanåt åsamkade honom stora förluster genom prisfall. Renström däremot hade sitt järn i kommission, sålde detsamma och spekulerade aldrig därpå.
Emot sina konkurrenter var Wijk försåtlig och sökte så mycket han kunde skada dem genom intriger. Så till exempel gjorde han, i förening med några andra liktänkande göteborgare, dock icke den hederlige Renström, ett försök att störta det stora, välkända handelshuset Tottie & Arfwedson i Stockholm, som tillika med järnexport dref stor bankir- och växelrörelse samt hade en mängd innestående deponerade penningar. Wijk lät utsprida ett rykte, att firmans affärsställning icke var den bästa, och allmänheten rusade till det Arfwedsonska kontoret för att få sina insatta penningar åter. Direktör Arfwedson stod härunder lugn på sitt kontor och inlöste till och med sina icke förfallna förbindelser, men då anloppet blef för svårt, gick han till drottning Desideria, som han personligen kände från ungdomen och på hvars faders kontor han hade varit anställd i Marseille. Arfwedson
fick af drottningen den tillfälliga hjälp, han behöfde, och Olof Wijks onda anslag misslyckades. Direktör Arfwedson hade sedan till ordspråk:
”Jag har en vän i Wijken!”
Olof Wijks stora talanger skaffade honom en mängd kommunala uppdrag, hvilka han alltid noggrant utförde, men han visste också i hemlighet, som man säger, sko sig på dessa uppdrag. Så till exempel hade staden en upplagsplats för byggnadsmaterialier på Stora Hamngatan nära hamnen, och denna tomt öfvertalade han stadens äldste, hvars ordförande han var, att sälja till sig för en spottstyfver för att bebyggas. Då stadens förrådsförvaltare, herr S—n, skulle utrymma platsen, så stannade, enligt aftal med Wijk, en hop byggnadsmaterialier kvar och lämnade bidrag till uppförande af det stora Wijkska huset nära Göteborgs skeppsbro.
Wijk spelade äfven en viss roll i vårt politiska lif. Invald af Göteborgs stad i borgareståndet första gången år 1834, gjorde han sig vid denna riksdag bemärkt genom sin stora förmåga och sitt ståtliga utseende samt var i ståndet regeringens pålitligaste vapendragare, samt dessutom fanatisk beundrare af sin store konung Karl Johan.
Någon egentlig politisk storhet var dock icke Wijk. Hans styrka låg hufvudsakligast inom intrigens område, och han var den ädle, frisinnade Thore Petrés störste och farligaste motståndare inom ståndet.
Om det förtroende Wijk ägde af de konungar, han tjänat, vittnade de många utmärkelser, som från högsta ort kommo honom till del: kommerseråds titel, riddarekorset af Nordstjärneorden, talmanskapet i borgareståndet vid 1850 års riksdag samt till sist Karl XIII:s orden och Stora korset af Vasaorden.
Mot sin kontorspersonal var han knusslig, njugg och obehaglig, likaså mot sina arbetare.
Olof Wijk dog år 1856 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af:
Tillgångar riksdaler banko 800,185: 26,11
Skulder…… „ „ 132,479: 3,2
behållning… „ „ 667,626: 23,9
eller något öfver en million kronor.
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning säger i sin nekrolog öfver Olof Wijk den 5 februari 1856: ”På grafven sjunka många skuggor, som vidlåda hvarje dödlig, men det goda de verkat står kvar och bevarar minnet ljust och kärt för tacksamma efterkommande”.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ett svar på ”Kommerserådet Olof Wijk”