Amijas plantage

Amijas plantage blev landeri  (11:53) redan på  sedan 1600-talet med ”hus, tobaksplantage och fiskdammar”. På 1760-talet odlade Johan Bartram Kitz tobak på plantagen. På landeriet inrättades nöjespalatset Vauxhall år 1773, vilket var i drift fram till 1820-talet då huset åter blev bostäder och trädgården bebyggdes.

Masthamnar, Vauxhall (tidigare Amijas plantage) och Peter MIlitz plantage år 1790

Huvudbyggnaden revs 1906. CRA Fredberg skrev följande om landeriet:

Färdeleden med namnet Smala vägen var i förstone bara en biväg från Gavins hamnegendom vid yttre sidan av Sänkverket fram till järnvågsporten vid nuvarande Järntorget, där den genom en tvärväg upp till Breda vägen förenades med denna. Vid norra sidan lågo de förut omnämnda hamnarna, vid södra de likaledes omnämnda plantagen eller trädgårdarna. Den mest bekanta var, som förut sagts, David Amyas eller Amijas. Trädgården hade vuxit upp i all sin prakt, när David Amyas son, också han med namnet David, ärvde densamma. Denne David i tredje led, född 1652, död 1706, var familjens mest betydande man och befryndades med en av stadens finaste familjer, den Thamska. På grund av sin rikedom blev han emellertid både härsklysten och egenmäktig, kom i tvist med ämbetsbröderna i stadens råd och blev, för sina alltför självrådiga tilltag, emellanåt uppkallad i senaten, där han tilldelades näpst och skrapa.

David Amya stod emellertid i god gunst hos Karl den elvte och lyckades erhålla en del privilegier, bl. a. skattefrihet. Men då han till slut lät sin måg, en köpman i Stockholm, fara omkring i Bergslagen och köpa järn, som därefter sändes till Göteborg och av Amya utskeppades och såldes från hans upplag i Masthugget, vilket var ett intrång i andras privilegier, fick han stadens övriga köpmän i luven på sig.

Icke förty var David Amya en man med makt och myndighet och utsågs även att representera staden i riksdagen 1684, ett uppdrag som han emellertid avsade sig.

Det var en betydlig areal som ägdes av Amya i Masthugget. Den sträckte sig från Breda vägen eller nuvarande Tredje Långgatan ned till älven och i längden från nuvarande Järntorget ett stycke bort emot Sänkverket. Egendomen bestod, enligt gamla handlingar, av “en stor fruktträdgård med rödfärgat plank omkring samt ett gammalt hus som Philip Townsend bebott, jämte såp- och brygghus”. För övrigt inräknades “en stor jordfruktträdgård med fruktbärande träd och åtskilliga häckar samt en trädskola, ett hus av trä, ett orangehus (orangeri?), ett lusthus med ett ovalt stenbord samt slutligen tre stora platser till skeppsvarv och för masters uppdragande på land, tre masthamnar så långt som grunden och de båda trädgårdarne sträcka sig, en stor äng samt två masthamnar ännu längre västerut.”

När den tredje Amya med namnet David avlidit ung och namnet utslocknat på svärdsidan i fjärde generationen, såldes egendomen 1732 för 4,200 riksdaler till Sillfiskerisocieteten, vilken förmodligen begagnade masthamnarne för silltrafiken och sålde de båda trädgårdarne västerut till en köpman Johan Bornander. Den östliga delen av egendomen skiftade sedan flera gånger ägare: 1745 såldes den till källaremästaren Johan Bartram Kitz, efter vilken den i många år, kallades “Kitziska trädgården”, 1766 sålde änkan egendomen, som nu betydligt förbättrats, med nyodlingar, tobaksplantage och fiskdammar för 20,100 riksdaler till direktören i Ostindiska kompaniet David Sandberg, stamfadern för adliga ätten av Sandeberg.

Det var efter Sandbergs tid som trädgården mellan nuvarande Första och Andra Långgatorna uppläts till “Wauxhall” — det berömda utvärdshuset och förlustelsestället vid Smala vägen.