Grosshandlaresläkten Dickson

Artikel i veckotidningen Allers av Sven Ulric Palme. Digitaliserad av Dicksonska släktföreningen.

De Stora familjerna
Grosshandlaresläkten Dickson
De sista baronerna

Familj med skotskt ursprung, kungagunstlingar, politiker men också idealister och mecenater.

Då greve Carl Bonde i mitten av 1890-talet blev svärson till en av grosshandlarna Dickson i Göteborg, fick han av svärfadern den bekymrade frågan vilket vin, han tyckte bäst om. I verkligheten tyckte greven bäst om champagne, men en instinkt sade honom, att det inte var det svar svärfar väntade. Så han svarade: ”Bordeaux”. Men han tillade visligen. att han nog inte visste sa mycket, som han borde om denna ädla dryck. Resultatet blev att han genast fick gå igenom en bordeaux­kurs på 14 dagar. Lärjungen fick börja med enklare sorter och årgångar och fortsätta till bättre och bättre, för att mot slutet av kursen lära sig känna igen de ryktbara årgångarna 1868, 1869, 1874, 1878 och 1881.

När svärfadern några år senare dog, efterlämnade han en vinkällare med 20 000 buteljer av de ädlaste märken och årgångar. Han hade ägnat en god del av sin mannaålders intresse åt gastronomin, och hans middagar var komponerade som symfoniska verk. Men han var inte ensam i familjen om den saken. Då släktens mest ryktbare medlem, baron Oscar Dickson (2:5), hade börjat utbilda sin fjortonårige son i bordeaux, fick han redan efter en kort tid uppleva lyckan att höra sitt välartade barn säga denna replik om ett glas bordeaux, som han just hade tömt med värme och omsorg: ”Det är ju milt som mjölk!”

I svenska dagböcker och brev från 1800-talets senare hälft finns gott om notiser från herrarna Dicksons kulinariska fester. Även till vardags skulle allt vara perfekt. Piggvaren skulle alltid vara så stor, att den måste serveras på bricka, inte på fat. Rostbiff och fårsadel importerades alltid från England, ty det svenska köttet dög inte för dessa finsmakare. Det skulle vara ”home-killed”. Vaktlar importerades särskilt från Egypten. Skulle det vara Supréme de foie gras på bordet, måste man i tid telegrafera till Strasbourg och räkna rätt på dagarna och tidtabellen, ty den fick inte komma fram mera än högst en dag, innan den skulle serveras. Sparris och andra grönsaker hämtades från Medelhavet, särskilt beställt. Detta var långt före flygets tid. Ost och frukt fördes från Paris med de snabbaste tågen. Ingenting fick klicka.

Man fruktade de nogräknade herrarnas omdöme. Efter en liten intim middag hos Karl XV på slottet, i januari 1870, antecknade förste hovmarskalken Erik af Edholm i sin dagbok, att han fått beröm av Louis de Geer (hovmarskalken hade ordnat det hela): ”Du har givit oss en idealisk middag, lagom stor och mycket god”. Det hade varit bara sex rätter.

Livsföringen i övrigt gick i samma stil. Oscar Dicksons hus vid Allén i Göteborg var ett palats. Ritningarna beställdes av en engelsk arkitekt, och möbleringen skedde från London. Allt skulle vara nytt. I festvåningen var det högt i tak som i kyrkan, och man satt femtio till bords i matsalen. ”All engelsk komfort tycks vara förenad här”, skrev Dardel i dagboken sedan han varit där förstå gången.

Karl XV

Men hovmannen Erik af Edholm var närmast sarkastisk över denna lyx hos en uppkomling. Han var med Karl XV då denne besiktigade huset och berättar:

”Nu företages ordentlig visitation från källaren till vinden med badrum och andra för mänsklig svaghet ändamålsenliga inrättningar. Så behöver man blott lägga sig i marmorkaret och släppa på vatten, kallt eller varmt efter behag, då av det senare alltid finns tillgång, så länge elden i köksspisen varar. Ringklockssystemet har sin egen märkvärdighet och listan på de olyckliga som måste lyda, är ganska lång. Stallet, efter engelsk sed med särskilda rum där hästarna gå lösa, besågs även. Att värden inte hade någon ridhäst däri syntes inte behaga Hans Majestät, som gjorde en min, vilket kom stalldrängarna att dra brett på smilbandet”.

Men af Edholm intygar att värdfolket är ”så hyggliga och fina människor, att all denna komfort och lyx syntes helt naturlig för dem”. Grosshandlare Dickson var en pionjär i ett hygieniskt sett efterblivet land.

Dicksönerna kom från Skottland, och de försummade aldrig att betona sitt ursprung. Sönerna uppfostrades alltid i England och i Skottland. Bjudningskort och menyer var tryckta på engelska. All brevväxling mellan familjemedlemmarna skedde på engelska, ännu sedan släkten levt tre generationer i Göteborg. Samtalsspråket i hemmet var engelska. Den stränga skotska religionen upprätthölls med största noggrannhet. Husfadern höll varje dag han var hemma morgonbön med husfolket, även tjänarna, och han gick med affekterad långsamhet till kyrkan i svarta kläder och hög hatt varje söndag.

En engelsk touche hade också det främsta nöjet vid sidan av gastronomin, nämligen jakten. Oscar Dickson hade stora jaktmarker i fjällen, naturligtvis så nära de kungliga jaktmarkerna, att man kunde umgås också där. Dessutom hade han rådjur och älg på det sörmländska Skeppsta och fasaner på Visingsö. Han importerade engelska vinthundar för fågeljakten. James Fredrik Dickson (2:1:1) på Tjolöholm i Halland hade hjortar och vildsvin. Att importera och plantera ut jaktvilt, var en sport hos dessa herrar. De misslyckades visserligen med att plantera in kanadensiska älgar på Skeppsta. Men de importerade fasanerna på Visingsö stortrivdes trots den vådliga avskjutningen.

Skeppsta 1999 Den enda gång som Oscar II, Dicksönernas särskilde kunglige vän och gynnare, nämner en Dickson i sina memoarer gäller det jakt: han anser sig ha satt svenskt rekord i harskytte hos James Fredrik Dickson på dennes jaktrevir Malön i norra Halland, hela 54 harar på två timmar. En enda kunglig jaktresa till Visingsö gav, meddelar Erik af Edholm, ett tusen fasaner.

James Fredrik Dicksons respektlöse måg berättar i memoarerna om alla de åtgärder man måste vidta, för att driva fram villebrådet precis framför näsan på kungen, och ingen annan fick skjuta annat än bom, det var tillsagt.
Som så många andra borgerliga familjer kan Dicksönerna följas tillbaka till senare delen av 1500-talet, då börjar de historiska källorna flyta rikligare, särskilt om folk, som betalade tull i städerna, de fanns i tullräkenskaperna. I den lilla skotska staden Kelso hette en av dem WilIiam Dickson, och i sjunde led från honom kommer de första svenska släktmedlemmarna. Allt man vet om de skotska ättefäderna genom ett par århundraden talar om hårt arbete och enkla seder. Lyxen och hovfjäsket hos Göteborgs-Dicksons fanns det inte en skymt av på den tiden. Också i Sverige började det f ö i smått. Robert Dickson [1] (1772-1858), en av invandrarna, gjorde små affärer i rom, risgryn, bomull, vin och brännvin och handlade också med så skilda ting som tobak, bomullsgarn och stenkol. De första stora förtjänsterna gjordes bla under kontinentalspärren på Napoleons tid 1809-1814. Det var smuggel i stor skala och med myndigheternas goda minne. Så kom efterkrigsdepressionen och med den ekonomisk olycka. Efter konkursen fick Robert Dickson bli en underordnad medarbetare i broderns firma, James Dickson & Co.

Denne James Dickson (1784-1855) klarade sig nämligen dess bättre. Han började export i stor skala av trä och järn, främst från de värmländska sågarna och bruken. Småningom övergick han till att köpa upp bruk. Han gjorde det för att komma åt skogen. Stora områden i Norsälven och Klarälvens dalgång blev ett imperium Dickson. Han blev en föregångare i fråga om sågningsmetoder och ökade produktionen av bräder så att konkurrenter och ämbetsmän började frukta, att skogen skulle ta slut i Värmland. Snart kallades han för den största trävarutillverkaren i världen.

Denne James Dickson tycks ha varit en snillrik ekonom. När det bästa var uttaget av vad som fanns att få i Värmland, sålde han större delen av sitt imperium där och lade över sitt intresse på Norrlands outnyttjade skogsvidder. Han övertog de små sågverk som fanns där, vid Matfors och Svartvik, vid Baggböle och Holmsund, vid Husum och Sandarne. Vart och ett av dessa namn blev hörnpunkten i ett nytt imperium.

Man får väl säga att Robert Dicksons konkurs balanserades av James Dicksons väldiga framgångar: Robert samlade som broderns medhjälpare en så stor förmögenhet att han dog som stordonator. Men donationerna hjälpte inte riktigt för att folk skulle glömma vad som hänt en gång. Och Robert Dicksons son, James Robertson Dickson dy (1810-1873), skötte sig så, att en del fick anledning att komma ihåg vad dessa herrar haft för sig. Därmed är vi framme vid ”baggböleriet”.

Redan i sitt värmländska imperium hade den äldre James Dickson låtit avverkningen bli vad många (förmodligen med orätt) kallade för rovdrift. Uppe i den vilda urskogen i norr skedde detsamma, utan att några järnbruk komplicerade situationen. Stora delar av det virke, som firman Dicksons sågverk behövde, köptes av kronan på rot, och snart blev det känt att Dicksönerna högg mera än de hade betalt för. Värre var att uppköpen av bondeskog tog sådana former, att allmänheten med all rätt reagerade. Bönderna fick en spottstyver för sin skog, och sedan skövlades den. Det blev vad man kallade för ”baggböleri”.

Politiskt var det ödesdigert. Nu blev Norrlands bondebefolkning i stor utsträckning bolagshatare, och med bolagshatet följde politisk radikalism. Rösträttsrörelsen (med udd mot bolagens röststyrka vid de kommunala valen) och den mera radikala liberalismen, skulle få en härd i dessa nejder, långt efter det att de baggbölande Dicksönerna lämnat stubbmarkerna och ny skog höll på att växa fram.

I mitten av 1800-talet, just då Dicksönerna stod som allra mest i rampljuset och hade hunnit bli kungagunstlingar och mångmiljonärer, pågick processerna om stöld ur kronans skog. Dryga böter utdömdes, och James Dickson d y fick den 17 juni 1850 gå värjemålsed vid tinget i Degerfors, för att styrka att stölderna gjorts utan hans vetskap och vilja. Det satt hårt åt.

Vad som verkligen skett är numera omöjligt att utreda, då Dicksönerna och andras framfart i skogen gav dem många miljoner och gjorde det möjligt för dem att bli det brackiga 1800-talets mest svårsmälta brackor samt att bokstavligen köpa kungagunst och adelskap och friherreskap. Men eftervärlden ser saken mera i stort, än vad en gång de utplundrade bönderna och deras medhållare, med Carl Lindhagen som den främste agitatorn, kunde göra. Man talar nu om ”den biologiska nyttan” av skogsmagnaternas hänsynslösa framfart i urskogen.
Skandalen gjorde emellertid att James Dickson dy fick dra sig tillbaka från familjebolaget, och han levde resten av sitt liv som rik privatman i Göteborg. Han slutade som stordonator till hemstaden.

Det blev kusinen Oscar Dickson (2:5) som fick överta skötseln av Norrlandsskogarna (1823-1897). Han var verksam där redan före den stora skandalen och slapp med nätt nöd undan följderna. Det var han som, hänsynslöst rensade upp bland dem, som kunde bevisas ha utfört stölderna, en hård och moraliskt tvivelaktig operation, eftersom det är troligt att hanteringen i verkligheten beordrats av högsta ledningen. Han fick i alla händelser samla in frukterna av fadern James Dickson dä:s och kusinen James Dickson dy:s strävan och blev sin tids rikaste man i vårt land.

I hård kamp med familjen Kempe, lyckades Oscar Dickson utvidga imperiet, särskilt i Ljusnans dalgång, och mobilisera skogsreserver av nästan outtömligt värde. Man har beräknat att firmans trävaruexport under hans tid utgjorde en tredjedel av hela landets räknat i standards. Men i värde räknat kan man gissa på en betydligt större del, inemot hälften. Världens kvalitetsmarknad i trä behärskades nämligen under åtskilliga är av Oscar Dickson. Han efterlämnade många tiotal miljoner, men då måste man betänka, att han redan i livstiden verkat som stormecenat och dessutom fört ett sällsynt dyrbart liv.

Oscar Dickson blev kungagunstling, vän redan med Karl XV, nära personlig vän med Oscar II. Denna senare vänskap mellan den inte så litet narraktige kungen och den rent otrolige magnaten från Göteborg ger en bild av det oscariska samhället bättre än någon annan. Nu överskattades alldeles säkert Oscar Dicksons politiska inflytande av samtiden. Det gäller i alla händelser om hans inflytande på representationsreformen 1865. Under de dagar då avgörandet skedde i ridderskapet och adeln noterar hovmarskalken Erik af Edholm, som var emot reformen oroligt, att utom Louis De Geer endast Oscar Dickson går ut och in hos kungen ”i högsta smöret”.

Den skickelsedigra 7 december var Dickson ensam hos kungen hela morgonen. Den borgerligt radikala reformen av vår författning kom väl annars egentligen utan att hans medverkan behövdes. Karl XV var inte mannen att resa något motstånd, även om han hade velat det. Därför är det likgiltigt, om favoriten Dickson påverkade honom. Men för den konservative aristokraten af Edholm tedde sig saken annorlunda.

Karl XV

Kanske trodde Oscar Dickson också själv detsamma. Det finns åtskilliga notiser, om att han själv skattade sitt inflytande hos sina kungar ganska högt. Dess mera dråpligt är det då, att just Oscar Dickson tog emot adelskap av kungen långt efter det att adeln som politiskt stånd alltså blivit avskaffat, och att han rent av lät sig baroniseras och var så förtjust över saken. Han var också gift med en dam ur en gam­mal aristokratisk ätt.

Adelskapet och friherreskapet fick Oscar Dickson inte bara för sin vänskap med kungen, utan för att han finansierade väldiga forskningsföretag, som egentligen uppfattades som nationella manifestationer: Nordenskiölds expeditioner och Andrées ballongfärder. Höjdpunkten var ”Vegas” färd runt Asien och Europa. Men då är det intressant, att i sina affärer tycks Oscar Dickson inte ett ögonblick ha tvekat att gå utländska intressen till handa i direkt motsättning mot nationella intressen. För eftervärlden behöver den saken visserligen inte belasta honom. Numera vet man att kapitalet inte har någon nationalitet och inte känner några gränser. Ingen begär något annat, utom politiska fantaster. Men mitt uppe i nationalismens århundrade var det annorlunda. Nu var det mycket få som visste, att Oscar Dickson tex vid grundläggandet av vad som blev Skandinaviska Banken 1863-1864 gick på en helt annan linje, än den som gav resultat, tydligt nog i tjänst hos främmande kapitalintressen. Saken har blivit bättre känd först i samband med Skandinavbankens hundraårsjubileum häromåret. Den gången befann sig Oscar Dickson på den förlorande sidan, tydligen i en hård kamp med en annan Göteborgsdynasti, den Ekmanska.

Naturligtvis sades det åtskilligt om hans affärsmetoder redan i samtiden. Hårda ord skrevs om Dicksönerna i pressen i samband med baggböleriet, och i den radikala agitationen var de alls inte glömda. Värre var, när också konservativa organ tog munnen full! En gång mot slutet av sitt liv, måste Oscar Dickson väcka åtal mot Motalatidningen, ett protektionistiskt och konservativt organ, som påstått att han och en del andra fri­handlare tagit emot mutor från England!

Han samarbetade verkligen intimt med engelska finansintressen. Men den engelska orienteringen var för hans del så självklar. Dess kulmen blev, då han fick ta emot prinsen av Wales som sin gäst i Sverige, på sina jaktrevir, sina slott, hemma i Göteborg. Sambandet mellan det oskariska Sverige och det viktorianska England kan inte illustreras bättre än med de scenerna. Saken väckte det allra största uppseende. Det var i december 1868. Kungen apade den gången efter Oscar Dickson och lät spela säckpipa efter taffeln på slottet, till hovfolkets fasa. Och prinsen kallade öppet den ännu oadlade Oscar Dickson för ”Sir Oscar”, vilket inte väckte mindre uppseende hos de adliga herrarna vid hovet. Vid ett tidigare besök hade det blivit lika arga kommentarer för att prinsen av Wales vid sin avskedslunch på kungafartyget ”Osborne” med dess knappa utrymme bjöd Oscar Dickson men lämnade andra magnater med fina titlar utanför. Till sist gick det så långt att Fritz von Dardel i sin dagbok noterar som något anmärkningsvärt, när Dickson haft älgjakt på Skeppsta utan prinsen.

En rad av Dicksönerna nere i Göteborg gjorde stora insatser i det kommunala livet. I den första stadsfullmäktigeuppsättningen satt inte mindre än fyra av dem. Oscar Dickson blev donator i stor stil också på det lokala planet. Hans bror James Dickson (2:1) (1815-1885), som länge levt i London som firmans representant, blev efter hemkomsten främst mecenat och filantrop och ägnade ett hängivet arbete åt sociala missförhållanden och kommunala frågor.

Hans dotter Beatrice Dickson (1852-1941) ägnade filantropin sitt liv. Hon var ledande blåbandist och stiftade föreningen ”Unga arbeterskors vänner, grundade arbeterskehotell och semesterhem. Kusinen Charles Dickson (1814-1902), som mot familjetraditionen blev läkare, var också kommunalpolitiker och gjorde viktiga insatser inom rikspolitiken. Han var en av männen bakom den inskränkning i fattigvårdsskyldigheten, som kom med 1871 års fattigvårdslag, en hårt reaktionär reform efter framstegen 1847.

Själv motiverade han det med rent manchesterliberala argument. Han ville, sade han, helst att all offentlig fattigvård avskaffades och filantroperna ensamma fick stå för hjälpverksamheten. Att han vann framgång 1871 berodde emellertid inte på de argumenten, utan på att nöden vid slutet av sextiotalet, efter den stora missväxten, skrämt politikerna, alldeles särskilt de, som hade erfarenhet från det kommunala arbetet.

Naturligtvis fick den industriella magnatsläkten i det ännu starkt byråkratiska Sverige en ledande ämbetsman i sin krets, Charles Dicksons son Robert Dickson (1843-1924). Han var överståthållare i Stockholm under storstrejken 1909 och huvudman för de ingripanden, som samtiden kallade för ”Dicksonanserna”, bl a mot demonstrationer. Förut hade han varit en av upphovsmännen till Åkarpslagen. En reaktionär ämbetsman som regeringen Lindman 1909 ville göra sig av med, utan att lyckas.

Till den strängt konservativa delen av släkten Dickson hör den mest prominente av vår tids Dicksöner, f d riksdagsmannen, godsägaren James Dickson, länge arg högerman på Älvsborgsbänken och tidigare känd för en i riksdagen mindre vanlig vältalighet samt för sina practical jokes.

Att han talat på vers i kammaren hör till det ursäktliga, det har ju också Ture Nerman gjort. Men svenska folket glömmer inte gärna att James Dickson en gång tog med sig en snok i kammaren och demonstrerade den under ett anförande. ”Dickson med snoken” har blivit ett stående epitet. Till de mindre excentriska, men dess mer observerade dragen i hans politikerfysionomi, hör det aktiva engagemanget för MRA.

Men han har en bror som är professor i nationalekonomi och en alldeles vanlig ekonom i vårt ekonom­byråkratiska samhälle, dessutom stationerad i Dicksönernas Göteborg. Det mesta av släktmiljonerna är förslösat. Friherreskapet är en kuriositet, ingenting annat. Men svensk 1800-talshistoria är otänkbar utan de monumentala brackorna Dickson och deras kungafjäsk och benägenhet att vara storslagna i allt, även i det filantropiska och hyggliga.

Sven Ulric Palme