Liseberg

Det blivande landeriet Liseberg (12:74)  delades på 1600-talet in i lotter. Lotterna delades in i ”morgnar”. En morgon var precis så mycket jord som en man kunde plöja under en morgon. Förmögna herrar hyrde många morgnar. Cornelius Johan Canter hette en göteborgare, som odlade 87 morgnar. För dem fick han årligen betala 98 daler och 28 silvermynt.

Rådman Jacob Bratt övertog 1740 landeriet, som då kallades för det ”Brattiska plantaget”. Han odlade bl.a. tobak på området. Han lät bygga de allra första byggnaderna. Det var plank och det var torkhus för tobaken. Jacob Bratt startade också ett stärkelsebruk som senare blev sockerbruk just där Rondo ligger idag.

År 1753 hade Jacob Bratt dött och hans arvingar sålde landeriet till Johan Anders Lamberg. Han var en mycket framgångsrik köpman son till riksdagsmannen, gymnasielektorn och kyrkoherden i Lundby – Petrus Lamberg. Johan Anders Lamberg var en av Sveriges största klädeshandlare.  Lamberg fortsatte med tobaksodling och 1758 omfattade landeriet 5 tunnland plus 10 1/2 tunnland som Lamberg övertagit från Daniel Schiller.

Lamberg planterade ekar i parken och han byggde ett hus till sin hustru. Det hus som idag kallas landeriet. Hans hustru hette Elisabeth Söderberg, men kallades Lisa. Landeriet ska vara uppkallat efter henne och användes som familjens sommarnöje då de också hade en bostad inne i staden.

Sockerfabriken utvecklades på egen hand. 1773, när Johan Daniel Bestman var bas, arbetade där en gesäll, tre drängar och tre arbetskarlar. Sockerbruket bytte ofta ägare, men landeriet Liseberg behölls av arvingarna efter makarna Lamberg till 1793. Då kom sex oroliga år, efter att Johan Henrik Rosenschütz övertagit landeriet. Han var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.

Johan Henrik Rosenschütz ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv.

För Liseberg gick det bättre. Kommerserådet Andreas Andersson köpte Liseberg, byggde en ny huvudbyggnad och invigde den 1801 med en jättelik bal. Det är det hus, som idag är Wärdshuset och som ritades av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Prosten i Örgryte välsignade huset och fyrverkeriet syntes till Vinga.

Den 20 februari 1808 brann sockerbruket ner. Det var en våldsam brand, men stadens brandmän lyckades rädda herrgården och det lambergska huset.

1819 köptes arrendet och besittningsrätten till  Liseberg av handlaren Olof Melin, som också ägde gården Olivedal vid Slottsskogen. Hans intresse för Liseberg var dock inte stort och 1822 såldes arrendet igen. Köpare av nyttjanderätten (arrendet) var David Carnegie den yngre som överlät den till familjen Nonnen som bostad. John Nonnen var disponent på Carnegies sockerbruk i Klippan.

Mot Örgrytevägen fanns två eleganta portvaktsstugor av timmer. Mellan dem portar av trä; två små för fotgängare och två stora för ekipage. Prunkande rabatter fanns där Lisebergshallen nu ligger. Efter att fadern John Nonnen dött bodde de flesta av systarna Nonnen kvar på landeriet.

De höll bland annat litterär salong och berömda göteborgare besökte ofta hemmet. Den 22 februari, när fru Nonnen och Emily fyllde år, fick de anställda punsch klockan fyra och fick därefter beskåda gästernas intåg. Där kom Viktor Rydberg, Oscar Dickson, domprosten Wieselgren, vinhandlare Broddelius och cigarrfabrikör Lampe. Emily Nonnen, som blev känd när hon redigerade den kortlivade ungdomstidningen Taltrasten, drog sig ofta tillbaka till Lusthuset, där hon och systern Mary Nonnen målade och skrev små böcker för barn. Systrarna bodde på Liseberg tills de dog i början av 1900-talet.

Göteborgs stad övertog landeriet inför Jubileumsutställningen 1923 och på marken skapades en nöjespark. Byggnaderna hyrdes till en början ut till olika familjer, däribland till familjen Lieberath.