Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Törngren

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Advertisements

Göteborgskapitalet

Del 1 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Under kapitalismens genombrott i Sverige på 1800-talet spelade handelshusen i Göteborg och de familjer som ägde dessa en dominerande och väsentlig roll. Det var dessa handelshus och dessa familjer som till största delen finansierade den tidens uppbyggnad av massa- och pappersindustrin liksom sågverken och skogsexploateringen i Norrland. Även i omstruktureringen av de svenska järnbruken på 1800-talet stod dessa handelsmän och grosshandlare i Göteborg i täten. Detsamma gäller uppbyggande av en svensk textilindustri främst Västsverige.

Det handlar ofta om familjer som skaffade sitt startkapital i slutet av 1700-talet och början 1800-talet. Detta startkapital skaffades ofta genom de stora profiter som möjliggjordes i handeln under det amerikanska frihetskrigets år, franska revolutionens, Napoleonkrigens och kontinentalblockadens år, rena krigsprofiter alltså. Familjer som blev förmögna under denna tid innefattar familjer verksamma i Ostindiska kompaniet (1731-1813) som Tranchell, Törngren, Sahlgren och Alströmer (och deras ättlingar med andra namn, som Silfverschiöld och Klingspor), vidare Gothéen och dessas ättlingar Hall liksom Tham och många andra. Andra familjer hade egna handelshus tidigt, det gäller exempelvis Dickson, Kjellberg, Röhss, Hall, Ekman, WaernCarnegie, Lamberg, Barclay och Wijk.

Åter andra blev rika på sillperioden som KjellbergPrytz, Santesson, Ekman och Oterdahl, andra sysslade med utlåning i sin roll som stadsmäklare, det gäller vissa i familjen Leffler. Andra var bankirer och sysslade med handel, som Magnus och Jacobson. Ytterligare några som ThamWijk och olika ättlingar till den Gathenhielmska familjen skaffade kapital genom kaperiverksamhet, det vill säga statligt sanktionerad piratverksamhet. De flesta familjer var ingifta och gifta med varandra och bildade en mycket liten grupp av extremt rika i Göteborg. Många är de gods som skapats och de företag som startats upp på grund av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets mycket profitabla sillperiod (stora sillperioden 1747-1809), krig och handel.

Senare var det andra ibland andra familjer som kom i förgrunden, ofta förbundna med äldre familjer genom giftermål och liknande. Det är familjer som bl.a. Keiller, Gibson, Mark och Carlander, men även äldre familjer med bakgrund i handelshus. Men huvuddelen av det kapital som satsades i industrin kom ursprungligen från den profitabla handeln under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med bland annat amerikanska revolutionen och kontinentalblockaden, med sill och tran, med te, med järn och trä. En handel som kom att fortsätta under ledning av de göteborgska handelshusen 1800-talet ut.

Som avslutning ska jag nämna att detta är inledningsartikeln i en serie av artiklar om handelskapitalet i Göteborg under 1800-talet, dess finansfamiljer och den begynnande svenska kapitalismen. De flesta av dess familjer försvann från finansvärlden och storfinansen redan kring förra sekelskiftet (1900), men några blev kvar och dem har jag redan skrivit om, som EkmanMark, Carlander, Mannheimer och Leffler. Senare familjer ur göteborgssocieteten har jag också skrivit om, exempelvis BroströmsCarlssonHjörneGyllenhammar, och Johansson.

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.

Brittiska handelshus och handelsmän i 1700-talets Göteborg

Detta är främst om mer kortvariga brittiska handelshus och mindre kända handelsfamiljer om vilka jag tidigare inte skrivit några egentliga inlägg i mina serier om 1700-talet Sverige med speciellt fokus på Göteborg. Britterna James Christie (-1806), David Low (1739-1823), Thomas Erskine (1744-1824), David Mitchell (1764-1803) och John Smith (1744-1813) spelade alla en roll för grundläggandet av flera av Göteborgs handelshus på 1700- och 1800-talen. Andra som också spelade roll och som jag har skrivit om på annan plats innefattar familjerna Campbell, Chambers, Carnegie, HallBarclay, Chalmers, Kennedy, och Seaton. Utöver det fanns det förstås en rad andra familjer också som Maule, Williamsson, Robertson, Thornton, Kinnaird, Spalding, Wilson med flera.

En del personer och familjer fungerade som förmedlare och vägvisare i det nya landet för andra. En sådan var James Christie. Han hade invandrat från Skottland till Göteborg där det dock sen länge fanns invandrade skotska familjer, en del som kom när eller strax efter att staden byggdes (ex. Hans el. John Spalding, Johan Macklier), andra för att arbeta som kapare, ytterligare andra för att arbeta i eller driva Ostindiska kompaniet (ex James Maule och Colin Campbell), en del som flyktingar undan inbördesstridigheter i Skottland (ex George Carnegie) och andra åter bara för äventyret och åter andra handelns skull. En del skotska familjer fanns till och med i Nya Lödöse som exempelvis, Bursie, Stewart, Sinclair och Merser.

James Christie (-1806) som etablerade sig som handelsman och skeppshandlare i Masthugget hade kontakter med segelmakaren William Gibson i Arbroath i Skottland. Den sistnämnde sände sin son, William Gibson jr (1783-1857) till Göteborg och James Christie när denne var bara 14 år, dvs år 1797. Han fick redan då anställning i Christies firma som grundats året innan. Anledningen till detta kan ha varit för att undvika att sonen blev shanghajad (kidnappad och tvångsvärvad) eller värvad till den brittiska flottan. James Christie och William Gibson sr kände varandra därför att den familj som James Christies fru Helena Shanks kom från stod nära familjen Gibson. 1805 slutade William Gibson i James Christies firma och 1809 bildade han eget, Gibson & Co. Olof Wijk d.ä. (1786-1856) var också från tidig ålder anställd i James Christies firma, närmare bestämt från 1798. 1805, ett år innan James Christies död, övertog Olof Wijk firman från James Christie och bildade år 1807 en egen firma, Olof Wijk & Co.

William Gibson jr hade redan innan avresan  till Göteborg arbetat för James Keiller i Dundee och därför var det till William Gibson Alexander Keiller (1804-73), son till James Keiller, sökte sig när han åket till Göteborg som 20-åring. fadern James Keiller och hans släkting James Cabel hade dessutom affärskontakter med William Gibson jr. Alexander Keiller kan dock inte, så som nämns i en del böcker, ha arbetat för James Christie då Alexander Keiller först kom till Göteborg långt efter James Christies död.

1746 grundade George Carnegie (1726-99) som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745 en handelsfirma i Göteborg. 1764 hade han som anställda en rad skottar och engelsmän i sin firma, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige) och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade ståmgjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

1767 började Thomas Erskine arbeta i John Hall & Co där han blev delägare och förblev så tills han lämnade Göteborg. Genom detta kom han att bli en mycket förmögen man.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

Thomas Erskine tillhörde visserligen en familj som stödde huset Stuart men kom inte till Göteborg som flykting utan för att lära sig affärer. Han var gift med Anne Gordon. De hade inga barn. En dotter som var född utanför äktenskapet vid namn Harriet gifte sig med en medicinprofessor i Lund, Johan Henrik Engelhart (1763-?). 4 av deras barn växte upp hos morfadern i Skottland och en son till en dessa, David Engelhart adlades och bytte namn till Erskine. Harriet Engelhart, syster till David Engelhart gifte sig med en kusin som också hette David Erskine. Han flyttade till Stockholm och blev handelsman där. Han är inte nära släkt med arkitekten Ralph Erskine.

Totalt ska minst 45 flyktingar efter Culloden, i likhet med George Carnegie, ha kommit till Göteborg i ett par omgångar. Några av dem var lord David Ogilvy, general John Gordon of Glenbucket, William Campbell, Robert Fletcher, David Gardyne, James Ogilvy, Thomas Blair, Thomas & David Fotheringham, Hunter of Burnside, Alexander Johnston, James Carnegie (kusin med George Carnegie, kallad the rebel laird), Henry Patullo och Bartholomew Sandilands. De flesta av dessa flyktingar fortsatte dock senare till Paris med hjälp av bland annat Colin Campbell, direktör i Ostindiska kompaniet. James Carnegie tycks dock ha stannat i Göteborg tillsammans med sin kusin och hans son James Carnegie Arbuthnot arbetade alltså i George Carnegies firma ett tag och hade därefter en egen firma. Hur länge James Carnegie den äldre stannade i Göteborg är oklart, men han tycks ha varit skriven i staden till 1758.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då  till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie. Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med superkargören i ostindiska kompaniet, Carl von Heland. Innan han blev egen affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma. Enligt en del uppgifter skulle Thomas Erskine ha varit brittisk konsul innan John Smith. Det brittiska konsulatet öppnade 1757 eller 1775. Genom ett skrivfel nån stans förekommer bägge uppgifterna. Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. Low & Smith ägde också sillsalterier och trankokerier som Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmen skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran.  Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Vid mitten av 1700-talet flyttade en Thomas Clancey (-1761) till Göteborg, tidpunkten kan tyda på att han var flykting. Han nämns första gången år 1746, året efter slaget vid Culloden. I sitt första äktenskap var han gift med Maria Parkins och i sitt andra med Maria Östergren (1735-63). Thomas Morgan Clancey (1756-1830), gift med Christian Johanna Bagge (1755-1820) bör ha varit den förste Thomas Clanceys son. De ägde Hede egendom i Lerum. Thomas Morgan Clancey och hans fru fick sönerna Thomas Clancey (1789-1859) och Erland Petter Clancey (1796-1879). Thomas Clancey var militär och slutade som överstelöjtnant.

Senare var John Norrie (1784-1864) ägare till Gullringsbo. Han var gift med Margareta (Mary) Gavin (1787-1862). De hade tre barn, Elisa Maria ”Betsy” Norrie (1823-), Johan Alexander Norrie (1818-) och Sara Margareta Norrie (1812-). Margareta Gavin var troligen dotter till Adam Gavin och Sara Culbert. Hon hade i så fall tre bröder, alla handlande, Adam Gavin Jr, James Gavin (1783-1828) och Thomas Gavin (1784-1853). Adam Gavin Jr ägde ett sillsalteri tillsammans med William Gibson. Men redan Adam Gavin Sr ägde ett sillsalteri på Känsö från 1785 ihop med Robert Smitt. 1795 fick han ett 50-årigt kontrakt med Brännöborna om att hyra marken. 1803 lades sillsalteriet ner. Byggnader och kontrakt med Brännöborna övertogs av staten. I Göteborg fanns också en Gordon Norrie ungefär samtidigt som John Norrie, han kanske var en bror. De tre bröderna Gavin var delägare i flera kaparskeppp under kontinentalblockaden då även Olof Wijk d.ä. ägde kaparfartyg.

John Scott d.ä. fick burskap i Göteborg år 1756 och han var eventuellt far till John Scott jr (1741-81) som fick burskap 1771 och var gift med Petronella Johanna Wetterberg (-1770). John Scott d.ä. tycks ha bedrivit affärer i kompanjonskap med Robert MacFarland. Susan Scott (1744-1821), gift med George Carnegie d.ä., var förmodligen en släkting. En tredje generation i familjen Scott skulle kunna vara David James Scott (1776-1861) som först var anställd i James Christies firma i likhet med John Smith men som sen förmodligen drev en firma, Scott & Gordon, tillsammans med William Gordon (1781-1846). Den sistnämnde var son till Patrik Gordon och Inga Maria Holmberg. Isobel Gordon (1822-96), gift med Edvard Dickson (1812-83) var dotter till en annan William Gordon född 1784 som aldrig bodde i Göteborg. Thomas Erskines fru Anne Gordon var dotter till en Adam Gordon. Om någon av dessa Gordon är närmare släkt med den John Gordon of Glenbucket som kom som flykting från Culloden är okänt.

John Tarras (1732-90) invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 eller 1758 och blev handlande.  Även John Tarras två halvbröder Robert Innes (1744 el 45-) och Alexander Innes (1748 el. -49) invandrade till Göteborg. John Tarras son Laurens (Laurent, Lorentz, Lawrence) Tarras (1759-1814) var direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö liksom en vid Kovikshamn ihop med brodern Robert Innes. Tillsammans ägde de två bröderna också ett trankokeri i Skärhamn. Båda de sistnämnda anläggningarna övertogs i början av 1790-talet. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans firma tycks i alla fall en tid ha burit namnet Laur. Tarras, Blaurock & Co. Partner i firman var bland annat Charles Blaurock (1767-1818). Charles Blaurocks son Charles Blaurock (Blaurock & Co) drev mellan 1817 och 1820 ett sockerbruk vid Vallgatan tillsammans med John N. Milow (Milow & Co) och Fr. Willerding (Willerding & Co). Från 1821 drevs det av Milow och Willerding för att från 1827 enbart ägas av Willerding.

Laurens Tarras var gift med Sofia Jacobina Beckman (1771-1844). Deras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras, tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Alexander Innes tycks ha varit gift i Skottland redan innan han kom till Sverige, men det hindrade inte att han fick tre barn i Sverige med Ulrica Dorotea Lundberg (1766-1828). Alla barnen tog senare namnet Innes. Barnen var Margareta Ulrika Innes (1801-44) som var gift med Abelard Kellmodin, Sara Eufemia Innes (1805-84) och Robert Alexander Innes (1809-?).

Utöver dessa tre bröder tycks ytterligare en bror, William Innes, och en syster Margaret Innes ha hamnat i Göteborg. Margaret Innes var gift med William Reid. De två tycks ha haft fyra barn, Euphemia Reid, James Reid (1777-1813), Margaret Reid och Robert Reid. James Reid var grosshandlare i Göteborg.

De flesta av de här nämnda brittiska handelsmännen var medlemmar i Royal Bachelors Club (RBC) som grundades 1769. Till grundarna hörde Thomas Erskine, David Low, John Smith, Robert Innes, William Chalmers, David Lyall, Martin Williamson och John Scott.

Medlemsskap i RBC gäller dock inte George Bellenden (-1770) då han var verksam innan klubben fanns. Han var från början läkare och arbetade som sådan på fler av Ostindiska kompaniets skepp. Han fick burskap 1752 och grundade en firma ihop med Martin Törngren och Jonas Malm, George Bellenden & Co. Firman var en av sin tids största handelshus i Göteborg och inriktad främst på trävaruexport men ägde även silsalterier och trankokerier. Bellenden var gift med Sara Chambers (1724-85), dotter till John Chambers d.ä. (1695-1735) och Sara Pintzou (Pinkau) (-1740). Sara Chambers gifte om sig med Martin Törngren. George Bellenden var också verksam med smuggling av te till England vilket en stor del av de brittiska och skotska handelsmännen i Göteborg under Ostindiska kompaniets tid var. Sannolikt gällde detta också Colin Campbell, familjen Chambers, Maule, Pike, Törngren och många andra. Smugglingen organiserades ofta via Oostende vilket också ger en koppling bakåt i tiden till Oostendekompaniet, till pirater i Indiska oceanen och kapare i Sverige.

Charles Pike och hans son John Pike var samtida med George Bellenden och kom till Göteborg för att arbeta i Ostindiska Kompaniet tillsammans med många andra skottar och engelsmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Charles Morford, Charles Graham, Dougald Campbell, Charles Irvine, Charles Barrington, John Metcalfe, John Young, John Widdrington, Pastan Griers, Thomas Thomson, Gerrard Barry, James Moir, Fothringham, Dornier Cumming, John Loriol, John Williams, George Kitchin, Arthur Abercrombie, Gustaf Ross (?), H. Turloen, Walter Campbell, Alexander Ross (?), Stephen Kniper, James Adam Coppinger, William Elliot, John Chambers med flera. De nämnda var alla superkargörer i Ostindiska kompaniet och de flest hade troligen arbetat i Oostendekompaniet innan och en del hade sannolikt varit pirater i  Indiska oceanen och/eller kapare i Frankrike.

Under det Svenska Ostindiska kompaniets första oktroj så var majoriteten av superkargörerna britter och många andra var fransmän, holländare och tyskar. Bland kaptenerna var det inte utländsk dominas men där fanns Thomas Neilson och James Maule. Om ovanstående Fothringham i Ostindiska var släkt med någon av de två bröder Fotheringham som kom till Göteborg efter slaget vid Culloden är inte känt.

Anna Elisabeth Pike (1725-1804), gift med Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) var dotter till John Pike. Han var superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. En tid drev någon i familjen Pike en handelsfirma ihop med Peter Samuelsson Bagge och John Wilson.

Familjen Ross kom till Sverige (och Finland) redan på 1600-talet från Skottland, troligen som flyktingar, och kom att breda ut sig rejält. Gustaf Ross (1706-41) var en av de tidiga superkargörerna i ostindiska kompaniet. Han genomförde tre resor som superkargör, en på Fredericius Rex Sueciae 1735-36 och två ombord på Stockholm åren 1737-42. På den sista resan dog han i Kanton. Han syster Maria Elisabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire. De var barn till skepparen Niklas Ross (-1705) i Norrköping.

Samtida med honom var också Alexander Ross som genomförde två resor som superkargör 1741-45. Första resan på Calmar 1741-43 och den andra på Drottningen av Sverige som gick under vid Shetland redan på utresan år 1745. Därefter var han köpman i Göteborg med starkt jakobitiskt engagemang. Hugh Ross, en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co. Bröderna Ross kom till Göteborg från Skottland eller England. I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross och alltså sannolikt var bror eller son till Hugh Ross. 1745 fick en George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. Det är oklart om detta är samme man. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. På resan med Calmar till Kanton 1744 arbetade han som assistent och dog under resan.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om John Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross något som troligen betyder att man är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761.

De ovan var dock inte de första britterna att komma till Göteborg. Redan i början av 1700-talet kom en mängd britter (och även tyskar, fransmän, holländare och danskar)  för att arbeta inom kaperiverksamheten, ofta arbetade då på familjen Gathenhielms olika fartyg. Även i detta fall gäller att flera av dem förmodligen varit pirater och kapare tidigare, i Indiska oceanen, i Frankrike och på andra platser. Några britter var John Norcross, Michael Gore, John Edwards och M. Wood. Som redan nämnts fanns det dessutom skottar redan i Nylöse, staden som låg där Gamlestaden ligger idag.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Ostindiska Compagniet – affärer och föremål, 2000

Ostindiska kompaniet var inte ett bolag utan minst fem

Del 17 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det Svenska Ostindiska Kompaniet behandlas oftast som om det vore ett och samma bolag hela tiden mellan 1731 och 1813. Men juridiskt var det inte så. De fem olika bolag som avlöste varandra under denna tid hade visserligen alla samma namn, Svensk Ostindiska Compagniet (SOIC), men varje så kallad oktroj var egentligen ett nytt bolag. Dessutom verkade de olika bolagen i praktiken överlappande. Speciellt tydligt är detta med den 4 och den 5 oktrojen. Den fjärde oktrojen löpte ut 1806 men kvarstod några år till då ekonomin var i oreda. 1809 förklarades den 4:e oktrojen i konkurs och 1811 var konkursen klar. Under tiden hade den femte oktrojen startat år 1806. Denna kom dock aldrig att skicka några skepp till Ostindien överhuvudtaget och upplöstes redan 1813, bara två år efter att den fjärde oktrojen slutligen avvecklats. Dessutom bör man inkludera det österrikiska Oostende-kompaniet i en historik över SOIC då detta företag i praktiken var en föregångare till det svenska bolaget.

Men det var faktiskt ändå mer invecklat än så. Under den första oktrojen mellan 1731 och 1746 så kunde man investera i varje enskidl reas. Delägarna i lasten var alltså lite olika beroende på vilket skepp och vilken rtesa det var. Dessutom hade alla i besättningen rätt att ta med sig eget gods, så kallat pacotillgods. På detta kunde man tjäna sig en rejäl hacka. Olika personalkategorier fick betalt på olika sätt, kaptener och styrmän hade grundlön plus så kallade privilegiepengar som infördes när man förbjöd pacotillgods. Timmermän hade också grundlön plus privilegiepengar, men mycket mindre än kaptenerna och styrmännnen. Ombord fanns också köpmän, de så kallde superkargerna eller superkargörerna med assistenter och skeppsskrivare. Superkargerna hade ingen fast lön utan hade betalt i procent av lasten.

De flesta av superkargerna i början av bolagets existens liksom direktören Colin Campbell hade tidigare arbetat för Oostendekompaniet, för holländska ostindiska kompaniet (VOC) eller för British East India Company (BEIC).  Man kan utifrån vilka som återexporterade ostindisk varor se vilka personer som förmodligen ägde andel i lasten på de olika fartygen. När det gäller den första resan till Kanton med fartyget Friedericius Rex Sueciae 1732-1733 så var dessa personer Charles Pike, Niclas Sahlgren, Hugh Campbell, Colin Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Frans Martin Luuth och Erik Nissen. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike. Superkargörer fick mellan 0,25% och 2,5% av förtjänsten på lasten. Kapten var Gustaf Trolle (senare adlad af Trolle). Kända investerare i den andra resan, till Indien med Ulrica Eleonora, var Charles Barrington, Hugh Campbell, Colin Campbell, Magnus Lagerström, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona och Laurents Bagge. Avkastningen på insatt kapital var 46,5%.

På den 8:e resan, som genomfördes av två fartyg, Friedericius Rex Sueciae och Riddarhuset 1740-42 så är de procentandelar som superkargörerna hade kända.  Charles Irvine hade  1,5%, James Moir 0,8%, Jacob Utfall (okänt, men fömodligen 0,3% bedömt utifrån vad andra tredjesuperkarger hade) och Peter von Kampe 0,25%. Dessa var alla på Riddarhuset. Superkargerna på Friedericius Rex Sueciae var Auguste Tabuteau som hade 2%, AJ Flanderin 1,25%, John Metcalfe 0,75% och Nils Ström 0,62%.  Superkargörerna såväl som SOIC deltog ocksp i den interna asiatiska handeln när de var i Asien. Ofta inbringade denna handel stora belopp, men inte mycket är känt om den. Men svenska fartyg anlöpte ofta Batavia som var en känd omlastningshamn för opium. Att smuggla opium till Kina var en mycket lönsam affär och förmodligen deltog flera svenska superkargörer i denna handel. Speciellt under den tredje oktrojen blev detta vanligt då superkargörerna då fick lov att stanna kvar flera år i Ostasien.

I 10:e resan, som genomfördes av fartyget  Drottningen av Sverige, så satsade 24 personer pengar. Huvuddelen av pengarna (633 921 dlr smt av totalt 731 121) satsades dock av fyra personer, Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. Resan gav hela 105% i utdelning på satsat kapital och kom att bli Ostindiska kompaniets enskilt lönsammaste resa.

Totalt satsades 10 413 985 dlr smt under de 8:e till 15:e resorna. Försäljningen av varorna inbringade  24 648 425 dlr smt. Av detta gick 1 641 496 dlr smt till provisoner och arvoden, 3% av detta gick till direktörerna i bolaget och 5% till alla superkargörer. Investerarna fick tillbaka sitt kapital plus utdelningar på 4 700 106 dlr smt, en avkastning på cirka 45%. Totalt beräknas den första oktrojen ha gett en vinst på cirka 30%. Utöver det tillkommer sen löner och provisioner till superkarger, direktörer, kaptener och andra. Dessutom tjänade folk pengar på egen handel och det var förmodligen inga småsummor då besättningarnas egen andel av lasten kunde uppgå till 30% av hela fartygets last under vissa resor innan detta system (pacotill) förbjöds.

Direktörer i den första oktrojen var vid starten Colin Campbell (1686-1757), Frans Bedoire (1690-1742) och Henrik König (1686-1736). Frans Bedoire avgick redan 1732 och ersattes av Volrath Tham (1687-1737) som i sin tur ersattes av Niclas Sahlgren (1701-76) året efter. Vid Henrik Königs död inträdde Theodor Ankarcrona (1687-1750) som direktör i bolaget. Även Charles Pike och Hugh Campbell var direktörer från 1737. Sekreterare under den första oktrojen var Magnus Lagerström (1691-1759). Första oktrojen avslutades efter att det sista fartyget kommit hem 1748. Då hade andra oktrojen redan varit gång nästan två år.

Under den andra oktrojen (1746-1766) fortsatte systemet med utdelning efter varje resa fram till år 1753 då en omvandling skedde till ett aktiebolag. Minsta aktiepost var 500 riksdaler och det är inte känt hur mycket aktier som tecknades eller vilka alla aktiägare var. Säkerligen tillhörde direktörerna i bolaget liksom sekreteraren och en del andra hägre tjänstemän investerarna. Med all sannolikhet så tillhörde en del av superkargerna de som köpte aktier liksom grosshandlare och handelsmän i Stockholm såväl som Göteborg. Andra oktrojen föregicks av förhandlinagr då olika grupper av affärsmän lade olika bud för att få ta hand om monopolet för den ostindiska handeln. En grupp leddes av de gamla direktörerna i Göteborg, Campbell, Ankarcrona och Sahlgren, en annan av stockholmsfirman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co samt en tredje av  Carl Broman (i handelshuset Grill) och firman Anders Plomgren & Co. Efter en tids förhandlingar anslöt sig Broman och Plomgren till göteborgarna och dessa tog hem monopolet.

Direktörer från start blev Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona, Magnus Lagerström, Anders Plomgren (1700-66), Carl Broman d.y. (1703-84) ochAbraham Grill (1707-68). Vid Theodor Ankarcronas död inträdde Axel Rutger Sparre (1712-51) (släkt med Sahlgren) som direktör. Han blev inte långvarig utan dog året därpå och ersattes  av Claes Grill (1705-67). 1753, samma år bolaget ombildades till aktiebolag, blev Jakob Jeansson von Utfall (1715-91) direktör, 1757 Gustaf Kierman (1702-66) och John Wilson. Wilson kan nog ses som ersättare för Colin Campbell. 1760 inträdde Herman Petersen (1713-65) (förmodligen ersättare för Lagerström) och Johan Henrik Lefebure (1708-67), 1762 Peter Teodor König (1718-1802) samt Nils Ström (1714-83).

Flera av de som inträdde som direktörer efter 1753 var sådana som tecknat aktier i bolaget. Kända participanter (aktieägare) var Erland Broman (bror till Carl Broman d.y.), Fredrik GyllenborgGustaf LöwenhielmThomas Plomgren (bror tillAnders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Johan Henrik LefebureGustaf Kierman, Axel Rutger Sparres arvingar, Jacob Jeansson von Utfall (rik bl.a. på grund av kaperiverksamhet i familjen), Nicolas Sandberg och Jacob Schutz. I slutet av den andra oktrojen blev det tillåtet att ha fasta superkargörer i Kanton. Från 1762 var Jean Abraham Grill placerad där och han stannade till 1768. Michael Grubb var också där vis samma tidpunkt.

Under den andra oktrojen var avkastningen på investerat kapital ungefär 17,5% per år, dvs betydligt lägre än under första oktrojen, men ändå en rejäl vinst kan man nog säga. Sekreterare under andra oktrojens tid var Sven N Wenngren.

Inför förhandlingarna om den tredje oktrojen dök det återigen upp budgivare som inte fanns bland de gamla direktörernas skara. Ledande i denna grupp var  handelsmannen Robert Finlay (1719-85) och den rike Fabian Löwen (1699-1733) som gift sig till en förmögenhet. De kvarvarande direktörerna i den andra oktrojen lade inget bra bud på att få ett nytt monopol i 20 år och dessutom var flera av dem, exempelvis Claes GrillHerman af PetersensJohan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman varit inblandade i en rättegång (Thomas Plomgren hade dött innan så han slapp rättegången) om fiffelaffärer och som ledde till kännbara straff för flera. Gustaf Kierman hamnade exempelvis i fängelse år 1766 där han dog samma år och de andra fick böter. De tillhörde dessutom det parti som inte längre styrde, hattarna. Visserligen hörde Finlay egentligen till samma kretsar i Stockholm som de andra, men han var inte en del av den gamla direktionen i Ostindiska kompaniet. Han var dessutom gift med en dotter till Thomas Plomgren. Så Robert Finlay, Fabian Löwen och deras kompanjoner vann monopolet genom att lägga ett mycket bättre bud. Man betalade hela 3 miljoner daler silvermynt till staten.

Till en början tillsattes fyra direktörer, alla från Stockholm, Robert Finlay, Fabian Löwen, Georg Henrik Conradi (1718-95) och Michael Grubb (1728-1808). Conradi var systerson till kompaniets grundare Henrik König och släkt med familjen Grill. 1770 gick Michael Grubb i konkurs och försvann från direktionen. 1771 gick också Robert Finlay i konkurs och han försvann. Tre nya direktörer kom in istället, Carl Gottfried Küsel (1729-95), Johan Abraham Grill (1719-99) och göteborgaren Jacob Schutz (1709-72). När Fabian Löwen dog 1773 kom det också in tre nya direktörer, två göteborgare, Gustaf Tham (1724-81) och Johan Fredrik Ström (1731-81) samt en stockholmare, Carl Fredric Scheffer (1715-86).

Allteftersom så blev det allt fler göteborgare i direktionen så Ostindiska kompaniet blev ånyo främst en göteborgsk angelägenhet och de stockholmska köpmännen lämnades i stor utsträckning utanför. Detta var en tidens tecken, för Sverige utrikeshandel flyttade allt mer till Göteborg och Sveriges ekonomiskt starkaste landsända vid denna tid var utan tvekan Göteborg. Till stor del beroende på sillperioden. Flera av de göteborgare som kom in i kompaniets direktion hade också intressen i sillindustrin och sillhandeln. 1776 blev David af Sandeberg (1726-78) direktör, året efter ytterligare två göteborgare, Andreas Andersson (1745-1809) och Martin Holterman (1715-93). Sedan blev två nya stockholmare direktörer, Jean Abraham Grill (1736-92) och Johan Liljencrantz (1730-1815). Fast Jean Abraham Grill var delvis bosatt i Göteborg även om han från början var stockholmare. Sekreterare under tredje oktrojen var Pehr Wigert.

Redan efter några år så var alltså kontrollen över Ostindiska kompaniet i praktiken tillbaks i Göteborg i motsats till vad Robert Hermansson påstår i sin år 2003 utkomna bok Det stora svenska äventyret. Han har också fel på en annan punkt, det är påståendet att Jean (Johan) Abraham Grill skulle varit den första från familjen eller handelshuset Grill i Ostindiska kompaniet. Den förste ur familjen var Abraham Grill under den andra oktrojen och den förste från handelshuset Grill var Carl Broman, också under den andra oktrojen.

Den tredje oktrojen har tidigare kännetecknats av det faktum att man haft ytterst lite information om den i jämförelse med de andra oktrojerna. Informationsbristen om Ostindiska i allmänhet beror på att böckerna brändes efter varje avslutad oktroj eller resa. Detta tycks ha gjort speciellt effektivt under den tredje oktrojen. En trolig anledning är förmodligen att en stor del av vinsten under denna oktroj och framförallt en stor del av de privata vinsterna som superkargörerna gjorde skapades genom opiumhandel och -smuggling till Kina. En känd berättelse finns dock från denna tid, Jakob Wallenbergs berättelse från resan med Finland till Kanton 1769-71. C.G. Ekeberg som var kapten på denna resa har också han lämnat en del material till eftervärlden från sina många resor.

Det finns även en del bevarat material från superkargörer som Peter Johan Bladh (1746-1816), Olof Lindahl (1747-1801), Jacob Hahr (1727-85) och Jean Abraham Grill (1736-92) som under senare tid blivit tillgängligt eller uppmärksammat på olika sätt även om en del av det funnits tillgängligt länge. I detta material kan hittas antydningar och belägg för att superkargörerna faktiskt handlade med opium. Under tredje oktrojen tilläts också superkargörer att stanna i Kanton flera år i sträck, vilket gjorde det än lättare att delta i inomasiatisk handel, däribland opiumhandel och -smuggling. Superkargörerna i Kanton kunde också tjäna pengar på andra sätt, köpa upp te till lägre priser när det var få skepp i Kanton för att sen sälja det för mycket högre priser till Svenska Ostindiska kompaniet eller nåt annat kompani när de kom dit för att lasta.

Extra många superkargörer fanns i Kanton under det amerikanska frihetskriget 1775-83 mellan USA och England, allmänhet var det två eller tre på plats hela tiden. En period när Sverige och Göteborg blev ett centrum för teexport och tesmuggling till England med sin höga tullar. Konkurrensen om inköpen i Kanton blev också mindre då färre brittiska och holländska skepp anlände till staden, då det också var krig mellan Storbritannien och Nederländerna 1781-84. 1778 resp. 1779 drogs också Frankrike och Spanien med i kriget. Redan tidigare hade skatterna i England dock inneburit att tehandeln i Göteborg ökade i värde. Mellan ungefär 1740 och 1785 var te den värdemässigt största exportvaran från Göteborg och mellan 1765 och 1780 var te sannolikt Sveriges största och ekonomiskt värdefullaste exportvara. Vinsten under den tredje oktrojen motsvarade ungefär 7,7% av investerat kapital per resa.

Affärerna i den tredje oktrojen gick alltså som bäst i slutet och det fick konsekvenser för fortsättningen. Direktörerna i kompaniet var mycket optimistiska och ville ha även nästa oktroj. Den nyligen hemkomne superkargören Peter Johan Bladh varnade dock för att den nuvarande situationen som berodde på att flera andra länder var i krig inte skulle vara. Men direktionen lyssnade inte på honom och en ny oktroj bildades med 5 kvarstående direktörer från den tredje, Martin Holterman, Carl Gottfried Küsel, Johan Liljencrantz, Jean Abraham Grill och Patrick Alströmer. Nya direktörer från start blev Anders Arfwedsson (1736-1809) och Martin Törngren (1735-94). William Chalmers (1748-1811) kom hem från Kanton och ersatte Martin Holterman som direktör vid dennes död 1793. Redan från början gick verksamheten i den fjärde oktrojen med förlust och under hela verksamhetsperioden 1786 till 1806 så gick 7 expeditioner med vinst och 8 med förlust. De totala förlusterna var dubbelt så stora som vinsterna. Huvudanledningarna till problemen var fredsavtalen 1783 och 1784 som gjorde att konkurrensen om inköpen i Kanton blev större och avsättningsmöjligheterna mindre. Holland förbjöd också import av te på främmande fartyg och en av marknaderna för te hemfört på svenska fartyg försvann.

Det svenska kriget mot Ryssland som bröt ut 1788 gjorde inte saken bättre. Skeppen riskerade problem vid färden över Västerhavet (Nordsjön) och behövde militär eskort. Nån sån fanns inte att uppbringa och fartygen låg länge i brittsik hamnar och det kostade pengar. Bolaget tvingades också betala extra skatter. Det gick helt enkelt inte bra. Kompaniet fick en stor omsättning på direktörer och i slutet fanns bara William Chalmers kvar. Han avvecklade bolaget så gott det gick och försökte undvika konkurs. Men det lyckades inte och konkurs begärdes 1809. Den avslutades 1811. De som var direktörer under denna besvärliga tid, förutom de som redan nämnts, var Jonas Tranchell (1740-1809) från 1798,  Laurens Tarras (1760-1817), Simon Bernhard Hebbe (1726-1803), Christian Adolf König (1724-1823), Carl Erik Lagerheim (1742-1813), Martin Hagbohm (1749-1818) och Sven Olof Rosenberg (1760-1842). Sekreterare var Carl-Henrik Tranchell.

Trots besvären och olönsamheten under den fjärde oktrojen bildades 1806 en femte oktroj. Denna var organiserad som ett öppet bolag och med monopol endast på handel med Kanton. Man fick också sälja laster i vilken hamn som helst och var inte tvungna att ta hem dem till Göteborg först. Den femte oktrojen kom aldrig att sända ett enda skepp till Kina och Kanton. Det enda skepp man sände iväg, Hoppet, år 1808, kom inte längre än till England och återvände till Göteborg med samma last som hon hade när hon lämnade staden. Man vill inte heller gärna segla på Kanton då den fjärde oktrojen hade skulder där och kineserna skulle därför förmodligen beslagta den femte oktrojens egendom om man kom dit. Istället investerade man i laster som fördes hem med andra länders och bolags fartyg. I huvudsak investerade man i laster som fördes hem med US-amerikanska fartyg.

Dessa angjorde ofta Göteborg under den aktuella perioden, då den till stor del sammanföll med den så kallade kontinentalblockaden 1806-1815 som gjorde att handel med Storbritannien inte var tillåten. Göteborg fungerade då som transit- och smuggelhamn, en vid det laget känd och traditionell roll för den västsvenska handelsstaden. 1810 kom hela 195 skepp från USA till Göteborg, att jämföra med 5 st år 1705. För skepp från Storbritannien gällde en liknande utveckling, 368 stycken år 1815, jämfört med 151 fem år tidigare. För avgående skepp så deklarerades ofta destinationer som inte stämde med verkligheten och därför var det bara 17 skepp till England år 1810 (1805 107 st och 1815 123 st). Istället hade skepp till okända destinationer, till odefinierat mål i Östersjön eller Västersjön ökat rejält, från sammanlagt 150 stycken år 1805 till 703 år 1815. Även till Norge ökade trafiken. Man kan utgå från att majoriteten av dessa skepp i verkligheten hade Storbritannien som mål. Många hade också last från Storbritannien med kontinenten som mål ombord.

Ovanstående gäller fartyg med last, även för barlastade fartyg syntes en liknande utveckling under dessa år. Göteborgs handel mångdubblades under kontinentalperioden, både före 1810 då Sverige stod utanför systemet och efter 1810 då Sverige formellt var med i det. Icke-registrerade fartyg förekom också i stor utsträckning. Detta finns av naturliga skäl inte med i siffrorna. Självklart profiterade femte oktrojen också på denna handel. Faktiskt så mycket att bolaget hade en avkastning på 8% per år under sin existens. Bolaget avvecklades dock redan 1813, 13 år innan oktrojen skulle gått ut.

Att Ostindiska kompaniet under femte oktrojen tjänade pengar på smuggling, hamstring och illegal handel är inte att förvåna. En av direktörerna var Niklas Björnberg (1758-1819). Han var en ökänd finans- och handelshaj som gjorde stora profiter under kontinentalblockaden, med spekulationer i bristvaror, mat och spannmål. 1810 var han Göteborgs överlägset rikaste man. De andra direktörerna från start var Samuel af Ugglas (1750-1812), David Schinkel (1743-1807), L. P:son Reimers (1738-1811) och Hans Niklas Schwan (1764-1829). L. P:son Reimers var en av dem som också tjänat pengar på slavhandel. Efterhand utökades också antalet direktörer och de som inträdde var Carl Abraham Arfwedson (1779-1861), Bernt Harder Santesson (1744-1827), Carl Adolf Grevesmühl (1744-1827) och Bengt Gustaf Ingelman (1774-1853). Bernt Harder Santesson var den viktigaste finansiären bakom byggandet av Göta Kanal och grundandet av Motala Verkstad.

 

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000