Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Hästhagen

Vädersågen – en udda skapelse i Majorna

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta, undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.

Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar.

Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vinddrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vinddrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Normalt var att sågarna var vattendrivna.

Stort projekt på sin tid

Verksamheten grundades av kommersepresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven.

Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.

Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

Ett annat Majorna

Miljön runt omkring sågverket hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte och moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan i stadsdelen var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än idag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan, tidigare Älvsborgs fäste.

En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned mot älven till vädersågens manbyggnad. Kring denna fanns en stor trädgård som brukar benämnas sågparken. Här låg under en tid även Majornas Folkpark.

Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857. Det gamla namnet Hästhagen bleknade med tiden och området längs älven övergick successivt till att kallas Sågängen.

Ägarbyte och hårdnad konkurrens

Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schutz ägo. Det var industrimannen Johan Schutz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741.

Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. Skotten William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer.

Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattensågarna blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla Edet utrustades exempelvis en sådan med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

Sågen får en kyrka som närmaste granne

Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid den kommande kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen.

Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt, fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

Utbrett superi i området

Förutom sågen fanns ett par av den gamla tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Främst märktes varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schutz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet och Gibson hade anlagt ett segelduksväveri 1826. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.

Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagitatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll.

Det var med andra ord ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7 000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänkningstillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från Vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig.

Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen.

Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann i en hast och efter detta blev situationen något bättre. Dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.

En epok går i graven

Vädersågen

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs fram och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte längre konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten.

Nedanför Vädersågen 1915

Nedanför Vädersågen 1915

De stora magasinen där virket förvarats användes en tid efteråt för båtuppläggning innan de slutligen revs. 1931 revs även den gamla stiliga herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits i hamnen och det vädrades lovande framtidsutsikter.

Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns, som tidigare nämnt, Majornas Folkpark här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar. Detsamma gällde för en del småkåkar. De sista spåren av den gamla tiden försvann när det var dags att anlägga Oscarsleden, då området dessutom klövs mitt itu.

Den idag något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelse vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan.

Text: Johan Lundin | 2008-02-25
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artikeln är något redigerad. Några mindre fel vad gäller släktnamn är också rättade. Anders_S/Gamla Göteborg

Advertisements

En guide till Göteborgs stadsdelar – Majorna

Majorna är en stadsdel som är äldre än själva Göteborg som tätort. Detta har Majorna gemensamt med Gamlestaden. Majorna, dvs den del som kallas Klippan, är dock äldst.

Historien börjar med anläggandet av Älvsborgs slott på 1360-talet. Slottet byggde på en klippa i utkanten av Örgryte socken och Sävedals härad vid Göta Älv och området kallas idag för Klippan. Älven var viktig att skydda då det var den viktigaste färdvägen till Sveriges enda stad på Västkusten, Lödöse. 1473 ersattes denna stad av en ny stad, Nya Lödöse (Nylöse), som låg i vad som idag är stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Betydelsen av Göta älv minskade dock inte och Älvsborg var i praktiken Nya Lödöses uthamn.

Området kring slottet fungerade tidigt som en exporthamn för kött, hudar och skinn, Boskapen fördes hit och slaktades bl.a. vid den bergsknalle där Birgittakapellet ligger och som för länge sen kallades Skinnareklippan.

Som brukligt är växte det också upp bebyggelse i närheten av slottet där folk som arbetade med saker slottet behövde. Till slottet hörde förstås också egendom i form av mark och ekonomibyggnader för jordbruket, en kungsgård. Detta var Älvsborgs Kungsladugård. På 1570-talet växte denna statliga egendom starkt och hade en mängd anställd som del bodde i Majornas kåkstad men också Änggården, Fogelås, Smedstomten, Källartomten, Sannegården och Lindholmen på Hisingen som också var kungligt ägda och låg i Lundby socken, den svenska delen av Hisingen. Vid denna tid var också Underås på östra sidan av Mölndalsån. Efter att danskarna haft Älvsborg till år 1619 minskade gårdens verksamhet i storlek. Fogelås, Smedstomten, och Källartomten försvann.

År 1595 bodde det omkring 200 personer runt och i Älvsborgs slott, många av dem var invånare som flyttat till området från Nya Lödöse. I praktiken låg där en liten stad åren 1547-63, i litteraturen kallad Älvsborgsstaden. Staden låg sannolikt söder om slottsklippan. I början av 1600-talet minskade befolkningen kring slottet, sannolikt som en följd av att en ny stad, Karl IX Göteborg, anlades i nuvarande Färjestaden/Pölsebo på Hisingen. Det senare blev dock en kortlivad stad.

1695 var befolkningen vid Älvsborgs slott nere i ett 20-tal personer, men vid det laget hade ju Göteborg byggts.  Även Amiralitetsvarvet (Gamla Varvet) vid Stigberget hade skapats (skedde på 1650-talet) och i anslutning till detta växte det också upp en bebyggelse. Vid Amiralitetsvarvet och på dess mark bodde också omkring 20 personer kring år 1700.

I och med att Ostindiska Kompaniet skapades fick Klippan ett uppsving som uthamn. På kronans mark (statlig mark) som arrenderades av köpmän från Göteborg och så småningom av Ostindiska Kompaniet byggdes lagerhus, utrustningsverkstäder, smedjor, bostäder, krogar och annat. Klippan blev Ostindiska Kompaniets uthamn och område. Dessutom blev området viktigt för sillhanteringen och vid Röda Sten, Klippan, Majviken och Majnabbe byggdes sillsalterier och trankokerier.  Ett nytt varv, Kustens Varv, anlades i Majviken, den vik som låg där parkeringsplatserna för Stenas Tysklandsterminal ligger idag. Även andra industrier uppstod i Klippan och Röda Sten.

Området i nuvarande Hängmattan som tillhörde kronan (staten) såldes 1724 till familjen von Utfall och förblev därefter privat. Det hette på denna tid Hästhagen och på marken uppfördes Vädersågen (där Karl Johans kyrka ligger idag). Kring Vädersågen växte det upp industrier och bostäder Även kring Amiralitetsvarvet uppstod privat ägda marker liksom kring Majviken och Majnabbe.

1774 kan det sägas ha funnits fyra tätorter i Majorna, Amiralitetsvarvets bebyggelse kring nuvarande Stigbergstorget med mer än 200 invånare, Vädersågen med över 100, Majorna vid Majviken och Majnabbe med mer än 300 invånare och Klippan med mellan 50 och 100. Majorna tillhörde Örgryte socken men fick 1776 en egen församling, Mariebergs församling. 1824 slogs Amiralitetsförsamlingen och Mariebergs församling ihop och Karl Johans församling grundades. Majorna styrdes nu som en egen socken och kommun.

I början av 1800-talet bodde det 5 000 människor i Majorna, de flesta bodde i tre områden. Klippan, det egentliga Majorna där det moderna området mellan Jaegerdorffsplatsen och Karl Johans kyrka ligger idag samt kring Amiralitetsvarvet vid Stigberget. Befolkningsökningen skedde främst genom inflyttning. Majornas bebyggelse var i huvudsak kåkstäder med dåliga hygieniska förhållanden, men det fanns undantag som exempelvis det så kallade Gathenhielmska huset. Efter Ostindiska Kompaniets upphörande, sillens försvinnande och kontinentalperiodens slut kraschade ekonomin i Majorna som blev extrem fattigt.

1868 införlivades Majorna med Göteborg. Majorna delades upp i 7 rotar, 1:a roten omfattade Klippan och allt från Gråbergets östra sida västerut till gränsen mot Västra Frölunda socken inklusive det egentliga Majorna, 2:a roten som omfattade strandområdet från Kustens Varv (Majviken) till gränsen för Gamla varvets (det tidigare Amiralitetsvarvet) område och norr om Allmänna vägen vilket i huvudsak var privat mark. 3:e roten utgjorde området söder om Allmänna vägen, väster om Gråberget och med nuvarande Bangatan i öster inklusive Slottsskogen medan 4:e roten var Gamla Varvets, vid denna tid privatägt) område kring nuvarande Stigbergstorget. 5:e roten var Masthuggsbergen öster om Bangatan (senare stadsdelen Stigberget), 6:e roten var i stort sett det som sen blev stadsdelen Olivedal och 7:e roten det som senare blev Kommendantsängen. Förutom rote 2 och rote 4 var det övriga i huvudsak statlig mark. Annedal har aldrig varit en del av Majorna.

Rotarna behöll sina nummer intill 1923 då de 3 av dem fick namn, nämligen Kommendantsängen, Olivedal och Stigberget. Rotarna 1-4 är det som idag går under namnet Majorna. Det är ett mycket stort område och det finns en mängd namn på avgränsade mindre områden.  Kungsladugården som omfattade huvuddelen av marken i det inkorporerade området avyttrades av staten och förvärvades av staden vilket frigjorde en mängd mark för stadens utbyggnadsbehov.

Majorna rotar 1901

Traditionellt har området väster om Gråberget i rote 1 både kallats Majorna och Kungsladugård men söder om Godhemsgatans korsning med Kungsladugårdsgatan har det alltid kallats Kungsladugård. Villaområden i de sydöstra respektive västra delarna av detta Kungsladugård kallas ofta Skytteskogen (området närmast Slottsskogen) respektive Svalebo eller Svaleboskogen. I Svalebo ingår numera också den del av Högsbotorp som ligger norr om Högsboleden och där Svalebo äldreboende ligger. Det senare området låg innan 1945 utanför Göteborgs stad i Västra Frölunda församling. Längst västerut på höjden ligger funkisområdet Sandarna som också kallas Sanna.

Klippan kallas fortfarande Klippan och är området kring det gamla sockerbruket och Kungsladugårds gamla manbyggnad men en del ungdomar kallar området för Röda Sten efter konsthallen som ligger under Älvsborgsbron. Röda Sten är en sten men också namnet på det område som ligger från Älvsborgsbron och konsthallen västerut fram till Nya Varvet men inte innefattande bergen som kallas Sjöbergen. Stenen kan ha varit en gränsmarkering mellan Örgryte och Frölunda socknar. Sockerbruket ligger inte i Röda Sten och det industriområde som fortfarande finns heter i likhet med området där sockerbruket ligger inget annat än Klippan.

Det moderna området vid Chapmans torg kallas aldrig nåt annan än Majorna. Där Stenaterminalen ligger heter det traditionellt Majviken och Majnabbe, men det är få unga som känner till detta. Gråberget kallas fortfarande Gråberget.

Området mellan Karl Johans kyrka och Stigbergstorget som en gång i tiden hette Hästhagen och senare 2:a roten kallas numera för Hängmattan vilket ibland också inkluderar området söder om Allmänna vägen, men för de flesta sannolikt inte så långt som till södra sidan av Karl Johanstorget. Det moderna bostadsområdet mellan Bangatan och Djurgårdsgatan kallas Vita Björn. Resterna av kåkbebyggelsen från varvsepokens tid kallas Gathenhielmska (reservatet). Det finns säkert också andra lokala namn som jag inte känner till då jag inte bor i området.

Primärområdena av dag överensstämmer inte alls med den gamla roteindelningen utom i viss mån när det gäller primärområde Kungsladugård som i stort sett infattar allt som någon gång kallats Kungsladugård eller av många uppfattas som Kungsladugård plus Klippan som aldrig av någon uppfattas som en del av Kungsladugård. Dessutom ingår Slottsskogskolonin och den del av Högsbotorp som kallas Svalebo. Huvuddelen av rote 1 ingår i detta primärområde.

Den västra delen av första roten är idag primärområde Sanna som också innefattar industriområdet Kungssten (en del av detta låg fram till 1945 utanför Göteborgs stad), men inte bostadsområdet Kungssten. Dessutom innefattar det Svalebo äldreboende, Västra Kyrkogården,  Sjöbergen och Röda Sten. Västra Kyrkogården innefattar områden som låg i Västra Frölunda församling.

Resten av rote 1, dvs Gråberget ingår i primärområdet Majorna tillsamman med et somär det egentliga Majorna, dvs den moderna bebyggelsen kring Chapmans Torg, samt Majviken, Majnabbe och Hängmattan.

Området öster och norr om om Såggatan samt söder om Allmänna vägen ingår istället i ett primärområde som har det missvisande namnet Stigberget. I detta område återfinns också gamla 4:e roten runt Stigbergstorget. Husen på östsidan av Bangatan ingår däremot i primärområde Masthugget.

Slottsskogen och delar av Frölundaborg från Västra Frölunda församling ingår numera i primärområde Änggården.

PIrmärområden Majorna

101 är Kungsladugårds, 102 Sanna, 103 Majorna och 104 Stigbergets primärområden

Kyrkligt tillhör det mesta Karl Johans församling även om delarna närmast Bangatan tillhör Masthuggets församling. 1908 överfördes allt öster om Djurgårdsgatan till Masthuggets församling. Detta inkluderade hela fjärde roten samt delar av tredje. 1930 införlivades Nya Varvets församling i Karl Johan den 1 januari 1931.

Från Karl Johans församling och till Masthuggets församling överfördes 1951 delar av Majornas 2:a rote och merparten av Majornas 3:e rote. 1967 överfördes stadsdelen Nya Varvet till Älvsborgs församling. Församlingen omfattade 1972 stadsdelarna Majornas 1:a rote, delar av Majornas 2:a och 3:e rotar. Svalebo i Högsbotorp som ingår i primärområde Kungsladugård ingår i Högsbo församling.

Källor: Wikipedia, Majorna.nu, Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas Historia, 2007