Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Carl Wilhelm Carlberg

Kvarteret Telegrafen

Området för kvarteret var på 1700-talet en stor öppen plats, och kallades för Hästbacken (del av Kungsgatan) och Ekelundstorget (senare Kaserntorget).

På platsen lades grundstenen den 6 november 1793 till Borgerskapets kasern, uppfört av sten i två till tre våningar kring en gård för Stedingska regementet. När byggnaden stod klar beslöts istället att Kungliga Göta artilleriregemente istället skulle flytta in. Byggnaden stod helt klar den 1 oktober 1799 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg och hade då kostat 171 350 riksdaler. Vid storbranden 1804, eldhärjades trähusen kring dåvarande Ekelundstorget, som i sin tur spred elden till ”stadens kostsamma kasern”. Kasernen klarade sig hyggligt

Efter att regementet den 1 oktober 1895 flyttat till de då nyuppförda Kvibergs kaserner, såldes fastighet och byggnad till Kongl. Telegrafverket, som då höll till på adressen Västra Hamngatan 15 sedan 1892 och blivit trångbodda.

Televerkets hus i fem våningar som upptar hela kvarteret uppfördes i jugendstil 1909-12 efter ritningar av arkitekt Hans Hedlund och invigdes den 13 maj 1913. Byggnadsfirman F O Peterson & Söner var huvudentreprenör.

Advertisements

Chalmerska huset

Chalmerska huset är en trevåningsbyggnad i 5:e roten, 16:e kvarteret Kommerserådet nr. 2 vid Södra Hamngatan 11 i Göteborg. Huset är namngivet efter William Chalmers och uppfördes 1805-1807 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg. Chalmerska huset anses som ett av Carlbergs viktigaste verk och huset förklarades som byggnadsminne 28 januari 1980 avseende exteriör samt del av interiör.

Chalmerska huset

Chalmerska huset

Tolagsskrivaren Johan Casparsson Poppelman hade 1645 ett hus på tomten för dagens Södra Hamngatan 11. Troligen låg huset mot Drottninggatan, eftersom det mot norr bara fanns en stig längs stranden. Här låg endast magasin och uthus, som man kom till via strandens bryggor. Först efter branden den 14 april 1721 fick Södra Hamngatan sitt nuvarande utseende. Nästa tomtägare blev borgmästaren i Borås, Anders Gunnarsson Stillman, som gift sig med Poppelmans dotter Emerentia. När Emerentia blivit änka sålde hon 1682 tomten till handlanden och rådmannen Henrik Eilking d.y., som 1695 i sin tur överlät den för 2 800 daler silvermynt till handlanden Jacob Radhe, gift med Catharina Tham (1675-1746). Efter att Radhe avlidit 1706, gifte hans änka om sig 1710 med överinspektören över sjötullarna Hieronymus Berger (1649-1713), adlad Gripenstedt. Tomten blev kvar i Catharina Thams ägo åtminstone in på 1720-talet.

År 1732 lät vingrosshandlaren och konvojkommissarien Johan Christian Selle (1702-1783) bygga ett tvåvånings trähus med sadeltak och takkupor på tomten, som 1783 såldes till grosshandlaren Johan Petter Holterman (1757-1793) och dennes bror, köpmannen Niclas Holterman (1758-1824). Kanslirådet och direktören i Svenska Ostindiska Companiet William Chalmers köpte den ombyggda och kraftigt upprustade fastigheten i början av 1795 för 8 000 riksdaler riksgälds.

Den 20 december 1802 klockan 02.30 på morgonen började det att brinna på tredje våningen i buntmakare Langes trähus vid Kyrkogatan i kvarteret Bokhållaren. Göteborgs domkyrka samt omkring 180 hus och gårdar förstördes, däribland William Chalmers. Efter eldsvådan lyckades Chalmers få hyra en våning av trähandlare Niclas Arfvidsson (1747-1813) i huset Södra Hamngatan 29. Det var ett stenhus – det enda som fanns vid denna del av Södra Hamngatan.

Efter eldsvådan köpte Chalmers även den avbrända baktomten 4 roten nr. 104, vid dagens Drottningatan, av frimurarna. Stadsarkitekten i Göteborg Carl Wilhelm Carlberg fick uppdraget att rita ett nytt hus på de två sammanslagna tomterna.

William Chalmers dog 1811 på egendomen Gårdsten utanför Göteborg. Huset på Södra Hamngatan värderades till 40 000 riksdaler banco. Efter William Chalmers död övergick huset till hans två bröder och arvingar, superkargören James Chalmers och handlanden i London, Charles Chalmers. Men redan 12 februari 1813 inropades fastigheten på auktion av kommerserådet Bernt Harder Santesson (1776-1862). Priset var 66 666 riksdaler 32 skilling banko. Han bodde själv i huset under tio år, men eftersom han var riksdagsman i 25 år tillbringade han sin mesta tid i Stockholm och hyrde under tiden ut huset.

Grosshandlare David Carnegie d.y. blev nästa ägare. Han köpte huset den 18 mars 1839 för 55 000 riksdaler banko. Huset användes också som bostad för några av brukets högre tjänstemän. Chalmerska huset fick nu heta det ”Carnegieska huset” under många år. Carnegie återvände dock till Skottland 1841, och det blev hans kompanjon Oscar Ekman som tog över skötseln av deras verksamhet och dessutom flyttade in i huset på Södra Hamngatan 11 1849, vilket han även köpte 1862 för 130 000 kronor. Ekman bodde i fastigheten fram till 1863 då han flyttade till ett hus som han köpt vid Stora Nygatan, men stod kvar som ägare fram till 1900 då fastigheten togs över av firman AB D. Carnegie & Co för 325 000 kronor. År 1907 övergick den till Fastighetsaktiebolaget D. Carnegie & Co. för 335 500 kr. Sedan porterbruket och sockerbolaget 1910-15 flyttat sina kontor ut till fabrikerna, blev husets mellanvåning reparerad, vilket tillsammans med tredje våningen fungerade som bostad för Gustaf Ekman med familj till dennes död 1930. Under sitt Nobel-besök i Göteborg 1923 bodde Albert Einstein som gäst i huset.

Oscar Ekman med flera startade den 1 april 1864 Skandinaviska Kreditaktiebolaget i ett rum på cirka 40 kvadratmeter i husets bottenvåning. Hyran för rummet var satt till 1 350 riksdaler om året. Genom en spiraltrappa var det i förbindelse med Chalmers tidigare rum, den ”Stora Salen” i mellanvåningen, där nu bankens förste verkställande direktör, Theodor Mannheimer, höll till. Med tiden måste banken expandera sina lokaler, vilket först skedde genom att man kunde nyttja några rum i mellanvåningen, och vid styrelsesammanträdena använde man Chalmers stora salong. Vid ingången av 1866 hade banken 12 anställda.

Företaget fanns kvar här till 1882 då det fick ett eget, nytt bankpalats på en av granntomterna, Västra Hamngatan 6/Drottninggatan 10 som ritades av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien (1837-1897) (nuvarande Antikhallarna). Banken hade då övertagit fastigheten redan den 27 december 1928.

Det var på förslag av bland annat dåvarande verkställande direktören i Göteborg, Erik Lundh, och under ledning av museicheferna Göran Axel-Nilsson och Stig Roth kunde restaureringen av Chalmerska våningen genomföras 1950. Det Chalmerska husets paradrum återställdes och möblerades med nya möbler gjorda efter Carlbergs ritningar för Gunnebo.

År 1992 öppnades ”Bankmuseet”. Det har lokaler i Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11 och i före detta Skandinaviska Bankens valv på Västra Hamngatan 4. Byggnaden har en passage som leder till bankvalvet i källaren vid Västra Hamngatan 4. I det Chalmerska huset finns en utställning om S-E Bankens historia och en bankinteriör med 1800-talskaraktär, inrett 1974. Bankvalvet med sina bankfack och inredning är mycket välbevarade. Här visas mynt, sedlar och medaljer.

SEB donerade 2006 det Chalmerska huset till Chalmers tekniska högskola. Bankens verkställande direktör, Annika Falkengren, överlämnade personligen gåvan till Chalmers då nya rektor Karin Markides och Kurt Eliasson, ordförande i Stiftelsen Chalmers tekniska högskola. Det uppskattade värdet av byggnaden var då närmare 30 miljoner kronor.

Text från Wikipedia, editerad och uppdaterad.

Mariakyrkan

Endast för medlemmar

Göteborgs domkyrka

Endast för medlemmar

Ellesbo

Del 6 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän
Endast för medlemmar

Carl Wilhelm Carlberg

Endast för medlemmar

Partille herrgård

Partille herrgård eller Slottet i folkmun, är en herrgård i centrala Partille i Partille kommun. Byggnaden har ett monumentalt läge på en höjd med utsikt över Säveåns dalgång. Sedan den 28 december 1995 är Partille herrgård byggnadsminne.

Herrgårdens historia går sannolikt tillbaka till 1300-talet, och i källorna nämns ett Partille stom på 1400-talet. Tillen början lär det ha varit ett kyrkohemman. Därefter var det ett kronohemman under Johan III:s tid. Den först kände ägaren var Oluff Nilsson, som 1583 köpte egendomen från kronan för 18 1/2 daler silvermynt samt två oxar. Kring 1632 köptes gården av presidenten i det nygrundade Göteborgs handelskollegium, Israel Noraeus. År 1676 köpte packhusinspektorn i Göteborg, Conrad von Braun-Johan (1636-1691; adlad 1690), Partille egendom. Braun-Johan var för övrigt gift med Sara Carlberg, faster till Bengt Wilhelm Carlberg – far till Carl Wilhelm Carlberg som senare kom in i bilden.

Under 1600-1700-talen tillhörde Partille herrgård flertalet adliga släkter, vilka utökade godsets jordareal väsentligt genom köp av kringliggande gårdar. En av de adelsmän som ägde gården under 1600-talet var Per Brahe. På en karta från 1702, upprättad av lantmätare Eric Kuus, syns att säteriets huvudbyggnad i trä låg på platsen för det nuvarande ”slottet”. Söder därom låg ekonomibyggnaderna och i sydöstra delen av den senare parken låg intill Björnekullarna en gård som hette Håkansgård, som tillhörde säteriet med en tredjedel.

Egendomen såldes 1763 av löjtnanten Jean Abraham Silfverhielm – som endast innehaft godset under kort tid – till grosshandlaren David Sandberg (1726-88).  År 1766 blev han direktör vid Ostindiska kompaniet, under den tredje oktrojen 1766-1787. Han adlades i december 1772 i Göteborg av Gustav III med namnet af Sandeberg.

Idéerna om ett herresäte i stor stil växte fram hos makarna af Sandeberg efter det att David blivit adlad. Till sin hjälp hade de hustrun Marys (1731-74) bror William Chambers, som var hovarkitekt i England och som varit superkargör på det svenska Ostindiska kompaniets fartyg ”Hoppet” tillsammans med David Sandberg på resan till Kanton 1748-49. 1773 påbörjade af Sandeberg uppförandet av den herrgårdsliknande gården i Partille. William Chambers hade sitt arkitektkontor i London och kontakten med honom fick ske brevledes. Herresätet i Partille har förknippats med Chambers inte minst för att svågern af Sandeberg i sitt brev av den 12 maj 1773 till arkitekten skriver om ”modellerna som du hade godheten att sända mig”.  Flera detaljer till herrgården var direktimporterade från England, såsom fönsterkarmar och dörrar. Möjligen kan William Chambers ha utfört översiktsritningar till herresätet i Partille, men äldre forskning har visat att arbetsritningarna är verk av  arkitekten Carl Wilhelm Carlberg.

William Chambers hade tidigare bistått sin andra syster Sara (1724-85), gift 1747-70 med engelsmannen Georg Bellenden (-1770) och omgift 1772 med Martin Törngren med ritningar till Råda säteri som uppfördes 1770-72 av Törngren.

Arkitekten Carl Wilhelm Carlberg var den som på plats som ansvarade för att Partille herrgård blev som planerat. Själva bygget kom igång senast i juni 1773 och 1777 var det mesta klart. Därefter företog Carlberg en utlandsresa, som kom att vara i nära fem år – från maj 1777 till januari 1782. Detta försenade väsentligt slutförandet av bygget och först 1780 stod herrgården inflyttningsklar. Huset uppvisar stora likheter med Sturehovs herrgård i Botkyrka, vilken uppfördes samtidigt av direktören i Svenska Ostindiska Kompaniet, riksrådet Johan Liljencrantz. Gemensamma nämnare är bland annat polykroma Mariebergskakelugnar och väggfält utförda av dåtidens skickligaste dekoratörer.

Partille herrgård

Partille herrgård

Huvudbyggnaden uppfördes av holländsk klinkert, som fraktats på segelfartyg till Göteborg, varifrån det transporterades uppför Säveån med dragare till Partille. De två gårdsflyglarna av trä uppfördes strax efter Carlbergs hemkomst. En lindallé planterades, från landsvägen och upp till den stora borggården och en stor trädgård med park anlades, på totalt cirka 14 tunnland. Arvingarna till af Sandebergs sålde huset år 1796 till Niklas Björnberg, som då var Göteborgs rikaste man och ligger begravd på Partille kyrkogård. År 1820 gästade Karl XIV Johan herrgården och år 1835 köptes herrgården av Evald och Herman Schmidt från Sachsen Altenburg. Mellan åren 1862-1871 fungerade herrgården som flickpension.

Genom en donation av ”Slottets” dåvarande ägare, Göteborgs Hyrverksaktiebolag och dess direktör C. Wincrantz, kunde all inredning och alla inventarier från stora salen och ett där bredvid liggande förmak i herrgården flyttas till Röhsska konstslöjdsmuseet år 1916. Rumsinredningarna återfördes 1994 till Partille herrgård vid det inre restaureringsarbete, som skedde i samarbete med länsantikvarie och Bohusläns museum. Partille kommun köpte in fastigheten 1922.

Herrgården övergick 1992 till Partille Kommunfastigheter AB, senare Partillebo AB. 1994 renoverades herrgården. Under större delen av 1900-talet har kommunal administration varit inrymd i herrgården. Efter restaureringen används herrgårdens bottenvåning främst till representation, borgerliga vigslar och liknande. Första våningen är fortfarande utställningslokaler medan andra våningen inrymmer lokaler för kommunledningen.

Ahlbergska huset

Ahlbergska huset, under en tid också Sjöräddningens hus eller Sjöräddningssällskapets hus, ligger vid Skräddaregatan 1-3, i kvarteret nr. 68 Bergväggen, innan 1923 kvarteret nr 64 Branten, i stadsdelen Inom Vallgraven i Göteborg. Kvartersnamnet syftar på, att huset är byggt vid en klippbrant på berget Otterhällans norra del. Tomtbeteckningen var före 1932: Fjärde roten nr 97 A-B. Tidigare gatuadresser för huset har varit: Södra Liden 1 och Sörliden 1.

Ahlbergska huset är ett av de äldsta husen på Otterhällans och dessutom ett av få i Göteborgs innerstad från tidigt 1800-tal. Det är byggnadsminne sedan 1982.

En byggnad uppfördes 1783-1785 för den engelske konsuln och handelsmannen John Smith (1744-1813), som kommit till Göteborg 1767. Tillsammans med landsmannen David Low grundade han firman Low & Smith. Smith bodde själv inte i huset, utan handelsfirman hade den övre våningen som lager. John Smith köpte istället ett hus vid Södra Hamngatan.

Det engelska konsulatets tjänstemän disponerade den övre våningen. Furir Isac Dahlund var den första hyresgästen i bottenvåningen. Han köpte efter några år huset, vilket 1789 ärvdes av hans hustru Maria Osbeck. Trots sitt avskilda läge vid bergväggen klarade sig troligen inte huset i den förödande storbranden den 1 november 1804. Då förstördes 218 hus och 8 000 människor blev hemlösa. Maria Osbeck gifte om sig med arbetsinspektören Johan Thorin, som återfinns i tomtöreslängden 1800, men 1807 betecknas tomten 4.97 tillsammans med granntomten 4.98 som ”Johan Thorins ödetomter”. Efter branden 1804 uppfördes ett nytt hus nån gång mellan 1807-16, som troligen ritades av Carl Wilhelm Carlberg. Engelska vicekonsulatet låg även nu på övervåningen.

Ahlbergska huset

Ahlbergska huset

Området har en kvartersindelning markerad först på Carl Wilhelm Carlbergs stadsplan från 1808. Otterhälleberget stupade brant ner mot älven och den nuvarande Stora Badhusgatan anlades som kajgata.

Handelsbokhållare Georg Dahlund inlöste 1813 fastigheten 4.97 av sina medarvingar efter fadern Isac Dahlund. Han köpte senare även granntomten nr 98. Då kallades huset det Dahlundska. År 1816 begärde Dahlund besiktning av de rum, som den dåvarande engelske vicekonsulen Henry Neuman hyrde av honom. Enligt besiktningsprotokollet bestod lägenheten av ”blå rummet åt stads sidan, en gul tambur och en ljusröd tambur, ett förmak med tapeter av fransk sort, ett rum utanför den ljusröda tamburen, en sänghammare samt ett kök med kallkammare. Allt var mycket illa hanterat.”

Då Georg Dahlund gick i konkurs 1821, ropade superkargören vid Svenska Ostindiska Companiet Jacob Olbers in huset för 7 100 riksdaler. År 1832 sålde Olbers arvingar fastigheten till boktryckaren Charles Backman, som var fransk vicekonsul och gift med Mathilda de Serres, dotter till den franske konsuln i Göteborg. Därefter ägde vinhandlare Edvard Koch (1805-71) huset 1845-76. Han bodde aldrig där, men använde källaren till lager för sina viner.

År 1873 köpte tullvaktmästare Johan Ahlberg huset – adressen var då Södra Liden 1 – vilket 1903 övergick till änkefru Josefine Ahlberg, född Hallman. Flera inre ombyggnader gjordes under familjen Ahlbergs tid. Bland annat tillkom de nuvarande kakelugnarna, som är från slutet av 1800-talet. År 1887 ändrades källaren och 1908 gjordes en uppdelning till mindre lägenheter. Byggnaden utrustades 1931 med värmeledningsanläggning samt badrum och toaletter.

I slutet av 1950-talet presenterades de första idéskisserna till en ny stadsplan för Otterhällan, där ny bebyggelse skulle tillåtas på tomten. Eftersom det var mot fru Ahlbergs vilja, så överklagande hon stadsplaneförslaget till byggnadsnämnden 1952. Denna tog hänsyn till hennes synpunkter då ärendet behandlades 1960, eftersom det var ”…ett av C.W. Carlbergs få återstående verk i Göteborg”. Till sin hjälp hade hon kommunalmannen Hans Hansson, som 1961 skrev till Riksantikvarieämbetet och begärde, att få huset förklarat som byggnadsminne. Josefine Ahlberg behöll fastigheten fram till sin död 1964. Dödsboet var sedan ägare till 1968.

Fastigheten köptes 1968 av Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, som inrättade sina kontorslokaler i bottenvåningen. Övriga huset bestod av lägenheter. Sällskapet innehade fastigheten till 1995. Under den tiden restaurerades fasaden (1986).

Nuvarande ägare till huset är Svenska Hus i Göteborg AB.

Gunnebo

Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans ägo. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänades dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler

1778 köpte handelsmannen John Hall egendomen Gunnebo i Fässbergs socken för att där låta uppföra ett sommarställe. Föga anade han då hur länge hans familj skulle behöva vänta på att få flytta in på Gunnebo; 18 år senare hölls invigningsfesten. Familjen Hall ägde och bebodde Gunnebo i endast två generationer, men deras påverkan på Gunnebo är den mest genomgripande och har därmed en central roll i historieskrivningen. Gunnebo var redan på 1700-talet en gammal gård och namnet förekommer första gången i en förteckning över kyrkans egendomar i slutet av 1300-talet.

Gunnebo slott

Gunnebo slott. Bild: Arild Vågen. Licens: CC-BY-SA 3.0

Stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, fick uppdraget att göra ritningar till en huvudbyggnad med inredning, trädgårdar samt kringliggande byggnader. Carlberg var nyligen återkommen från en längre resa utomlands och var full av inspiration från de nyklassiska strömningar som rådde i Europa. Han var i synnerhet influerad av renässansarkitekten Andrea Palladios stilbildande villor utanför Vicenza och Verona. Med denna klassiska arkitektur i minnet, började han rita Gunnebo.

Inflyttningsfesten hölls 1796 och då hade alla spår av äldre bebyggelse raderats från Gunnebo. Anläggningen omdanades helt efter Carlbergs ritningar. Familjen Hall fick besök av dåtidens namnkunniga personer, både kungligheter och revolutionärer, konstnärer och politiker, vilka uttryckte sin beundran över de fagra omgivningarna och den rena klassiska arkitekturen vid Gunnebo.

Familjen Hall bestod av John och hans hustru Christina samt deras barn, John och Christina. Dottern var vid denna tid redan var gift med greve Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. År 1802 avled den framgångsrike handelsmannen John Hall och den bohemiske sonen John Hall d.y. tog över Gunnebo och familjens företag.

Talesättet förvärva, ärva och fördärva speglar väl familjen Halls spektakulära uppgång och fall. John Hall d.y. var konstnärligt begåvad, men hade inte ärvt faderns lysande affärssinne. Hans oförmåga att driva det Hallska handelshuset, tillsammans med skiftande konjunkturer, bidrog till att detta försattes i konkurs 1807. För Gunnebos del följde åratal av förfall på grund av bristande underhåll av egendomen. Huvudbyggnad, ekonomibyggnader och trädgårdar befann sig i ett bedrövligt skick då egendomen såldes på auktion 1832. John Hall d.y slutade sitt liv i total fattigdom år 1830 och hans häpnadsväckande levnadsöde resulterade i en skönlitterär roman av Sophie Elkan, John Hall, utgiven 1899.

1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet.

1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg.  Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.

Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).

Wilhelm Denninghoff lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghoff vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.

Wilhelm Denninghoff stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.

Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.

Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta Sparre flyttade från slottet i början av år 1950.

Slottet renoverades åren 1949-52 med hjälp av den information som familjen Halls inventarieförteckningar och arkitekt Carlbergs bevarade originalritningar gav.

Texten delvis tagen från Gunnebos hemsida, delvis från Wikipedia. Mer: Gunnebos ägare genom tiderna.

Liseberg

Del 1 av 32 i serien Landerier

Staden Göteborg grundades 1621 och då övertogs den mark som vi idag kallar för Liseberg från Nya Lödöse. De vackra ängarna använde man först som betesmark för boskap av olika slag. På slätterna stod hästar och kor och uppför det vackra berget strävade getter och får. Tobak var en begärlig vara på 1600-talet och några driftiga herrar upptäckte att den bördiga jorden lämpade sig ypperligt för ett tobaksplantage. Piporna fylldes av väldoftande Lisebergstobak och man beslöt att även nyttja resten av jorden, som sträckte sig från Örgrytevägen och Getebergsäng ner till Mölndalsån.

De förmögna borgarna som gick och våndades innanför vallgravarna började gripas av gröna-vågentankar. Den ökade trafiken på trånga gator, dålig renhållning och krogarnas mångfald fick dem att drömma om en egen liten täppa för fritidsbruk på landet. Örgryte låg lagom långt bort!

Landeriet Liseberg – fast det hette inte så då – delades in i lotter, ungefär som man nuförtiden kan köpa eller hyra en kolonilott. Lotterna delades in i ”morgnar”. En morgon var precis så mycket jord som en man kunde plöja under en morgon. Förmögna herrar hyrde många morgnar. Cornelius Johan Canter hette en göteborgare, som odlade 87 morgnar. För dem fick han årligen betala 98 daler och 28 silvermynt.

Rådman Jacob Bratt övertog 1740 landeriet, som då kallades för det ”Brattiska plantaget”. Då kom de allra första byggnaderna. Det var plank och det var torkhus för tobaken. Jacob Bratt var en framåtsträvande herre, som startade ett stärkelsebruk som senare blev sockerbruk just där Rondo ligger idag.

År 1753 hade Jacob Bratt dött och hans arvingar sålde landeriet till Johan Anders Lamberg. Han var en mycket framgångsrik köpman – en rikskändis – och son till riksdagsmannen, gymnasielektorn och kyrkoherden i Lundby – Petrus Lamberg. Johan Anders var Sveriges störste klädeshandlare. En gång i Stockholm köpte han varor för tre tunnor guld i värde. Stockholmarna bleknade.

På sin tid älskade Johan Anders trädgårdar och sin fru. Han planterade ekar i parken och han byggde ett hus till sin hustru. Det hus som vi idag kallar Landeriet. Hans hustru hette Elisabeth Söderberg, men han kallade henne kärleksfullt för Lisa. Så fick Liseberg sitt namn. Johan Anders döpte området till Lisas berg, som så småningom blev Liseberg. Huset användes som sommarstuga. Det har forskarna räknat ut efter att ha funnit bouppteckningen efter Lisas död 1768. Varenda spegel, vartenda litet sängbord fanns upptecknat, vartenda krusat örngott och varje liten soppslev. Men där fanns inte ett ord om någon silverservis. På det viset begrep man att makarna ägde ett hem i Göteborg med silverservis, och det var där man vistades under vintern.

Sockerfabriken utvecklades på egen hand. 1773, när Johan Daniel Bestman var bas, arbetade där en gesäll, tre drängar och tre arbetskarlar. Sockerbruket bytte ofta ägare, men landeriet Liseberg behölls av arvingarna efter makarna Lamberg till 1793. Då kom sex oroliga år, för köparen hette major Johan Henrik Rosenschütz! Han var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.

Johan Henrik och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Johan Henrik återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på.

Han anlände till Liseberg i en förgylld vagn dragen av sex eldiga hingstar och med en fantastiskt utstyrd zigenare på kuskbocken. Åskådarna trodde först att det var en exotisk kung, men vande sig med tiden.

Johan Henrik ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv. Där hade han ett fullständigt harem och anordnade överdådiga fester. Gästerna hämtades även sommartid i släde. Men det gick utför med Johan Henrik, som till slut dog på fattighus i Stockholm.

För Liseberg gick det bättre. Kommerserrådet Andreas Andersson köpte Liseberg, restaurerade huvudbyggnaden och invigde den 1801 med en jättelik bal. Det är det hus, som idag är Wärdshuset och som ritades av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Prosten i Örgryte välsignade huset och fyrverkeriet syntes till Vinga. Det var fest och stil och många internationella besök av framstående kulturmänniskor.

Sen gick det utför ett tag. Liseberg köptes av en köpman, som höll sig på fel sida av lagen. Han förvandlade parken till en operationsbas för en jättelik smugglarverksamhet. Dyrt tjuvgods smugglades med fartyg från utlandet och skeppades nattetid i land i Askimsbukten. En del smuggelgods kom även landvägen. Liseberg med sin fantastiska natur erbjöd många intressanta skrymslen. Från Örgrytevägen och Mölndalsån kom massor av dyrbarheter och gömdes på området.

När köpmannen åkt fast, kommit på obestånd och dött, hittade man många finurligt gömda dyrgripar från utlandet i parken.

Den 20 februari 1808 brann sockerbruket ner. Det var en våldsam brand, men stadens brandmän lyckades rädda herrgården och det lambergska huset.

1819 köptes Liseberg av handlaren Olof Melin, som också ägde gården Olivedal vid Slottsskogen. Hans intresse för Liseberg var dock inte stort och snart var det dags att sälja – med god förtjänst.

John Nonnen var född i Liverpool och en passionerad trädgårdsälskare. Han var den som införde dahlian i Sverige och Liseberg pryddes av dahlior så fort han köpt marken. Alla byggnader klädde han med vildvin. Han övertog de vackra byggnaderna med möbler och skjulen med trädgårdsredskap. Allt köpte han – utom två jättelika speglar, som fanns i nuvarande Wärdshuset. Av dem kunde hans döttrar bli alltför fåfänga, menade han. Familjen, som bodde en period i Frankrike, hade flytt undan Franska Revolutionen – engelsmän stod inte högt i kurs – till Hamburg. Snart intogs staden av franska trupper och familjen tvingades upplåta sitt hem till Marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som senare blev Kung Carl XIV Johan i Sverige. Familjen reste vidare och kom så småningom till Göteborg.

Lisebergs landeri

Lisebergs landeri (Idag Wärdshuset).
Den egentliga landeribyggnaden var dock inte detta hus utan låg mittemot.

John Nonnen började driva sockerbruket vid Klippan tillsammans med Carnegie. Och John var en friskus, som varje dag promenerade från hemmet på Liseberg till jobbet. Folk på Södra Vägen ställde klockorna efter honom. I hemmet talades engelska. Äldsta dottern Fanny, född 1800, tog en engelsman till make. Det var pastorn Morgan. Efter ett storstilat bröllop i nuvarande Wärdshuset, där familjen bodde, flyttade Morgan och Fanny in i huset mittemot – Landeriet.

Det fanns inga rosa grindar mot Örgrytevägen, men två eleganta portvaktsstugor av timmer. Mellan dem portar av trä; två små för fotgängare och två stora för ekipage. Prunkande rabatter fanns där Lisebergshallen nu ligger. Alla unga herrar, som spankulerade på Örgrytevägen kastade blickar in mellan trägrindarna – inte av intresse för rabatter, utan för de vackra systrarna Nonnen: Mary, Emily, Charlotte och Ann. Men alla förblev ogifta.

De höll Göteborgs enda litterära salong och berömda göteborgare besökte ofta hemmet. Den 22 februari, när fru Nonnen och Emily fyllde år, fick de anställda punsch klockan fyra och fick därefter beskåda gästernas intåg. Där kom Viktor Rydberg, Oscar Dickson, domprosten Wieselgren, vinhandlare Broddelius och cigarrfabrikör Lampe. Emily, som blev känd i hela landet när hon redigerade den kortlivade ungdomstidningen Talltrasten, drog sig ofta tillbaka till Lusthuset, där hon och systern Mary målade och skrev små böcker för barn. De älskade systrarna bodde på Liseberg till sin ålders höst i början av 1900-talet.

En gång tänkte järnvägen dra en räls tvärsöver Liseberg. ”Där bor visst bara ett par gamla tanter.”, sa man. Då blev det ett ramaskri i hela stan och Liseberg räddades. Den enda brodern Nonnen – Edward – var den som definitivt stoppade järnvägen. Han hade flyttat till Degeberg i Västergötland, där han grundade rikets första lantbrukshögskola. Redan i ungdomen på Liseberg tog han emot trädgårdselever, så dagens prunkande park har en rik tradition bakom sig.

Hur gick det sen?

Stan köpte parken. I husen hade man hyresgäster. Bland andra Ebbe Lieberath, scoutpionjären, som bodde med sin livliga familj på Landeriet. Det roligaste han visste var när hans bror vaknade och slog huvudet i taket…

– Jag undrar om barn har lika roligt nu som jag hade på Liseberg, sa han när Liseberg blev nöjespark i samband med utställningen i Göteborg 1923. Det är något han kan vara helt säker på!

Texten ursprungligen publicerad på en gammal version av Lisebergs hemsida.