Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Busck

Kvarteret Gymnasiet

Kvarteret Gymnasiet är området Magasinsgatan-Kungsgatan-Västra Hamngatan-Vallgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 2, tomt 35, Kyrkoherdegården, Domprostgården, Oterdahl, Busck, Dymling, Ungewitter, Carlberg, Wallerius, Wingård
Rote 2, tomt 36, von Lengercken, Torinius, Carlsson (stadsmäklare)
Rote 2, tomt 37 , Torinius, Amija, Vincent Beckman, Hising, Norman, Wesenberg, Oterdahl, Ludendorff,
Rote 2, tomt 38, Jäger, d’Ailly
Rote 2, tomt 39,  Pihl, Engström, Flobeck, Hagman, Borgenström
Rote 2, tomt 40, Hjortberg,
Rote 2, tomt 41, Vogel, Liedström
Rote 2, tomt 42, von Akern

Gymnasiet

Telegrafverkets hus

Advertisements

Domprostgården

Hörnhuset på Västra Hamngatans västra sida och Vallgatans norra i kvarteret Gymnasiet kallades mycket tidigt Kyrkoherdegården – t.ex. i Gustavi tomtöreslängd 1670, då den säges omfatta 3 fria tomter. Från 1710 kallas det Domprostgården. Här bodde redan Daniel Laurentius Wallerius och kanske också Jonas Petri Torinius, trots att han från 1661 ägde egen gård. Wallerius bodde i kyrkoherdegården tills han 1678 utsågs till biskop i Göteborg.

Johannes Johnnis Carlberg blev domprost i Göteborg 1679 och bodde i domsprostgården tills han blev biskop 1689. Dräefter bodde följande domprostar i huset:

  • Johannes Haquini Florander, domprost 1687, död 4.10.1707
  • Erik Simonis Löfgren, död 1709 i följderna av ett råttbett.
  • Isac Gudmundi Lithovius tillträdde tjänsten som domprost 1711. Efter hans död 1730 bodde hans änka Christina Catharina Sohlberg här en tid.
  • Andreas Hilleström, domprost här 1730, död 1754.
  • Matthias Otto Ubechel, domprost i Göteborg 1755. Han drabbades av slag dagen efter sin inträdespredikan i Domkyrkan, död 22.9.1759.
  • Olof Andrae Ekebom, domprost 1761, biskop i Göteborg 1780, död 14.12.1784.

Därefter hyrde domprostgården ut då Johan Wingård som också var biskop förutom domprost bodde i biskopsgården på Östra Hamngatan 35. Domprostgården var ett större trähus med 33 fönster och det innehades år 1802 av handelsmannen Anders Busck, som dock flyttade detta år. Efter besiktning hyrdes det ut på 5-årskontrakt till handlanden Niclas Oterdahl. Där fanns också en flygel av trä, som var uppförd 1780. I den stora eldsvådan 1802 brann emellertid biskopshuset ner och Oterdahl fick avflytta från domprosthuset, som i stället reparerades för biskopen.

Biskop Wingård blev dock snart åter husvill, ty i eldsvådan 1804 brann domprosthuset ner. Han inköpte 1806 ett nyuppfört stenhus på tomten Östra Hamngatan 42, som handlande Sven Borgman och Anders Killander hade byggt.

Den gamla domprosthustomten stod länge öde. I februari 1820 anhöll grosshandlare Chr. Ungewitter att få arrendera den i tio år för att anlägga en trägård men fick ett avböjande svar. Först 1827 beslöts att använda tomten till ett nytt gymnasium, som uppfördes av murarmästare Dymling efter ritning av dåvarande stadsarkitekten J. Hagberg.

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

De största trankokeriägarna på 1700-talet

Del 17 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

När det gäller trankokeriägarna på 1700-talet kan man i motsats till när det gäller sillsalterierna få en uppfattning om de största ägarna på ett par olika sätt. Dels via antal ägda anläggningar, dels via antalet kittlar som fanns på dess anläggningar. Läget 1787 var sålunda följande vad det gäller antalet kittlar och antalet verk:

Alla dessa var göteborgare. Om vi ser till vilka som var största ägare av salterier får vi en liknande lista fast till stor del med andra namn. Här finns dock bara uppgifter om antalet salterier man ägt eller ägt andel i år 1787.

På bägge listorna återfinns Christian Arfvidsson & Söner, Peter Ekman, Jonas Kjellberg och Johannes D:son Wetterling. Två familjer från Uddevalla har också smugit sig in på listan, dessutom högst upp, familjen Koch och familjen Busck. Andersson & Wohlfahrt ägde ett av kustens absolut största salterier, Boviksudde på Björkö. Uddevallafamiljerna och Arfvidsson ägde främst lite mindre anläggningar men även några medelstora. Arfvidsson & Söner var vid denna tid i ekonomiskt bryderi och produktionen vid deras anläggningar låg helt nere eller var ganska blygsam.

Busck – handelsmän och rådmän

Hans Hansson Busck(-1720) var rådman i Kungälv och gift med Barbara Holst. Han flyttade till Göteborg år 1701 och blev där handlande. Han är lite känd för den kontrovers han hade kring inkvartering av några turkar som följt med Karl XII till Sverige:

Ett mera pikant inslag är den kontrovers, som Hans Hansson Busck hade med magistraten rörande inkvarteringen av några turkar, tillhörande de fordringsägare, som följt Karl II hem från Turkiet. ”Stadskvartermästare Klint krävde logi för dem hos Busck men denne som redan hade en kapten med familj inkvarterad i huset, vägrade att ta emot de objudna gästerna, och hans son stödde med handbegripligheter faderns argument. Saken drogs inför magistraten, som ålade Busck att skaffa turkarna logi.”

Anna Thalena Busck (f. Gathe)

Anna Thalena Busck (f. Gathe)

Johan Hansson Busck (1690-1756), son till Hans Hansson Busck, var gift med Anna Thalena Gathe (1694-1777), syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm, i hennes andra gifte. I hennes första gifte var hon gift med Anders Thorsson och fick en dotter, Anna Christina Thorsson som var gift med Peter Samuelsson Bagge. Det var troligen paret Busck som uppförde det så kallade Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De hade också en mängd barn. Johan Hansson Busck var konvojkommissarie, redare och handlande och var ägare till en repslagarebana (Banehagen) på berget söder om Klippan och Älvsborgs slott liksom ett hus inne i Göteborg.

Den äldsta dottern Barbara Busck (1715-81) var gift med förre kaptenen och senare handlanden och skeppsredaren i Strömstad Wilhelm Albrecht d’Orchimont. Lona Busck (1718-96) var först gift med sjökaptenen James Maule (1705-?) och i sitt andra äktenskap gift med Axel Didrik Stålhandske (1713-1785).

Johan Hansson Busck och Anna Thalena Gathes två söner, Hans Johansson Busck (1720-80) och Anders Johansson Busck (1726-1804) blev handlande i Uddevalla, den sistnämnde även rådman. Hans Johansson Busck fick en son med samma nann, Hans Busck (1751-?) som enligt CRA Fredberg skulle ha varit superkargör i Ostindiska kompaniet. Han går dock inte att finna i kompaniets uppteckningar av superkargörer så han var nog en anställd av annat slag. Den yngre Hans Buscks dotter Sara Christina (Sally) Busck (1789-1840) var gift med stadsmäklaren Carl Leffler (1781-1828).

Anders Johansson Busck var gift med Catharina Juhl (1727-1806). De fick dottern Anna Thalena Busck (1759-1809) som var gift med Christopher Zachau (1758-1811), rådman i Uddevalla.

Flera av de yngre döttrarna till Johan Hansson Busck och Anna Thalena Gathe gifte sig också förmånligt, Maria Helena Busck, med amiralitetspastoren Georg Bånge, Christina Beata Busck (1728-93) med handlanden och bryggaren Alexander Williamsson (1726-61), Johanna Thalena Busck (1732-73) med handlanden Fredrik Toutin (1727-87), Petronella Christina Cornelia Busck (1735-65) med hovrättsrådet Rudman Bergenstråhle (1724-1813) och Ulrika Busck (1737-1827) med Ludvig Cronsioe (1726-97).

Rådmannen, borgmästaren och hovrättsrådet Anders Hansson Busck (1694-1782), bror till Johan Hansson Busck, var gift med Maria Coopman (1702-92), dotter till klädesfabrikören Hans Coopman. Deras två söner var  Hans Busck(1733-1822) och Jacob Busck. Hans Busck var borgmästare i Göteborg och kommerseråd. han var gift med Hedvig Megander (1734-94).

I början av 1760-talet anlade Hans Busck, Jacob Busck och Fredrik Megander ett såpsjuderi. 10 år senar var detta emellertid redan nerlagt och bröderna Busck hade istället blivit textilföretagare genom att överta den textilfirma som ägdes av Jacob Coopman tillsammans med brodern Carl Coopman år 17541763 satsade en lång rad rika affärsmän kapital i företaget. Sålunda köpte bröderna Gustaf Tham, Volrath Tham och Christian Tham samt Fredrik HabichtMichael Grubb och D. Vignaux varsin åttondel. Alla dessa personer var engagerade i Ostindiska kompaniet. 1763-75 var fabriken den största klädesfabriken i Göteborg. 1773 övertogs hela ägandet i företaget av Hans Busck och Jacob Busck men redan 1779 stod firman på konkursens brant. Man fick då ett kapitaltillskott genom lån från  Niclas Sahlgren, hans svärson August Alströmer och dennes bror Patrik Alströmer. Fabriken blev därefter återigen en största i Göteborg. 1793 sålde bröderna Busck fabriken till Olof Kihlbaum.

En Andreas Hansson Busck (1763-1805) var gift med Carolina Bagge (1772-98), sondotter till ovanståender Peter Samuelsson Bagge. Troligtvis var han väl son till Hans Busck och sonson till Anders Hansson Busck.

Senare generationer av familjen Busck var verksamma som industrigrundare i Göteborg. GF Henning anlade 1826 Mariedals spinneri i Mölndal tillsammans med J.W. Busck. 1858 deltog Johan Georg Busck som disponent och delägare i uppbygget av det nedbrunna linspinneriet Almedal. Han var chef ända fram till år 1900 då han ersattes av sin son John Busck. 1919 såldes Almedal tilll ägarna av Dalsjöfors Väveri AB och John Busck avgick som chef.