Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Mark (Johansson)

Nordiska Värme- & Ventilations AB

Del 7 av 8 i serien Verkstadsföretag

Nordiska Värme & Ventilations AB grundades 1903 som en rörläggningsfirma. Delägare var bland annat Gunnar Laurenius och Conrad Mark. Firman var 1917 en ledande firma när det gällde centralvärmeanläggningar och hade över 100 anställda. Gunnar Laurenius var VD. Strax efter 1917 köpte bolaget upp konkurrenten A.J.G. Bissmarck & Co AB efter att Conrad Mark och Gunnar Laurenius blivit delägare i Bissmarck & Co när det gjordes om till aktiebolag år 1917.

Vid mitten av 1920-talet hade koncernen en omsättning på 2,75 miljoner kronor och 175 anställda. Under 1930-talet steg antalet anställda till över 300 och omsättningen till 6 miljoner kronor. Företaget hade verksamhet på en lång rad orter i Sverige och fick allt mer karaktären av ett entreprenadföretag som installerade värme, vatten och sanitetsanläggningar i större byggen. I slutet av 1950-talet hade företaget mellan 400 och 500 anställda och en omsättning på 30 miljoner per år.

Bytte 1960 namn till Nordiska Värme AB. Huvudägare var familjerna Laurenius, Gabrielsson och Kjellberg. Företaget fusionerades 1964 med Malmöföretaget AB Sana med familjen Wehtje som huvudägare till Nordiska Värme Sana AB (NVS). 1973 var B.G. Laurenius störste ägare med 23,% av aktiekapital och röster medan Erik Gabrielsson hade 12,6%, familjen Kjellberg 16,8% och familjen Wehtje med 42,1%. 1976 kontrollerades företaget av Investment AB Asken.

ABV köpte bolaget 1980 och NVS följde sedan med i fusionen mellan ABV och JCC som 1988 blev dagens NCC. NCC sålde NVS till riskkapitalföretaget Segulah 2002 som i sin tur sålde till Triton 2006. År 2008 förvärvades NVS av holländska teknikkoncernen Imtech som utöver detta köpte en lång rad installations- och entreprenadföretag i Sverige. Hela Imtech Nordic köptes år 2015 av riskkapitalbolaget Triton som fortfarande är ägare men heter Assemblin.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Advertisements

Conrad Mark

Anders Conrad Mark, född 14 december 1869 i Seglora, Älvsborgs län, död 9 november 1926 i Göteborg, var en svensk disponent.

Han var son till Claes Johansson och Anna Larsson. Från 1903 var han gift med Karin Aminoff, dotter till sjökapten I.T. Aminoff och Constance Hummel.

Han bedrev studier vid Göteborgs handelsinstitut och var under fyra år anställd vid olika företag i Danmark och Storbritannien. Senare var han styrelseledamot i Claes Johansson & Co:s Väveri AB, Mölnlycke Väveri AB, Gårda Fabrikers AB, AB Wijk & Mark, Stockholm, A.J.G. Bissmark & Co, AB Alingsås Verkstäder med mera.

A.J.G. Bissmarck & Co – rörläggeri

Del 6 av 8 i serien Verkstadsföretag

Rörläggningsfirman A.J.G. Bissmarck startades 1870 av A.J.G Bissmarck, Som kompanjon i firman upptogs O.R.W. Malmborg år 1872 varvid firman fick namnet A.J.G. Bissmarck & Co. Vid Malmborgs död 1893 blev Fredrik Bissmarck istället delägare. Företaget blev snabbt det ledande rörläggeriet i Göteborg och hade i slutet av 1890-talet över 100 arbetare och med verkstad på Tredje Långgatan.

A.J.G. Bissmarcks verkstad

Från 1910 var Fredrik Bissmarck ensam ägare av firman fram till 1917 då firman ombildades till aktiebolag. I bolaget inträdde då också nya ägare såsom Conrad Mark och Gunnar Laurenius. Både Conrad Mark och Gunnar Laurenius var också delägare i det 1903 bildade Nordiska Värme- och Ventilations AB som också hade verkstad i Masthugget. Snart blev A.J.G Bissmarck & Co dotterbolag till Nordiska Värme- och Ventilations AB där Gunnar Laurenius var direktör.

Läs också: A.J.G. Bissmarck & Co

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Röhsska museet

Röhsska museet, tidigare Röhsska konstslöjdmuseet, är ett museum i Göteborg för mode, design och konsthantverk. Det invigdes 1916, och var ursprungligen friliggande, men byggdes samman med Slöjdföreningens skola år 1964. Museet ligger vid Vasagatan 37-39 i Lorensberg i centrala Göteborg.

Sverige var sent med att få ett specialmuseum för konsthantverk och design. Röhsska var ett av de senast tillkomna av en rad konstindustrimuseer som byggdes runt om i Europa med avsikten att visa formgivna industri- och hantverksprodukter.

Röhsska museet grundades med hjälp av privata donationsmedel. Den 10 januari 1901 fick Göteborgs stad av sterbhusdelägarna efter konsul Wilhelm Röhss d.y. ta emot en donation på 250 000 kronor, som möjliggjorde uppförande och inredande av en byggnad för ett konstindustrimuseum. Brodern August Röhss donerade också 180 000 kronor den 24 december samma år för inköp till det blivande museets samlingar samt andra ändamål. Röhsska museet invigdes den 15 september 1916 av landshövding Gustaf Lagerbring.

En annan person som haft stor betydelse för Röhsska museet är Hjalmar Wijk som beskrivs på följande sätt av museet:

Röhsska museets tidiga utformning och innehåll kan till stor del tillskrivas Hjalmar Wijk. Museets planering, byggande och verksamhet kom i mer än 30 år framåt, till slutet av 1940-talet, att formas av Hjalmar Wijk i samförstånd med museets intendenter.

Prins Eugen, tidig medlem i Röhsska konstslöjdmuseets vänförening, sa en gång: ”Vad vore Axel Nilsson utan Hjalmar Wijk och vad vore Hjalmar Wijk utan Axel Nilsson?”

Ofta donerade Hjalmar betydande summor anonymt, ensam, eller tillsammans med sin mor Caroline Wijk. Genom personliga intressen i kombination med stora donationer kom de att styra uppbyggnaden av museets första samlingar. Hjalmar Wijk var en av köparna bakom Röhsska museets samling av japonica. Mor och son var huvudfinansiärer till Wulffs Kinaexpedition. Det var också deras förtjänst att Göteborgs högskola tidigt satsade på en lärostol för östasiatiska språk och kulturer (idag Institutionen för språk och litteraturer).

Även Göteborgs Konstmuseums samlingar har påverkats av familjen Wijk. Hjalmar Wijk donerade Edvard Munchs ”Vampyren” och Carl Wilhelmssons ”Gårdens dotter” och över tusen andra konstverk till Göteborgs Konstmuseum. Delar av familjen Wijks extraordinära boksamling tillföll Röhsska museet och Göteborgs universitetsbibliotek.

Röhsska museet.

Röhsska museet. Bild: Henrik Sendelbach. Licens: CC BY-SA 3.0

Röhsska museet byggdes på tomten mellan Chalmers byggnader på Vasagatan och Slöjdföreningens skola på Kristinelundsgatan. Göteborgs stad bidrog med den centrala tomten. För utformandet av museibyggnaden utlystes en tävling, där landets främsta arkitekter deltog. Det vinnande bidraget ritades 1910 i nationalromantisk anda av Carl Westman. Själva byggnadsmaterialet fick spela en stor roll, vilket är tydligt i museets fasader av handslaget rött tegel, där teglets egenart får tala. Vissa tegelstenar har ett mönster – till exempel tre kronor eller initialerna C W upp- och nedvända.

Under de dryga hundra år som Röhsska museet har funnits till har verksamheten gradvis förändrats. Den första byggnaden visade sig vara för liten för verksamhetens omfattning och på 1930-talet utökades museet med en mindre tillbyggnad. Även denna gång kom byggnaden att bli tidstypisk, nämligen i funktionalistisk stil. Melchior Wernstedt ritade en tillbyggnad för tillfälliga utställningar som stod färdig 1937 med stora fönster ut mot Chalmersgatan. Med tiden uppstod behov av ytterligare utökning och 1957–62 uppfördes ytterligare en tillbyggnad, Brolidhallen, ritad av Sven Brolid och Jan Wallinder.

Röhsska museet har en omfattande föremålssamling på uppemot 50 000 objekt, fördelade inom kategorierna konsthantverk, design och mode. Huvuddelen av föremålen i samlingen utgörs av äldre svenskt och europeiskt konsthantverk, men även grekiska och romerska antikviteter samt material från Japan och Kina finns representerade i samlingen. Ända sedan museets stadgar antogs av Göteborgs stadsfullmäktige 1904 har en febril insamlingsverksamhet pågått och redan 1905 skrevs de första föremålen in i museets katalog. Sedan dess har mellan 50 och upptill 1 800 föremål per år samlats in. De första åren köptes framförallt äldre svenskt och europeiskt konsthantverk in, men också kinesiskt och japanskt konsthantverk:

De första samlingarna utgjordes av äldre svenskt och europeiskt konsthantverk. Snart tillkom en samling japanska föremål, och 1912–13 företogs, för museets räkning, en insamlingsresa till Kina av botanisten Thorild Wulff. Axel Nilsson blev Röhsska museets intendent 1914, men hade som rådgivare till styrelsen redan bidragit till att byggnaden fått en form som ett väl fungerande och levande museum. Axel Nilsson var också en av initiativtagarna till Thorild Wulffs kinaresa. Man hann också arrangera en del mindre tillfälliga utställningar innan museet slog upp dörrarna för allmänheten 1916. År 1917 instiftades också föreningen Röhsska konstslöjdmuseets vänner. Ordförande blev prins Eugen. Föreningens ändamål var att köpa in värdefulla konstslöjdföremål, som i samförstånd med museets ledning skulle överlämnas till Röhsska Konstslöjdmuseet och införlivas med dess samlingar.

På 1920-talet började museet också köpa in samtida konsthantverk och museet skriver själva så här om sitt uppdrag och ändamål:

I dag är Röhsska museets syfte är att samla och visa design- och konsthantverkstraditionens skilda uttryck och kreativa karaktär, att uppmuntra ett aktivt förhållningssätt hos museibesökarna och att stimulera medvetenhet och kunskap om både historiska och samtida uttryck inom design och konsthantverk. I museets uppdrag ingår ett ansvar för att bevaka och samla in design och konsthantverks föremål och bevara dem för eftervärlden. Museet skall också presentera aktuella utställningar, arbeta med aktiv pedagogisk verksamhet samt dokumentera designprocessen genom historien. Museet önskar med hjälp av föremålsinsamling och utställningar ge perspektiv på samhällsutvecklingen, skapa upplevelser och bidra med stimulans och fördjupade insikter om den formvärld som omger oss. Museet vill vara en självklar mötesplats för utövande konsthantverkare, designers, forskare, industri och näringsliv.

Röhsska museet har sedan 1994 delat ut det årliga Torsten och Wanja Söderbergs pris för nyskapande och framstående gärning inom konsthantverk, design och mode i Norden. Priset instiftades med anledning av etthundraårsdagen av Torsten Söderbergs födelse den 4 november 1894. Varje år i november presenterar Röhsska museet en utställning med pristagaren.

Läs också:

Text i huvudsak från Wikipedia.

Gamlestadens Fabriker AB

Del 2 av 4 i serien Textilföretag

1854 övertog Rosenlunds Spinneri AB det tidigare Sahlgrenska sockerbruket i Gamlestaden och gjorde om det till bomullsspinneri. Handelsfirman Johansson & Carlander, etablerad 1865 av Johannes Johansson och Christopher Carlander köpte Gamlestadens Fabriker med dess båda spinnerier från Rosenlunds Spinneri AB år 1880. Det var en stor anläggning med cirka 500 arbetare. Det nya spinneriet hade 1873—1875 uppförts av engelsmannen Theodor Webb och spinnmästare var engelsmannen William Robinson, som engagerats 1864 och som kvarstod hos den nya ledningen ända till 1898. Förutom spinneri inrättades ett färgeri 1882, och året därpå startades en tillverkning av fisknät, särskilt sillvadar.

1891 ombildades textilföretaget till aktiebolag under namnet Gamlestadens Fabrikers AB. 1894 inträdde Knut J:son Mark och Axel Carlander som ägare i Johansson & Carlander samt Gamlestadens Fabriker AB. Tillverkning utgjordes vid denna tidpunkt bland annat av spinneriprodukter, bomullsvävnader och fisknät. År 1900 hade företaget cirka 1 100 anställda och 1920 1 200. 1929 startade bolaget en konfektionsfabrik men genom rationaliseringar minskade antalet anställda.

Christoffer Carlander var VD till 1920 då han efterträddes av Knut J:son Mark. Fram till 1930 var Knut J:son Mark och Axel Carlander de enda styrelsemedlemmarna i företaget men då utvidgades styrelsen med Ragnar Andréen från Skandinaviska Banken, Uno Forsberg från SKF och Hakon Leffler. När Axel Carlander dog 1939 inträdde Bertil Carlander i styrelsen och när Uno Forsberg dog 1941 blev Gösta Blum styrelseledamot och 1945 efterträddes Andréen av Nils Bökman.

I början av 1940-talet hade Gamlestadens Fabriker AB 1 200 anställda och 1960 var antalet anställd bara omkring 1 000. 1961 fusionerades bolaget med Norrköpings Bomullsväveri AB (Tuppen) och 1962 övertogs den textiltillverkning Holmens Bruk AB i Norrköping hade. Konfektionstillverkningen såldes 1963 till Värnamo Konfektions AB och flyttades till Värnamo.

1962 ombildades moderbolaget i koncernen genom fusion med ett dotterbolag (Asken) till investmentbolag, Investment AB Asken. Textilverksamheten lade i ett separat dotterbolag som fick namnet Gamlestadens AB. 1966 köptes Mölnlyckes hemtextiltillverkning som fusionerades med Tuppens till Mölnlycke-Tuppen AB. Ett år senare såldes denna verksamhet till Borås Wäfveri AB (familjen Bergengren). 1969 köpte företaget in aktiemajoriteten i ett annat investmentbolag, Förvaltnings AB Sanna, tidigare ägt av familjen Kempe. För den fortsatta historien se Investment AB Asken.

Sven Wingquist, driftsingenjör vid Gamlestadens Fabriker 1899-1907, utvecklade 1906-1907 det självreglerande kullagret. Med kapital från Gamlestadens Fabriker AB grundade Axel Carlander och Knut J:son Mark med flera, AB Svenska Kullagerfabriken (SKF) den 16 februari 1907 för att utveckla Sven Wingquists innovationer på kullagerområdet inom ett eget bolag.

Särö säteri och Särö

Del 3 av 3 i serien Gods och gårdar i Halland

Säteriet Särö var ursprungligen kronohemman till 1651, då Hans Makeléer (Maclean) på Gåsevadholms slott bytte till sig det av kronan för att senare sälja det till befallningsmannen Markus Larsson på Vallda 1666 såldes den till Marcus Larsson på Vallda, vars dotter Elisabeth Markusdotter (hon var först gift med Michael Wernle och sedan med Gerhard Leijoncrantz) år 1669 utverkade sätesfrihet på egendomen.
Egendomen var därefter i den Wernleska familjens ägo till 1760, då superkargören Sven Norman övertog den i förpantning. De äldst kvarvarande byggnaderna är Ryttargården, ursprungligen fähus och stall till säteriet, uppfördes 1767 och Stolpboden, ursprungligen spannmålsbod, 1775.

Änkefru Oterdahl och kapten Filip Oterdahl var en senare ägare till egendomen, men genom arvslikvid kom det sedermera i landskamrer A. H. Åkermans ägo. Denne började omkring år 1900 att upplåta mark för badgäster.

Ursprunget till samhället Särö är dock främst en badanläggning, grundad 1839 av grosshandlaren i Göteborg, Anders Åkerman. Han ärvde 1830 säteriet på platsen av sin far, landssekreteraren Fredrik Åkerman.

I Torbjörnviken, inte långt från Särö, fanns redan 1834 ett varmbadhus som tillkommit på initiativ av familjer i Göteborg och Kungsbacka. Delvis för badgästernas behov låg vid Klef ett enkelt värdshus. Men då Särö växte som badort, upphörde verksamheten i Torbjörnviken. Varmbadhuset flyttades till Särö helt nära bron till fastlandet och fungerade därefter som bostadshus för badgäster. Denna byggnad revs 1892.

Åkerman köpte 1839 ett varmbadhus som stått vid bäcken helt nära Örgryte gamla kyrka i Göteborg. Det hade uppförts redan 1825 av Gustaf Rudolph Prytz. Huset placerades på öns sydöstra strand. Några år senare fanns där två kallbadhus. Den första säsongen var badgästerna 72 personer och året därpå 103. Redan under badortens första år lät Åkerman uppföra bostadshus för badgäster på ön, både i form av enfamiljshus och flerlägenhetspaviljonger. De tidigaste villorna vid bassängbacken uppfördes sannolikt av Åkerman.

1847 köpte Leopold Schmidt (1808-1877) Särö säteri för 70 000 kr. Schmidt var född i Tyskland men flyttade till Sverige 1835 och brukade innan köpet gården Malevik. Han utvecklade badorten genom att anlägga nya kallbadhus och läte bygga en mängd nya hus. 10 år senare fanns det 100 rum att hyra och tolv av husen hyrdes ut till familjer och hushåll.

De kungliga besöken inleddes sommaren 1857 då Oscar I bodde fem veckor på Särö. Han åtföljdes av drottning Josephina, prins August och prinsessan Eugenie. Kungligheterna blev mycket firade av sommargästerna och inför deras vistelse byggdes det så kallade Drottninghuset (byggt 1845 för änkedrottning Desiré) till med en matsal och ett provisoriskt hus uppfördes för betjäningen.

Sommaren 1866 återkom prins August och hans gemål till Särö och bodde då  i huset som heter Skogshyddan. Sommaren 1871 kom Carl XV till Särö för bad- och brunnskur under överinseende av dr Forsenius. Han bodde också i Skogshyddan som förre ägaren Robert Dickson låtit upprusta och bygga till.

Under Schmidts tid utvecklades affärsidén successivt från inackordering av badgäster till arrenden för sommargäster (den tidens lagar förhindrade styckning och utförsäljning av tomter). Han lät uppföra ett stort antal villor för privatpersoner ”på subskription”, d.v.s. han utarrenderade tomter och åtog sig enligt kontrakt att bygga villor på dessa. Arrendetiden kunde variera mellan 10 och 49 år och byggnaden tillföll jordägaren efter arrendetidens utgång, även om den uppförts av arrendatorn. Villorna fick endast disponeras sommartid och skulle oljemålas och tapetseras i enlighet med tidigare uppförda villor. Ett annat vanligt villkor var att en arrendator inte fick bygga badhus eller annan byggnad som genom sin funktion kunde konkurrera med badinrättningen.

En av de första arrendatorerna var Friedrich Willerding som 1851 arrenderade det nybyggda Friedrichhof, senare Lindenhof, på 10 år för 900 rdr/år. 1857 arrenderade trä- och järnexportören Bengt E. Dahlgren villan Solsidan på 50 år och betalade 30 000 kr. För fabrikören Mendel E. Delbanco byggdes enligt dennes ritningar villa Ängsäter år 1858 med hyrestid på tio år och 600 rdr om året i avgift. Året efter arrenderades Munkekullen med nybyggt hus ut till B. Thulin på 10 år för 800 rdr/år.

1866 uppläts Berghem till bryggaren David Wemyss på 49 år för 200 rdr/år exkl. byggnad. Kontraktet, nu på 6 000 rdr, överläts fyra år senare på arkitekt J. A. Westerberg och 1872 på skeppsredaren och kolgrosshandlaren August Carlson. Gövik uppfördes 1878 av konsul John Lyon med kontrakt på 49 år och 3 500 rdr samt 5 rdr/år.

Särö säteri

Säteriet 1870. Blyerts och krita av Anders Kallenberg.

20 augusti 1877 tvingades dock Schmidt i konkurs på grund av allt för frikostiga borgensförbindelser. Ett konsortium bestående av rika göteborgare som arrenderade villor på Särö försökte köpa egendomen men misslyckades. Förste stadsfogden i Göteborg, Alfred Almén, ropade in egendomen för 277 715 kr. Almén hade för avsikt  att kraftigt bygga ut badortsrörelsen genom en bolagsbildning och göra Särö till en badort av första rangen. 1881 bjöd han in till en aktieteckning där kapitalet i det nya bolaget skulle fördelas på 350 aktier à 1 000 kr; dessutom skulle varje aktieägare få en villatomt på ett tunnland. Men bolagsbildningen ledde inte till något resultat och han gick i konkurs 1884.

Samma år återköptes Särö av advokaten Frans Almén och agronomen J. W. Brattberg från Alingsås för ett pris av 325 000 kr, men 1885 övertog Brattberg även Alméns intressen i Särö.

Särö säteri

Säteribyggnaden med restaurangen omkring 1892.

1892 övertogs badrörelsen och egendomen av det nybildade bolaget Särö AB. Styrelseledamöter var August Carlson, August Johansson Mark och Ernst Krüger med Carl Gustaf Weinberg och John Hawks Lyon som suppleanter. Bland de större aktieägarna märktes J.W. Brattberg som själv behöll 25 aktier, August Röhss (42 aktier), August Carlson (25 aktier), Wilhelm Röhss (20 aktier), John Hawks Lyon (20 aktier) samt Nancy Linderoth (10 aktier). Andra aktieägare var August J:son Mark, Ernst Krüger, A. Krüger, Carl Wijk Sr, Hjalmar Pripp, J. F. Högberg, James Keiller Sr, Alexander Keiller, Gustaf Falk, Carl Leffler, Mary Leffler, C. G. Prytz, Gustaf Krafft Jr., Sten Helling, A. O. Wilson, Alfred Söderberg, Edward Berg, August Kock, Albert Olsson, C. G. Weinberg och Henrik Pripp.

Bolaget företog en del förändringar och renoveringar, bland annat anlades en ny ångbåtsbrygga med vänthus vid Ålevik och nära herrbadhuset uppfördes ett nytt, modernt varmbadhus. Den gamla restaurangen byggdes om och fick en helt ny veranda. I Stallbacken uppfördes arbetarbostäder och stenladugården byggdes om till stall. Rummen i paviljongerna och Drottninghuset moderniserades.

1897 upplöstes bolaget. Grosshandlare C. R. Prytz köpte säteriet för 312 000 kr, och en ny lag från 1896 gjorde det möjligt för honom att stycka egendomen och sälja samtliga villor med tillhörande tomter. Köparna var August Carlsson (5 st), Ernst Krüger, James Keiller Sr., Axel Jonsson, Gustaf Krafft Jr., J. A Westerberg, Hjalmar C:son Weijdling, August J:son Mark, Carl Lyon, C. Lyon, A. Carlander, O. W.Carlström, Gustaf Bratt, C. G. Weinberg, C. E. Lindström, Sten Helling, G. A. Örnberg, C. O. Söron, B. von Matern, August Koch, W. Schulz, E. M. E. Sundström, A. O. Wilson, C. E. Werner, C. Nycander, E. C. Hansson, O. Carlsson, Charlotta Grundberg och Thomas Övergaard. 1898 sålde Prytz själva säteriet med tillhörande fastlandsgårdar till grosshandlare Hans Ludvig Ygberg som också skulle ta sig an frågan om en järnvägsförbindelse Göteborg – Särö.

1901 bildades Järnvägsaktiebolaget Göteborg – Särö av professor August Wijkander, konsul C. A. Kjellberg, August Carlson, Hans Ygberg, Axel Jonsson, A. O. Wilson, Em. Fischer samt jur. dr Bertil Wijk. Ygberg var verkställande direktör fram till 1905. Trafiken startade 1904.

1904 öppnade Ygberg ytterligare en restaurang, Strandpaviljongen, vid järnvägens slutstation, men några år senare (1917) revs byggnaden. Under denna period ökade frekvensen av kungliga besök starkt. Från 1887 till 1904 besökte Oscar II Särö med chefsfartyget Drott så gott som årligen. Efter flera besök tillsammans med sin far gästade kronprins Gustaf Särö regelbundet från 1901 och deltog i de internationella tennistävlingarna.

1913 byggdes lokmannahemmet, det som idag är restaurang och hotellrörelsen Säröhus. Sen 1975 ägt av nuvarande ägare, Torgny Berntsson, sen 1987 genom bolaget Säröhus AB med dotterbolag.

Lokmannahemmet 1913

Lokmannahemmet 1913

Den 16 februari 1917 avled Hans Ygberg och den 20 augusti såldes Särö, förutom fastlandsgårdarna (såldes 1928), till ett nytt bolag, även detta kallat Särö AB, för 800 000 kr. Styrelsen i detta bolag utgjordes av Kerstin Setterwall, Hjalmar Wijk, Arnold Lindström, Bror Gustaf Mark, Axel Jonsson jr., Bertil Wijk, Harald Adelsohn, James Keiller jr och Elof Hansson. Suppleanter blev Folke C:son Weijdling, Henni Heyman och Gustaf Dahlin.

Bland aktieägarna märktes Bertil Wijk, Hjalmar Wijk, Caroline Wijk, James Keiller sr. och jr., Axel Jonsson sr. och jr., Folke Weijdling, Beatrice Wallenberg, Axel Ågren, Dan Broström, Elof Hansson, Arnold Lindström, Mina Hammarberg, George Seaton, Greta Wachtmeister, Gustaf Ekman, Jonas Kjellberg, Henni Heyman, Gustaf Mark, Ingeborg Gibson och Theodor Willerding.

1918 bildades ännu ett bolag, Särö Hafsbad AB, som hade till ändamål att driva hotell- och restaurangrörelse. Styrelsen bestod av Folke Weijdling, Gustaf Mark, Axel Jonsson jr, Anna Hossfeld och Harald Adelsohn med Henning Krafft och Helfrid Weijdling som suppleanter. Krafft blev bolagets direktör. Men redan 1921 trädde Särö Hafsbad i likvidation och restaurangrörelsen arrenderades ut till 1927.

Det nybildade bolaget Plutonen AB med som James Keiller J:r ägare övertog 1921 valda – vilka framgår inte – delar av Särö.

1925 skrevs aktierna i Särö AB ned från 5 000 kr till 100 kr. Största aktieägare var vid denna tid Caroline Wijk, född Dickson, med 18 aktier. Styrelsen bestod då av James Keiller, Hjalmar Wijk, Bertil Wijk, Fredrik Hallencreutz och Will Steffenburg. 1927 härjades anläggningen av brand, restaurangen med omliggande byggnader brann ned och 1928 brann Lusthuset. James Keiller J:r bildade Paviljongerna AB som 1927 övertog paviljongerna, Drottninghuset och säteritomten och lät bygga om och till paviljongerna. I maj året efter stod den nya restaurangen klar.

Efter detta trädde det nya bolaget Särö AB 1929 i likvidation. Fastigheten övertogs tillfälligt av Skandinaviska Banken. 1932 bildades AB Nordanskog av James Keiller J:r, Jean Victor Pellerin samt Elin Janson med ändamålet att bevara öns särart och undvika överexploatering. Samma år köpte bolaget Särö av banken för 235.000 kr. Även tillgångarna i Plutonen övertogs.

1955 revs varmbadhuset och 1961 dambadhuset – Särös damer fick i stället tillgång till delar av herrbadhuset. 1965 lades Säröbanan ned. 1971 införlivades Särö i Kungsbacka kommun och ny byggnadsplan upprättades. En villaägarförening bildades och 1974 blev Särö Västerskog naturreservat.

Aktierna i AB Nordanskog övertogs 1976 av Villafinans i Göteborg AB. 1981 bildades Föreningen Bassängbacken för att ”äga, återställa och bevara fastigheten Särö 1:245, mark och strand”.

Särö Golfklubb bildades 1981 på initiativ av Jan Hampf, Jan Hansson och Peter Hansson och förvärvade ängarna runt Solallén i avsikt att bygga en 9-håls golfbana. James Keiller hade dock redan 1899 anlagt en femhåls golfbana öster om Lysholmen. Markerna vid Lysholmen översvämmades dock och golfen lades ned efter bara ett par år. James Keiller och golfklubben donerade tillgångarna till Göteborgs Golfklubb.

1982 bildades HB Residencia med Jan Hampf, Jan Hansson och Bernt Halldén som ägare för köp, försäljning och förvaltning av fast egendom på Särö. Den sistnämnde är inte längre delägare i bolaget. Residencia köpte säteritomten, Stallbacken samt diverse markområden av AB Nordanskog. David Keiller byggde om Drottninghuset till flerfamiljsbostad och senare även paviljongerna. Nytt system för vatten och avlopp för öns fastigheter byggdes 1982-83. AB Onsalavillan köpte tomter av AB Nordanskog 1983. Föreningen Säteritomten – för bevarande av tomten – bildades 1985.

2002 bildades Bostadsrättsföreningen Stallbacken som äger och har byggt om två hus, Vagnslidret och Statarhuset till bostadsrättslägenheter, 2003 Brf Stallet och därefter har det bildats fler bostadsrättföreningar däribland Brf Berghem i Särö som tog över fastigheten Berghem, och Brf Särö Gavlar.

Johannes Johanssons Minnesfond

När Johannes Johansson, en av grundarna av firman Johansson & Carlander, dog år 1898 skänkte hans änka, Eleonore Johansson (f. Bourn), 70 000 kronor till en fond som fick namnet ”Johannes Johanssons Minnesfond”. Avkastningen skulle komma arbetarna vid Gamlestadens Fabriker tillgodo och även användas för inrättande sjukhem, ålderdomshem m.m.

Länge var Johannes Johansson Minnesfond också en viktig aktieägare i Gamlestadens Fabrikers AB och Investment AB Asken.

Då Gamlestaden försvann som företag och det inte längre fanns några arbetare, fick de 1991 ändra reglerna genom så kallad permutation. Ändamålet blev nu istället ”till nytta för arbetarbefolkningen i Göteborg och som exempel kan nämnas inrättande av sjukhem eller ålderdomshem, att lämna bidrag till rehabilitering, att utöva hjälpverksamhet bland behövande både individuellt och i grupp m.m.”

Stiftelsen ger årliga bidrag till Stiftelsen Johannesvillan och har under de sista 20 åren gett bidrag till Sahlgrenska Sjukhuset, men även till Diakonerna i Angered, som hjälpt oss med att fördela pengar till bl.a. ensamma mödrar med barn och övriga behövande i Göteborg.

Johannes Johanssons Minnesfond förvaltas än idag av ättlingar till Johannes Johansson, däribland Carl-Johan Davoust, gift med en dotter till Peter K:son Mark. Tillgångarna i stiftelsen var 34,9 miljoner SEK år 2014.

 

Stiftelsen Knut J:son Marks fond för Sverige i utlandet

Stiftelsen Knut J:son Marks fond för Sverige i utlandet grundades genom en donation av Knut J:son Mark. Ändamål för stiftelsen är att den disponibla avkastningen skall användas på bästa sätt till Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.

Förvaltningen av stiftelsens förmögenhet på 1,5 miljoner SEK (2014) sköts av Riksföreningen Sverigekontakt vilket är det nuvarande namnet på Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.

Marks fonder för Röhsska museet

Fyra medlemmar av släkten mark har genom donationer skapat stiftelser till förmån för Röhsska museet. De fyra är Knut J:son Mark och hans tre söner Jan K:son Mark, Knut K:son Mark och Peter K:son Mark.

Totalt finns det fyra stiftelser som har följande namn och förmögenheter:

Ändamålet för stiftelserna är likaartart. För Stiftelsen Knut J:son Marks fond gäller att ändamålet är att avkastningen skall användas till inköp av föremål och för ökning av Röhsska Museets samlingar, för de andra gäller att av den årliga avkastningen skall en femtedel läggas till kapitalet och resten må användas till förökande av Röhsska museets samlingar.

Alla stiftelserna förvaltas av Göteborgs stad.

Stiftelsen Ingeborg och Knut J:son Marks fond vid Göteborgs universitet

Stiftelse grundad genom en donation av Knut J:son Mark till förmån för Göteborgs Universitet med följande ändamål:

1) Kapitalet delas till att börja med i tvenne summor, en på kr 200 000:- att benämnas ”Tillväxtfond” och en på kr 300 000:- att benämnas ”Fond för Marks Professur No 1”

2) Avkastningen på donationens behållna medel delas i förhållande till vars och ens kapital på dess underavdelningar, till att börja med ovannämnda bägge, men i den mån flera tillkomma, även på sådana.

3 ) Av det belopp, som därvid faller på Tillväxtfonden, överföras 80% på en fond benämnd ”Fond för Marks Professur No 2” och resten kvarstå på Tillväxtfonden.

4) Sedan ”Fond för Marks Professur No 2” kommit upp i ett belopp af kr 300 000:- eller den summa, som anses erforderlig för professurens bestånd, kan, om styrelsen för Göteborgs Universitet så önskar, professuren tillsättas.

5) Därefter gå de 80 % till en fond för Professur No 3 och sedan denna nått kr 300 000:- till en fond för Professur No 4 o s v allt framgent till fonder för nya professurer.

6) Af de inkomster, som härröra från hvar och en af fonderna för de olika professurerna, aflönas innehavaren af resp. professur. Går ej hela inkomsten åt därtill, ökas fondernas behållna kapital med överskjutande medel eller också användas dessa till bestridande av sådana utgifter, helt eller delvis, som uppstå för studerande på grund av, att de begagna sig av professurens föreläsningar.

Stiftelsen förvaltas av Göteborgs Universitet och hade en förmögenhet på 25,4 miljoner år 2014.