Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kultur & fritid

IS Lyckans Soldater

Idrottssällskapet Lyckans Soldater grundades 12 oktober 1883, huvudsakligen av elever vid Göteborgs realgymnasium bland dem Carl Blidberg vars familj innehade landeriet Lyckan. En annan av grundarna var Ernst Roberg som lärt sig spela fotboll i England och var den som införde fotboll i sällskapets verksamhet år 1888. Carl Blidberg spelade också en fotbollsmatch med Göteborgs Gymnastiksällskap (GS) på Heden mot Göteborgs BK år 1887. Matchen spelades med de svenska fotbollsreglerna som var en blandning mellan de engelska fotbolls- och rugbyreglerna.

Sällskapet ska ha haft fotboll, bandy, skridsko, friidrott och curling stod på programmet.

År 1900 bildades Göteborgs Idrottsförbund (Göteborgs IF) av Lyckans Soldater, Göteborgs Velocipedklubb och skridskosällskapet Norden. IS Lyckans Soldater blev därmed en sektion med bl.a. fotboll och friidrott inom Göteborgs IF.

Lyckans Soldater är framför allt ihågkommet för att ha spelat den första fotbollsmatchen enligt de engelska reglerna (associatiosnreglerna) i Sverige, mot Örgryte IS den 22 maj 1892 på Heden i Göteborg. ÖIS vann matchen med 1-0.

En av Sveriges främsta idrottsmän, den flerfaldige OS-guldmedaljören Eric Lemming, tillhörde Lyckans Soldater under sällskapets storhetstid.

Vid 40-årsjubileet ombildades IS Lyckans Soldater till en kamratförening. Varje år delar de ut ett stipendium ut till välförtjänt idrottsledare.

Advertisements

Göteborgs tidiga idrottsföreningar

De tidigaste idrottsföreningarna i Göteborg bildades i slutet av 1800-talet. Göteborgs Bollklubb (Göteborgs BK) bildades 1875, Göteborgs Velocipedklubb år 1882, IS Lyckans Soldater 1883, IS Idrottens Vänner (mitten av 1880-talet), Örgryte IS 1887, GAIS 1894, Göteborgs FF 1897, Göteborgs Idrottsförbund (Göteborgs IF) år 1900 som en sammanslagning av Lyckans Soldater, Göteborgs Velocipedklubb och Skridskosällskapet Norden. I början av 1900-talet bildades IFK Göteborg 1904, IK Virgo 1909, Redbergslids IK 1916, Gårda BK, Landala IF och Krokslätts FF 1919.

Även KFUM som startade en avdelning i Göteborg år 1887 kan räknas som de äldre idrottsföreningarna. De introducerade såväl basket (korgboll) som volleyboll i Sverige då det var sporter som skapats inom organisationen i USA men genomslagen för sporterna kom långt senare, först efter andra världskriget och efter att också ha introducerats på andra vägar.

Av dessa klubbar finns de flesta kvar idag, dock inte Göteborgs BK, IS Idrottens Vänner, IS Lyckans Soldater och Göteborgs IF. Av de många olika avdelningarna som fanns inom Göteborgs IF finns dock flera kvar som egna föreningar såsom Göteborgs Skidklubb och Göteborgs Lawn Tennis Klubb (GLTK).

Göteborgs Velocipedklubb

Göteborgs Velocipedklubb, förkortat GVK, stiftades den 11 maj 1882 av Carl Gustav Weinberg, Charles Möller och Herman Risberg och var då Sveriges första cykelklubb med en fast organisation. Dess första ordförande blev, C.G. Weinberg.

GVK:s första verksamhetsår sammanföll med införandet av de första cyklarna (velocipederna) från England, så kallade höghjulingar med gummiringar. Snart hade klubben ett hundratal medlemmar.

Två unga medlemmar i GVK cyklade på sommaren 1883 till Norrköping, där de gjorde sensation på sina höga velocipeder, försedda med lampor och ringklockor.  År 1886 anordnade föreningen Sveriges första cykeltävling i Slottsskogen.

Luftfyllda däck (pneumatiska ringar) infördes 1887. År 1893 anordnade GVK en velocipedutställning i Göteborg, i samband med Svenska Hjulförbundets årsmöte.

Den 20 juni 1895 beslöt GVK att de skulle skaffa klubben en egen cykelbana, vilket realiserades redan efter ett år på Tegelbruksängen. På platsen anlades fotbollsplan (isbanor på vintern) kompletterat med möjligheter för friidrottare att använda platsen.

Den 16 november 1900 gick klubben ihop med IS Lyckans Soldater och Skridskoklubben Norden och Göteborgs Idrottsförbund (Göteborgs IF) bildades.

Amanda Leffler

Amanda Magdalena Benedikta Leffler, författare, född 26 april 1851 i Göteborg, död 11 mars 1927, biograferad i Vem är det? 1927 och i Svenska kvinnor i offentlig verksamhet, 1924. Dotter till  Magnus Fredrik Leffler och Tekla Amanda Andersson.

Hon studerade 1887-1888 vid Tärna och Askovs folkhögskola och var verksam inom KFUK och Majornas blåbandsförening. Hon utgav broschyrer och novellsamlingar och bidrog i tidningarna Idun, Göteborgs Handelstidning, Göteborgs Aftonblad.

Carl Olsson (konstnär)

Endast för medlemmar

Anderz Harning

Anderz Harning (Karl Anders Harning), född 4 april 1938 i Stocka i Harmångers socken norr om Hudiksvall i Hälsingland, död 23 april 1992 i Landvetter i Härryda kommun i Västra Götalands län, var en svensk samhällsdebattör, journalist, litteraturkritiker och författare, känd från radio och TV, bland annat som sommarpratare:

…Författaren visste verkligen vad han talade om. Han satt inte bara på krogen som man ibland kan få intrycket av. I början av sjuttiotalet bodde han i Beirut och har berättat om sturska och helsvenska ”revolutionärer” som kom dit per charter men som blev mycket bleka när kulorna började vina.

Anderz Harning var också den enda västjournalisten som fanns på plats när ryssarna gick in i Prag 1968. Han klättrade upp på tanksen och tog fotografier som sedan såldes till de stora tidningarna i världen. Han var alltså ingen feg stackare som gömde sig bakom morsans kjolar. Han gav sig in i striden hur än oddsen såg ut och red ut de flesta stormar. Ändå var styvmodern Greta Harnings kommentar (i samtal med Jonas Sima 1982 och publicerat i bl.a. Ordfronts Magasin 5/91) till Anderz Harnings äventyr i Prag: ”Anderz har alltid varit vanvettigt feg och rädd för fysisk smärta… Han var pjoltig helt enkelt. Det värsta är Anderz’ feghet. Jag skrattade högt när jag läst om hans heroiska närvaro när Prag ockuperades. Jag tror han var så rädd att han sket i byxan, så det så!

Harning debuterade med romanen Fridagar år 1961. I sina självbiografiska romaner Stålbadet och Asfåglarna speglade han sin uppväxt i ett nazistiskt hem i Stocka, som son till skeppsmäklaren Hjalmar Harning (1903–1985), och med en sadistisk styvmor. Dessa romaner gav stoffet till TV-filmen Ondskans år (1987).

Den bästa kända av Harnings böcker kanske ändå är Tidningslorden som handlar om familjen Hjörne och Göteborgs-Posten:

Tidningslorden från 1977 är ett försök till uppgörelse och attack mot Hjörnekoncernen, som under 70-talet skapade ett västsvenskt mediemonopol. Det är journalisten Torberg som för kampen mot koncernen. Han verkar flera år som kåsör på en uppköpt tidning, men nu dras snaran åt och friheten att skriva kritiskt beskärs.

Torberg är Harnings alter ego intill förblandning. Torberg presenteras i Tidningslorden som svårt alkoholberoende. Han plågas av ständiga bakfyllor, kroppsliga besvär inklusive tilltagande fetma, apati och oförmåga att samla ihop sig arbetsmässigt ett samt paralyserande självförakt. I de här skildringarna är Torberg-Harning mycket skoningslös mot sig själv och självutlämnande på ett helt ogarderat sätt.

Ja, Harning är verkligen illa ute och han duckar inte för insikten. Boken handlar om hur han skall avslöja den korrumperade och manipulerande tidningskoncernen i en skrift som skall krossa alla eländiga makthavare i branschen och deras odugliga omoraliska lakejer.

Arbetet med boken ska bli samtidigt bli den hävstång som hjälper Torberg-Harning upp ur det djupa och hala alkohålet. Sådant har hänt förr förstår man, arbete med mening är en beprövad väg till en nykter period.

Ryktet om boken sprider sig och koncernen är oroad. Torberg kan man aldrig lita på. Han kan hitta på att skriva vad fan som helst, Torberg är så elak och opålitlig att man inte ens kan lita på att hans välkända och svåra alkoholproblem skall lägga hinder i vägen.

Nu finns ju boken Tidningslorden så Torberg-Harning lyckades mot dåliga odds att samla ihop och genomföra projektet – eller gjorde han det? På ett viktigt plan tyvärr inte.

Harning har totalt skrivit 15 romaner, hundratals noveller och tusentals artiklar.

Ove Allansson

Ove Allansson, född 13 juni 1932 i Lidköping, död 9 januari 2016 i Göteborg,var en svensk författare och sjöman. Han växte upp i Kvänum i Västergötland:

Allansson växte upp på Västgötaslätten. Pappa var elektriker och uppfinnare medan mamma var sömmerska. Under åren som yngling intresserade han sig för science fiction, fotboll och jazz. Han jobbade som elektrikerlärling, lärde sig svarva och svetsa. Hans uppväxt återfinns i självbiografiska romanerna Kapten orädd och jag och De haltande åren. Ove längtade ut på havet och en tillvaro präglad av äventyr. Enligt egen utsago motsvarade hans göromål ombord en fastighetsskötares.

Mest omtalade verk ur ymniga kategorin sjöfartslitteratur är utan tvekan Ombordarna; dels gav den upphov till flera riksdagsmotioner, dels förbättrades villkoren för manskapet på bullriga båtar. Bokens sprängstoff kan jämföras med Ivar Lo och hans kamp för att få slut på statarsystemet. Mest underhållande är definitivt romanen Här seglar Manfred Nilsson, vars huvudperson ständigt avbryter berättarjaget på ett dråpligt vis. Ett oerhört stort antal noveller och dikter med sjöfartsmotiv har publicerats som böcker, i tidskrifter och antologier.

År 1984 flyttade han till Göteborg där han levde tillsammans med hustrun. De fick två barn.

Författardebuten skedde med dikter i Sjömannen 1963 och med en novell i Metallarbetaren samma år. Efter det var han medarbetare i en rad tidningar och tidskrifter. Han har skrivit ett trettiotal böcker och deltagit i ungefär lika många antologier. Har har också varit redaktör för tre antologiböcker med sjöberättelser. Den första boken i romanform, ”Resan till Honduras”, gavs ut år 1967 och år 1969 blev han författare på heltid.

Den dokumentära romanen ”Sjömän” och debattromanen ”Ombordarna” som tar upp arbetsmiljö, bostäder och sjölagstiftning ledde till flera års debatt och tre riksdagsmotioner om sjöfolkets villkor.

Ove Allansson fick ett flertal priser bland dem Ivar Lo-priset 1988, Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2003 och Stig Sjödinpriset 2008.

Hösten 2015 instiftade fackförbundet Seko, som numera organiserar sjöfolket, ett litteraturpris i Ove Allanssons namn. Priset delas ut nästa gång 2017, prissumman är 100 000 kronor.

Konsthögskolan Valand

Endast för medlemmar

Valandshuset

Valandshuset eller Aktiebolaget Valands hus ligger på hörnet av Kungsportsavenyn 19, Vasagatan 41 i Göteborg. Namnet Valand kommer från den nordiska guden och konstsmeden Völund som stod staty på huset. Tillsammans med Sveahusets staty var en av de två takstatyerna i Göteborg. Völundstatyn plockades bort när Valandhusets takvåning byggdes om.

I slutet av 1800-talet ansågs det i Göteborg att det saknades ett gemensamt forum för bildkonsten, och då Göteborgs Konstförening som grundats 1854, och Göteborgs Musei Ritskola, grundad 1865, båda hade vuxit ur sina lokaler, föddes tanken på ett konstpalats. På initiativ av sällskapet Gnistan bildades Aktiebolaget Valand, där mecenaten och tillika den störste donatorn var Pontus Fürstenberg, som skänkte 30 000 kronor.

Projektet tilldelades en tomt på platsen ”där stadens Aveny korsar den breda, med en promenadallé, utlagda Vasagatan”. Arkitekt för bygget var Georg Krüger och byggmästare var Ernst Krüger. Byggnaden ritades i italiensk nyrenässans och uppfördes med frankfurtertegel. Arbetet påbörjades 1884 och invigningen skedde den 16 augusti 1886, då räkningen stannade på 160 000 kronor.

Göteborgs Musei Ritskolas styrelse ville utvidga skolans verksamhet till att även omfatta måleri, men till detta krävdes större lokaler varför man blev intresserade av förslaget av nya lokaler i Aktiebolaget Valands hus. En beredning på tre man tillsattes av museéts styrelse för att utvärdera förslagen till omorganisation: Pontus Fürstenberg, Sven Adolf Hedlund och Gustaf Svanberg. Styrelsen beslöt därefter den 10 maj 1886 att skolan till hösten skulle flytta in i Valands hus som rit- och målarskola. Målarskolans ateljéer placerades i den övre våningen och bestod av en större och en mindre sal med mycket högt i tak. Utöver arbetslokaler fanns även utställningslokaler. Efter att konstskolan flyttat in i huset har den allmänt kommit att kallas Valands målarskola. Det officiella namnet ändrades dock först 1951 till Valands konstskola.

Valandshuset kring år 1900

Valandshuset i början av 1900-talet

Under åren 1886-1888 samt 1891-1893 var målaren Carl Larsson skolans föreståndare, med en årslön på 3 000 kr plus fri ateljé. Även Bruno Liljefors hade en tjänst där 1888. Fastighetens taxeringsvärde år 1888 på tomten nr 72 i fjortonde roten, var 115 000 kronor.

Den 23 december 1889 kunde medlemmarna i Tekniska samfundet i Valandshuset, och för första gången i Göteborg, ta del av Thomas Edisons fonograf. Det var den amerikanske generalkonsuln i Köpenhamn, M. Rubenson som förevisade uppfinningen tillsammans med Edisons representant, redaktör G. Ruben och dennes assistent Rehfoess. På annandag jul 1896 skedde här den första, offentliga (en privatvisning för bland annat pressen skedde redan den 23 december) filmförevisningen med kinematograf i Göteborg, i Göteborgs Konstförenings regi. Entréavgiften var 50 öre för vuxna och 25 öre för barn

Ett par decennier in på 1900-talet fick Valand ekonomiska bekymmer, och 1921 trädde ordenssällskapet Göta Par Bricole in och köpte Valand för cirka 300 000 kronor. En arkitekttävling utlystes – som vanns av R. O. Swensson – och 1925 påbörjades det omfattande arbetet med restaureringar och tillbyggnader. Bland annat tillkom en tredje våning. Vid återinvigningen den 6 november 1926 uppgick kostnaden, inklusive inventarier, till 900 000 kronor. Konstföreningen och målarskolan blev kvar till 1923 respektive 1925, då den förra flyttades till den nya Konsthallen vid Götaplatsen, och den senare fick lokaler bakom denna.

Valandshuset idag

Valandshuset idag

Text från Wikipedia.

Göta Par Bricole

Endast för medlemmar