August Törngren, född 29 december 1844 i Fredsbergs församling, Töreboda, Skaraborgs län, död 2 juni 1906 i Göteborg, var en svensk folkskollärare och riksdagsman.
Törngren var folkskollärare i Göteborg. Som riksdagsman var han ledamot av andra kammaren. CRA Fredberg skrev en hel del om Törngren:
August Törngren, som på sin tid var en av Göteborgs mest kända personligheter, var född den 29 december 1844 i Töreboda. Tidigt satt i skola upphörde på en gång all läslust, vilket kanske hade sin orsak i den strängt religiösa anda, som rådde i hemmet. Hans håg vände sig åt annat håll. Född på en plats, där järnvägslivet kanske framstod i högre grad än på något annat ställe, lärde han sig snart att älska detta liv, och hans högsta önskan var, att med tiden bli lokomotivförare. Och det kan vara intressant nog att erfafa, att den man, som, fast utom arbetsklassen stående, en lång tid varit arbetarnes ledare, även en gång tillhört deras krets.
Han sändes vid unga år till Göteborg för att i smedlära förberedas till sin tänkta framtida ställning och knogade en tid vid bälgen och släggan. Därefter tog han plats som lokomotivputsare, men som det såg illa ut med befordringen, välvde sig en annan plan i hans hjärna: att gå läsvägen.
Folkskollärarekallet funderade han på och hösten 1863 finna vi honom såsom elev vid folkskollärareseminariet, där det under ett års tid gick så raskt undan med studierna, att han kunde taga examen i allt vad som annars hörde till två års kurser. På rektors önskan stannade han dock i ytterligare två år vid läroverket. 1866 anställdes han vid stadens folkskolor, inom vilka han en tid var tillsyningslärare. När det stora folkskolläraremötet 1880 gick av stapeln i Stockholm och det gällde att bilda en allmän svensk lärareförening, utsågs Törngren av sina kamrater att såsom ombud för dem närvara vid mötet. Detta hedrade honom med ordförandebefattningen, och det torde varit i ej ringa grad Törngrens förtjänst att det, som då föreslogs och behandlades, fick ett lyckligt resultat.
Hans folkliga läggning och brinnande intresse för samhällets mindre lottade förde honom snart in i arbetaresammanslutningarna. De många hundramannaföreningarne hade i honom en pålitlig man, som inflytelserikt verkade för deras framgång. Sådana föreningar hade han stiftat, haft uppdrag inom desamma, än som ordförande, v. ordförande, sekreterare eller bokförare, ja även som sjukbesökare.
Bland större institutioner, vari Törngren hade en verksam hand, må nämnas Arbetarnes Byggnadsförening, där han i flera år var sekreterare och medlem av förvaltningsrådet, samt Göteborgs Folkbank, där han var medlem av styrelsen.
Vid de stora arbetaremötena i Stockholm 1879 och i Norrköping 1882 var Törngren vald som ombud för härvarande Arbetareförening. Vid det förra var han ordförande på första avdelningen och vid det sist nämnda v. ordförande vid mötet. Jag har antecknat därifrån, att T. av en av Stockholms mest ansedda tidningar fick mycket erkännande för den raskhet han lade i dagen.
Den mångintresserade mannen hade för resten många andra järn i elden. Än var han banérförare i Arbetarnes Ring — brännvinskungen L. O. Smiths ryktbara hugskott — än var han nykterhetsvän, än simlärare för skolorna och kan i sistnämnda avseende betraktas som banbrytare för denna nyttiga undervisning, åtminstone här i staden. Men framför allt var han riksdagsmannakandidat och blev som sådan ganska beryktad. Vid vartenda val på 1870- och 80-talen sattes han nämligen upp som småfolkets man, men lika regelbundet föll han, trots den ihärdiga agitationen, igenom. Det såg tröstlöst ut för både Törngren och hans vänner, men 1886 nådde han äntligen sin ärelystnads mål. Han satt denna och följande riksdag, men föll vid nästa val ånyo igenom.
Naturligtvis var han som ordförande i Arbetareföreningen mycket populär. Den resliga gestalten med det äkta nordiska utseendet gjorde sig bra, likaså hans stämma. Han talade väl, enkelt, flärdfritt, utan den svulst och frasrikedom, som alltför ofta utmärkte Krooks anföranden.