Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kvarteret Kronhuset

Kvarteret Kronhuset utgör området Smedjegatan-Kronhusgatan-N.Kvarnbergsgatan-Postgatan och upptas idag av Kronhuset, Kronhusbodarna, ett äldre kontorshus och en liten park.

Kronhuskvarteret 1928

Kronhuskvarteret 1928

Göteborgs tomtägare berör inte kvarteret men det gör C.R.A Fredberg som skriver:

NEDANFÖR KVARNBERGETS brant åt söder möta oss några intressanta minnen från stadens ungdomstid. Där finna vi vår äldsta byggnad, det gigantiska Kronhuset, antagligen fullbordat i 1640-talets första år. Där skönjas ett par av fortifikationens äldsta hus. Där låg troligen den första kyrkan och där, i väster mellan Kronhuset och Smedjegatan, fanns stadens första kyrkogård, där de döde jordades ända till 1645.

Hit ledde och leder än i dag några av de äldsta gatorna, såsom Smedjegatan, Sillegatan eller Heringsgatan, som den tidigare benämndes, Kronhusgatan eller Vintergatan, enligt den första beteckningen, och slutligen Kyrkogårdsgränden eller nuvarande Torggatan, vilken stod i förbindelse med den äldsta kyrkogården.

Vi skola nu dröja vid Kronhuset. Det är en av Göteborgs få verkligt historiska byggnader. Uppfört, som det antages, för att tjäna som magasin för kronans här lagrade spannmål, av vilken anledning det i förstone benämndes Provianthuset, blev det emellertid rätt snart taget i bruk för militära ändamål. Generalkvartermästaren Wärnschiöld berättar också i ett memorial om stadens fortifikationsarbeten bl. a. följande: “Sammaledes är ock uti Göteborgs fästning ett Tyghus, 80 aln. långt och 24 aln. bredt, uppmuradt, varandes 2 1/2 våningar högt, med två vindher uti taket, utantill förstärkt med 28 kontreforter; hvad derhos är till att påminna det dess nedersta våning anno 1660 är till rikssal förbygd vorden, uti vilken tvenne kamrar med tre skorstenar och en stor kakelugn äro uppmurade”.

Kronhuset på Tyggården förråder ock till hela sin exteriör en hög ålder. Murat av rött tegel är det försett med ett ofantligt högt och brant tak, vilket jämte strävpelarna ge en egendomlig prägel åt byggnaden.

Detta gamla hus spelade en betydande roll i de tilldragelser, som timade här i Carl X Gustafs sista och Carl XI:s första levnadsår. Det var skickelsedigra tider. Roskildefreden hade slutits, Carl X Gustaf hade samma år varit i Göteborg för att rådslå med ett utskott av ständerna och här firats under stora högtidligheter. Året därefter, 1659, hade han — såsom jag i kapitlet om landshövdingresidenset  berättat — åter kommit hit för att möta rikets ständer. Och till plats för den år 1660 den 4 januari öppnade riksdagen vart Kronhuset bestämt. Om dess inredning till rikssal, om ständernas möte med konungen, om de olika ståndens enskilda möteslokaler har jag även i ovannämnda kapitel berättat.

Vid det första högtidliga mötet i rikssalen satt nära vid konungens sida den då femårige tronföljaren. Såsom lantmarskalk eller adelns talman fungerade friherre Gustaf Posse, som under riksdagens lopp intogs i rådet och därefter ersattes med Per Sparre. Prästeståndets talman var biskopen i Linköping Samuel Enander, borgmästaren i Stockholm Johan Prytz borgarståndets och bonden Per Erikson från Tuna i Uppland bondeståndets.

Huru händelserna sedan utvecklades, veta vi. Konungen insjuknade och kunde icke mottaga den deputation från ständerna, som skulle begära att tronföljarens arvsrätt skulle genom en formlig hyllning stadfästas.

Efter konungens död började överläggningarna om hans testamente och den blivande förmyndareregeringen. Stadens portar hade, som vi veta, omedelbart efter konungens död stängts. Enligt dennes testamentariska bestämmelser skulle riket under tronföljarens minderårighet styras av änkedrottningen, hertig Adolf Johan, grevarna Per Brahe, Karl Gustaf Wrangel och M. G. de la Gardie samt friherre H. Fleming. I kraft härav ansåg sig hertigen äga rätt att av stadens kommendant Sjöblad begära stadens nycklar och då denne, under förebärande att han först i denna sak ansåg sig böra rådgöra med drottningen och rådet, vägrade, kom det till häftiga uppträden. I förbittringen över kommendantens vägran drog hertigen, enligt en version, sin värja, men då Sjöblad också drog sin, lugnade han sig.

Detta uppträde lär ha stärkt adelns misstroende till hertigen, vilken genom sitt häftiga lynne skaffat sig en mängd fiender och i vilken de fruktade en ny Carl den nionde, ifall han kom till makten. Adelsmännen strävade därför att utesluta hertigen ur regeringen och i den delen kullkasta konungens testamente. De ofrälse stånden önskade däremot vidmakthålla detsamma. Rådet hotade nu att avgå och inför utsikten till ett borgerligt krig gåvo de ofrälse stånden efter. Den 16 februari fattade riksdagen vid sammanträde i Tyska kyrkan det beslutet, att konungens testamente skulle ouppbrutet vila till begravningen var över och regeringen föras av änkedrottningen och rådet. Alltså uteslöts hertigen.

De ofrälse ståndens eftergifter lära i viss mån ha förorsakats av hertigens ovan anförda våldsamma uppträdande.

Den 1 mars 1660 avslutades riksdagen i Kronhuset med justering av riksdagsbeslutet. Vid samma tillfälle hyllades Carl den elvte och erkändes såsom Sveriges konung. Den femårige fursten bars på riksrådet Ribbings arm fram till tronen, varefter åtta nyutnämnda riksråd knäföllo inför honom och avlade trohetseden. Därpå framförde riksråden och ståndens talmän sina trohetsförsäkringar och lyckönskningar. Slutligen “gingo een af hwart Ståndh fram och kyste K. M:ts hand, och gjorde dher med afträde till deras rum igen”.

Detta är den gamla byggnadens största minne. Tjugo år därefter, eller år 1680, inreddes emellertid undra våningen till kyrka för garnisonsförsamlingen, och under mer än tvenne sekler var Kronhuset ett helgat rum, där de i Göteborg garnisonerade trupperna samlades till gudstjänst.

Militären hade ända till 1675 haft gemensam gudstjänst med Domkyrkoförsamlingen, dels i Domkyrkan, dels i gymnasiehuset, men fick 1680 bilda självständig församling. Hela tiden ända till 1883 fick emellertid såsom medlemmar räknas även till garnisonen icke hörande personer.

Den gamla kyrksalen var mycket oansenlig ifråga om utstyrseln och rymde cirka 600 personer. Predikstolen var ganska vacker. I fyra av dess nischer stodo i trä uthuggna bilder av de fyra evangelisterna, och över altaret, som till fonddekoration hade ett förgyllt kors på blå grund, syntes en förgylld sol med inskriften Jehovah.

Det enda verkligt dekorativa var i övrigt en gammal väggmålning visande Jesu nedtagning från korset samt en altarhimmel av blått siden. Minnena tillvaratogos, när Kronhuset upphörde att vara kyrka. En del bortfördes till Kviberg. Predikstolen hamnade på museum. Orgeln, som insatts 1832, bortfördes också.

Den sista gudstjänsten i Kronhuskyrkan hölls den 25 mars 1898. Templet var till trängsel fyllt och en god del av Andra Göta var där med sin chef i spetsen. Musikkåren spelade psalmerna. Kronhusets siste präst, regementspastor L. A. Melander predikade.

“När denna byggning, i vilken vi nu äro samlade, uppfördes, vet man ej med visshet, sade han. Men vad man vet är, att hon icke från början varit ämnad till kyrka. Hon har sålunda från början tjänat andra ändamål, som hon ock hädanefter skall göra. Här stod en gång svenska folket sörjande vid Carl X Gustafs bår. Här samlades den svenska riksdagen, som hölls efter nämnde konungs död 1660, och här hyllades Carl XI som konung. Jämt tjugo år därefter eller 1680 bestämdes hon till det ändamål, vartill hon hittills tjänat. Hon har sålunda under den ansenliga tidrymden av 218 år varit ett helgat rum, i vilket de i Göteborg garnisonerade trupperna hava samlats till gudstjänst. Tiderna sedan dess hava växlat både i yttre och inre, både i politiskt och kyrkligt hänseende. Hon invigdes till sitt ändamål, då Sverige var en stormakt både i det förra och senare avseendet, och då ännu svenska folket betraktade förhållandet till Gud ej blott såsom den enskildes utan ock såsom hela samfundets sak. Släkten efter släkten hava här fått höra budskapet om den människoblivne Guds Son“.

Till de samlade soldaterna riktade predikanten följande maning: “Söken bland människorna på den nya plats, till vilken I kommen, bibehålla det goda anseende, som edert livskraftiga regemente i denna stad lyckats förvärva! Uppfören eder alltid som goda svenska soldater anstår i lydnad, plikttrohet, i kärlek och vördnad för konung och lagar! En god kåranda råde alltid bland eder! Det vare föreningsbandet, icke kärleken till det onda utan till det goda och sköna, till rätt och sanning, klokhet och avhållsamhet!“

Därmed var Kronhuskyrkans saga all. Hela byggnaden togs därefter i anspråk för militära ändamål, till förvaring av redskap, vapen och ammunition.

Man kan tryggt påstå att denna kyrka var ganska populär, mest naturligtvis för den militära apparatens skull. Vid högtidligare tillfällen spelade regementsmusiken koralerna, likaså vid de militära jordfästningarna, då musiken alltid företrädde liktåget, spelande en sorgmarsch. Och vaktavlösningarna på Tyggården hade ju sitt nöje för traktens ungdom.

Med själva andakten inne i kyrkan kunde vara si och så ibland. Knektarna, som sutto i kyrkans mörkaste del, osynliga för predikanten, lade sig raklånga på golvet mellan bänkarna för en tupplur, som varade till predikans slut. Och skolpojkarna i Nordstaden, som på grund av pedagogisk sedvänja nödgades gå i kyrkan om söndagarna, hade sina hyss och spektakel på den lilla skumma läktaren bakom altaret.

Bland de många predikanterna var en och annan mycket populär. Från 1710 räknat ha följande prästmän tjänstgjort i Kronhuskyrkan och Garnisonsförsamlingen:

Doktor Niclas Hvalberg, doktor Anders Runnewall, Peter Lyth, Lars Ahlman, doktor Magnus Wallenstedt, David Hummel, doktor Olof Boman, Petrus Strömbom, Anton Grimbeck, Fredrik Adolf Silvander, Hans Chr. Hummel, doktor Jonas Mellander, Jonas Norlander, Johan Thun, Anders Bjursten, Lars Adolf Billqvist, Adolf Johan Broman, doktor Gunnar Peterson, doktor Gustaf Theodor Ljunggren, Johan Fredrik Ljunggren, Johan Magnus Kindberg, doktor August Wilhelm Ekman, Frans August Lönegren och L. A. Melander.

Minnet av Kronhuskyrkan har redan hunnit förblekna. Flera spår har hon emellertid lämnat efter sig i stadens kyrkliga historia, något som däremot icke är fallet med stadens första kyrka, vilken, liten och dåligt uppförd av trävirke, antages ha legat här invid den första begravningsplatsen på Kronhusområdet. Att den ovannämnda kyrkogården funnits här, därför har man bl. a. det bevis, att vid grundgrävningarna för den äldsta materialboden påträffades flera likkistor och benrangel.

Själva tyggårdsområdet är, som förut antytts, ett av de äldsta och mest intressanta inom den gamla staden. Redan i stadens första årtionden byggdes i samband med Kronhuset en del byggnader till militärens tjänst, såsom magasiner och ett vakthus, allt av trä. Det första vakthuset var ganska litet, men 1696 uppfördes ett större i två våningar, avsett dels för tygförvaltaren, dels för vaktens befäl och
manskap.

Längre fram byggdes emellertid en del mindre tyghus och verkstäder av sten, däribland det av Bengt Carlberg år 1734 uppförda envåningshuset, men det mesta strök åt vid 1746 års eldsvåda, då Kronhuset med knapp nöd räddades.

Efter branden uppfördes under hand de större och mindre byggnader, verkstadshus, fortifikationskontor och militära bostäder, vilka omsluta Kronhuset och bilda en lika vidsträckt som pittoresk gård. Här fanns i den större byggnaden ett fortifikationskontor, innan det flyttades från staden, och här bodde fortifikationskassören eller tygförvaltaren, vilken tillika hade vården om stadens spruthus, åtminstone i de äldre tiderna.

Det är att hoppas att denna gamla historiskt märkliga byggnad, som bildar ett av de få kvarvarande arkitektoniska minnesmärkena från storhetstidens Göteborg, må för all framtid bevaras och att den, när det en gång kommer att rödjas på tomten, måtte få en densamma värdig inramning. Det må bli en hederssak för staden att bevara och hägna densamma i framtiden, om kronan tilläventyrs icke
skulle vilja bevara den.

Härmed lämna vi Kronhusområdet och gå förbi magasinerna vid bergväggen, i vars sluttning fanns en grottliknande fördjupning, där Nordstadens pöbel höll till både natt och dag. Av denna anledning fick sluttningen heta Rövarsidan. Huruvida vegetationen här kan ge vittnesbörd om en i dessa trakter fordom gängse sägen, att drottning Kristina ägt en trädgård vid bergets fot, därpå vill jag inte inlåta mig,
utan dröjer istället vid de mera bekanta minnesmärkena nedanför Kvarnbergets östra sida.

C.R.A. Fredberg

Advertisements

One Response to Kvarteret Kronhuset

  1. […] tomten, Skeppsbron-Kronhusgatan-Smedjegatan-Postgatan Kronhuset, Smedjegatan-Kronhusgatan-N.Kvarnbergsgatan-Postgatan Gamla Teatern, Nedre […]

Kommentera