Mariebergs kyrkogård

I snart 250 år har Mariebergs kyrkogård fungerat som en sista viloplats för invånare i Majorna. Kyrkogården präglas av ett stort antal familjegravar, inte sällan tillhörande svunna sjömansfamiljer. På platsen finns också en minnessten rest över sjömän som omkom under andra världskriget.

Den lilla idylliska Mariebergs Kyrkogård togs i bruk redan 1787 och har utvidgats i minst två etapper åren 1867 och 1933. Till storleken är det en tämligen liten kyrkogård med ungefär 1200 gravar varav en stor andel är familjegravar. Och att Majorna en gång i tiden haft rikligt med sjöfolk återspeglas i åtskilliga gravtexter. På gravarna finner man titlar som sjökapten, styrman, ångbåtsbefälhafvare, sjöman, segelsömmare och varvsägare. Här finns också en stor minnessten över alla de sjömän som omkom under andra världskriget. Vid stenen finns 258 namn ingraverade.

Oren och ohelig

Kyrkogårdens norra sida ansågs förr som oren och ohelig. Detta var allmänt brukligt vid kyrkogårdar. I dess nordöstra del fick avlidna fångar, dödfödda eller odöpta barn ”svåra drinkare och andra lastbara människor” sin sista vila. Här hamnade förstås också samhällets själaspillare d.v.s. självmördare. Deras kistor bars över över muren då de inte ens ansågs värdiga att bäras genom kyrkogårdsgrinden. Någon ceremoni eller högtidlighet förekom inte. Först under andra halvan av 1800-talet började denna ohumana tradition att upphöra i Sverige.

Wilhelm Stenhammar

Den mest berömda personen som vilar på Mariebergs kyrkogård är kompositören och dirigenten Wilhelm Stenhammar. Han räknades som landets främste pianist vid sekelskiftet 1900, men är idag främst ihågkommen som en stor tonsättare. Under sin levnad var han bland annat chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester (1907-22). Stenhammar var en kortare period också verksam som dirigent vid Kungliga Teatern (operan) i Stockholm, men slutade på grund av dålig hälsa och flyttade tillbaka till Göteborgstrakten där han avled 1927.

Wilhelm Stenhammar lämnade en stor produktion efter sig. Som person brukar han betraktas som nationalromantisk och inte sällan politiskt radikal, vilket återspeglas i flera verk. Bland annat i den berömda ’Sverige Sverige Fosterland’ där han arbetat med skalden och nobelpristagaren Verner von Heidenstam. Många av kompositionerna, framförallt de senare verken, lämnar annars ett lågmält uttryck, en eftertänksamhet och en något aristokratiska hållning. En tämligen anspråkslös svart polerad gravsten utan särskilda inskriptioner återfinns vid kyrkgårdens sydöstra hörn.

Johan Fredrik Carpelan

En annan profil som återfinns på Mariebergs kyrkogård är Johan Fredrik Carpelan. Han föddes den 14 december 1745 i Halica socken i Åbo län, Finland.

Något motvilligt utsågs han år 1800 till landshövding i Göteborgs- och Bohus län. I motiveringen går läsa att ”han behövdes i Göteborg för att hålla en bullersam pöbel till ordning och skick”. Han utsågs även till generalbefälhavare över arméns så kallade västra förläning. Carpelan var en utpräglad renlevnadsman och arbetade aktivt med att motarbeta det utbredda superiet i länet. Hans insats för regionen var på många plan av betydande karaktär. Han fick ekonomin på fötter, byggde lasarett och samlade in pengar till kurhus i Strömstad och Uddevalla.

En annan betydande insats var tillkomsten av det så kallade ”vallraserings-kontraktet” 1807. Det innebar att staden Göteborg ingick en överenskommelse med Kungl. Maj:t om ”murars och vallars raserande”. I samband med detta skulle en ””Allée eller Promenade af ungefärligen 3000 alnars längd” anläggas på utsidan av vallgraven. Carpelan lär i samband med projektet sett till att åtskilliga partier räddades åt eftervärlden. För detta fick han mottaga en gåva från Göteborgs stad.

Carpelans hälsa var vacklande under hans sista år. I november 1808 fick han sjukledigt och den 5 januari året efter avled han och begravdes på Mariebergs kyrkogård.

Andra nämnvärda profiler från kyrkogårdens äldsta tid som vilar här är Dr Magnus Roempke (1756-1828), Varvet Kustens disponent Johan Bäck (1738-1809) samt tre generationer av familjen Melin.

Enligt en gammal sägen skall det ha funnits en massgrav på en tidigare gräsbetäckt plats i nordvästra hörnet av kyrkogården. Det berättas att ett fartyg förlist bland skären utanför Göteborg med hela sin besättning som fördes hit för sin sista vila. Idag reser sig vanliga gravstenar på platsen och sanningen i det hela lär förbli en gåta.

Majkyrkan

I äldre tider var invånarna i Majorna hänvisade till Örgryte kyrka som var huvudkyrka för pastoratet. Någon egen kyrka eller gravplats hade man inte. Förhållandet till Örgryte församling var emellertid ett ständigt ämne för stridigheter och på 1700-talet ställdes krav på att Majorna skulle få bli en egen församling med egen kyrka.

Vägen till Örgryte ansågs för lång, 1784 togs därför initiativ till byggandet av en kyrka. Genom en kunglig förordning 1776 hade det föregivits att landets kyrkor hädanefter endast skulle få uppföras av sten. Inga undantag gjordes och i brist på kapital begärde man därför tillstånd att få hålla Gudstjänsterna i en materialbod belägen vid nuvarande kyrkogård. Boden var uppförd för att användas i samband med byggandet av en ny kyrka.

Detta medgavs tills dess att en ny stenkyrka uppfördes. Byggnaden som var uppförd av korsvirke kläddes med rödmålade brädor, inreddes och utvidgades med tiden. På västra gaveln restes ett litet torn.

Mariebergs kyrkogård

Mariebergs kyrkogård från huvudentrén. Bild: Per Johansson. Licens: CC BY-SA 3.0

Text: H Johan Lundin | 2008-05-23.
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.