Charles Barrington tjänstgjorde som ung i det brittiska East India Company (EIC) och var länge stationerad på Indiens östkust, Coromandelkusten, på Fort St. George (nuvarande Chennai, mer känt som Madras) men blev förflyttad till Sumatra på grund av att han främst tycks ha sysslat med handel för eget bruk. Han fick dock även sluta på sin post varefter han fick arbete i Svenska Ostindiska Kompaniet. I samband med sin privata handle förlorade han ett skepp till fransmännen på vilket John Widdrington varit kapten.
Han blev superkargör i den andra expeditionen som genomfördes med skeppet Drottning Ulrica Eleonora och hade som mål att upprätta ett svenska faktori i Porto Novo. Barrington var också en av de största investerarna i resan.
Skeppet köptes från East India Company i England där det tidigare haft namnet The Heathcote. Fartyget hämtades i Gravesen av John Widdrington och Thomas Thomson som också de skulle vara superkargörer på resan. Widdrington tjänstgjorde också som assistent (2:e kapten) till kapten Peter von Utfall. Efter en tids resa sattes John Widdrington i arrest under resten av resan då han uppträdde våldsamt och aggressivt. 12 september 1733 var fartyget framma i Porto Novo. Ett faktori uppfördes och en stor del av lasten lossades för att förvaras där medan fartyget seglade vidare till Bengalen. Barrington, Thomson och skrivaren Thomas Combes lämnades kvar med 36 man för att skydda faktoriet.
När guvernören G.M. Pitt i Fort ST. George fick information om nykomlingarna och det stora antalet britter blan demkontaktade han sin franske kollega Lénoir i Pondichéry. De kom överens om att ockupera det ny faktoriet. Detta skedde den 31 oktober 1733. Varulagret beslagtogs och förseglades, silvret som lastats ombord i Cadiz fördes till Fort St. George. 24 besättningsmän följd med britterna till Fort St. David där de inkvarterades. Charles Barrington hade dock lyckats undkomma och brittisk trupp skickades ut efter honom. Han lyckades ta sig till den danska kolonin Trankebar där han fick skydd. Han uppehöll sig i Trankebar en tid han reste tillbaka till Europa med det danska kompaniets skepp Friedericius Quartus som anlände till Köpenhamn hösten 1735. Han spenderade under resans gång nästan tre månader i Cape Town.
Under tiden hade Ulrica Eleonora seglat norr ut längs kusten med Charles Irvine som högste superkargör ombord. I januari 1734 lyckades John Widdrington fly från sin arrest när fartyget låg för ankar i Gangesdeltat. När fartyget sen i mars 1734 återvände mot Porto Novo för att hämta resten av besättningen stoppades de av ett engelskt och ett franskt skepp i närheten av Pondichéry. Befälen på Ulrica Eleonora beslutade därför att återvända till Sverige. Den 15 februari 1735 var de hemma i Göteborg igen efter att den 13 februari ankrat upp i Vargö håla invid Styrsö. Trots alla besvär gjorde gick resan med vinst, på 103 000 dlr smt. Dessutom fick kompaniet 5 år senare skadestånd av brittiska East India Company på cirka 130 000 dlr smt.
Charles Barrington lämnade det svenska Ostindiska kompaniets tjänst och begav sig istället till Danmark där han i januari 1737 presenterade en plan för det danska Västindiska kompaniet, Vestindisk-guineisk Kompagni. Detta bolag hade haft monopol på slavhandel för de danska kolonierna i Västindien, men verksamheten var olönsam och bolaget övergav slavhandelsaffärerna år 1736. Endast tre skepp tycks det danska kompaniet ha sänt ut för att handla med slavar under åren 1733-36. Kompaniet kunde inte leverera tillräckligt många slavar för det behov som fanns på de danska koloniernas slavplantager på St. John, St. Thomas och St. Croix. I planen ingick också att Barrington själv skulle bli plantageägare på St. Croix
Den plan Barrington presenterade gick ut på att han skulle chartra ett fartyg av Vestindisk-guineisk Kompagni för att segla till Madagaskar och där köpa slavar för att säljas på slavmarknaden på St. Thomas. Efter lite överläggningar fick han chartra Grevinden af Laurvig komplett med besättning. Han litade dock inte på den besättningen och hyrde in en gen besättningen med resultatet att det blev dubbelt så många personer mot vad som behövdes. Istället för 27 personer var det nu en besättning på 65 personer ombord. Följden var att förhållanden på båten blev mycket dåliga. Dansk kapten ombord var Jacob Nicolai Holst. Vid Kap Verde-öarna ledde detta till att motsättningar blommade upp, två danska styrmän vägrade lyda order och dömdes sedan för detta men fick inget straff då det förhindrades av den danske kaptenen som inte ville att britterna skulle bestämma över skeppet.
I december 1737 nådde Grevinden af Laurvig fram till Madagaskar efter att de stannat en tid i Cape Town där Barrington kontaktade de som han lärt känna vid sitt förra besök, däribland en svensk vid namn Bergstedt och Johannes Carolus de Wet som han bodde hos,vid båda besöken. Johannes Carolus de Wet var kontrakterad av det danska Asiatisk Kompagni som deras agent för att hantera danska skepps besök och uppehåll i Cape Town. Skeppet reparerades och underhölls vid uppehållet. En del sydafrikaner var intresserade av att investera i Barringtons resa, bland dem Bergstedt, en tysk vid namn Bestbier, Jacob Lever och Olof de Wet men det är oklart om det blev så.
Johannes Carolus de Wet som dog 1748 var son till Jacobus de Wet och hans fru Christina Bergh, i sin tur dotter till Olof Bergh från Göteborg och Anna de Koning, en kvinna med nederländsk far och bengalisk mor. Johannes Carolus de Wet var gift med Maria Magdalena Blanckenberg, dotter till Johann Blanckenberg från Berlin och Catharina Baumann.
Väl på Madagaskar köptes en del slavar, men Charles Barrington gifte sig också med den malegassisk prinsessa och ändrade sina planer. Nu skulle han återvända med skeppet till Madagaskar efter att han sålt slavarna. Holst var vi det läget trött på Barrington och lämnade Madagaskar med kurs på Mocambique. Barrington, en man vid namn Leith och ytterligare några män lämnades på land. Deras vidare öden är okända. En dansk vid namn Herman Dyssel hade tidigare lämnats kvar hos en malegassisk potentat på grund av att han var stökig.
I juli 1738 gick båten på grund utanför Mocambique. Tre britter, varav en hette Bryce, lämnade båten. En storm hindrade sen båten att gå in till Cape Town och nästa stopp blev istället St. Helena. Besättningen var vid det laget sjuk. 11 februari 1739 kom fartyget till St. Thomas med 21 slavar som sålde, bara hälften av det antal som köpts. 28 augusti 1739 var Grevinden af Laurvig tillbaka i Köpenhamn, fortfarande med gods som Barrington köp ombord. Detta konfiskerades av Vestindisk-guineisk Kompagni som sålde varorna för att försöka täcka den förlust som resan inneburit.
1747 försökte bolaget sig återigen på en resa till Madagaskar med Grevinden af Laurvig. Återigen med Holst som kapten. Skeppet förliste dock i mars 1747 vid den nederländska kusten. Jacob Holst överlevde dock.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
2 svar på ”Charles Barrington”