År 1825 d. v. s. på en tid, då industrien i vårt land, i jemförelse med hvad den var i andra länder, ännu kunde sägas ligga i sin linda, kom skotten Alexander Keiller, då ännu blott tjugoett år gammal, för första gången till Sverige, dertill närmast föranledd af de affärer med trävaror, som hans fader, timmerhandlare och skeppsredare i Skottland, hade med handelshus i Göteborg. Keiller, hvars håg och studier redan länge legat åt det tekniska hållet, ingick med en i Göteborg bosatt landsman William Gibson — grundläggaren af den aktade handelsfirman William Gibson & Söner och sedermera Keillers svåger — ett aftal att å den Gibson tillhörige egendomen »Sågen» invid Göteborg anlägga en segelduksfabrik.
Efter återkomsten från Skottland året derpå företog Keiller denna anläggning och ingick bolag med Gibson under firma Gibson & Keiller. Fabriken utvecklade sig hastigt. Efter det till en början spinning så väl som väfning verkstälts för hand, förhyrdes 1828 den s. k. slussen i Göteborg, der nu maskinspinning af lin och hampa infördes. Fyra år derefter inköptes Jonsereds säteri, beläget omkring 11⁄2 mil från Göteborg, och der Keiller nu anlade ett fullständigt segelduksväfveri jemte hamp- och linspinneri, äfvensom mekanisk verkstad och gjuteri. Han hade vid denna anläggning mångsidiga hinder och svårigheter att öfvervinna, men hans kraft och duglighet voro dem alla vuxna. Så lyckades han uppfostra skickliga och punktliga arbetare, och besegra allehanda naturhinder, som stälde sig i vägen för genomförandet af anläggningens plan. Dertill hörde bland annat en kanalbyggnad för tillgodogörandet af vattenkraften från sjön Aspen — ett arbete, som Keiller med jemförelsevis ringa kostnader utförde på ett sätt, som framkallat de mest kompetente domares beundran och erkännande, att här ett litet mästerstycke af ingeniörskonst blifvit utfördt.
Efter tretton års förlopp (1839) upplöstes firman Gibson & Keiller, då den sistnämnde lemnade all befattning med Jonsereds fabrik, för att, öfvertygad som han var, att skulle industrien i Göteborg och dess omnejd kunna uppdrifvas, måste början göras med en mekanisk verkstad och gjuteri, egna sina krafter åt anläggningen af en sådan. År 1841 företogs densamma, i det på en af de forna vallarna kring Göteborg, S:t Eriks bastion kallad, sjelfva hufvudbyggnaden, af 340 fots längd och rymmande tillika gjuteri, uppfördes. Verkstaden måste, för att hafva någon utsigt att bära sig, åtaga sig de flesta till det mekaniska området hörande arbeten. Kort efter det etablissementet blifvit färdigt fick det tillfälle visa, hvad det kunde åstadkomma, då det till Rosenlunds af Keiller anlagda, storartade spinneri levererade sitt första arbete — en ångmaskin om 80 hästars kraft, som ännu drifver nämnda spinneri. Beställningar började nu ingå, afsedda för fabriksanläggningar, som till stor del på grund af Keillers raska föredöme, kommo till stånd. I Norrköping förvärfvade sig Keiller en god vän i den framstående industriidkaren och menniskovännen John Swartz, erhöll för dennes fabriker flera beställningar och genom hans medverkan tillstånd att i Norrköping anlägga ett gasverk för stadens behof. Denna anläggning blef färdig år 1851 och var utförd efter Keillers plan under ledning af en ung man vid namn Anderson, som var hos Keiller anstäld och på dennes uppdrag varit ute i England och tagit kännedom om hvad till ett väl ordnadt gasverk hörer. Norrköpings gasverk sålde Keiller några år derefter till ett aktiebolag.
Keillerska verkstaden i Göteborg, som 1850 bygde sitt första jernångfartyg, har alltjemt utvidgat så väl denna som andra grenar af sin verksamhet. Ständigt sökande nya fält för sin verksamhet anlade Keiller vid Surte egendom 11⁄2 mil från Göteborg, och efter det 1858 äldsta sonen Alexander och 18G0 den andra sonen, James, blifvit antagna till kompanjoner, började affärerna, som drefvos under firman Alexander Keiller & Co. antaga betydligare utsträckning, hufvudsakligen genom inköp af grufvor och bruksegendomar, för hvilkas skötande äldsta sonen med sin ovanliga håg och begåfning för bergshandteringen var särdeles lämplig.
Under en sådan vidtomfattande praktisk verksamhet hade Keiller tid öfrig att egna åt odlingen af andra vetenskaper än teknikens och ingeniörkonstens. Företrädesvis var det kanske zoologien, som intresserade honom. Hans iakttagelser öfver laxens fortplantning hafva med synnerligt beröm blifvit af professor Nilsson omnämda i hans fauna. Sjelf skicklig tecknare och begåfvad med utmärkt konstsinne, upptäckte han snart den gryende talangen så i bildhuggare- som målarekonst och var icke sen att uppmuntra densamma både med ord och handling. Molin var en bland dem, som i detta hänseende kunde bära honom vittnesbörd, och en af dennes förstlingsarbeten var äfven en staty af Keiller, utförd 1843 i lera, och hvilken sedan dess pryder Göteborgs mekaniska verkstads ritsal. Konstnärens första arbete i marmor, Ingeborg, var bestäld af Keiller.
Ledamot af Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle utnämdes Keiller 1840 till riddare af vasaorden.
År 1867 öfverlät Keiller sin mekaniska verkstad åt ett aktiebolag, och sedan året derpå hans firma i följd af ytterst ogynsamma konjunkturer sett sig nödsakad att åt fordringsägarne afstå all sin egendom, — en motgång, som han bar med undergifvenhet — sysselsatte sig Keiller uteslutande med naturstudier under de senaste åren af sitt lif, hvilket efter en kort sjukdom ändades den 19 Mars 1874