Lazarus om Anders Georg Levgren

Anders Georg Levgren föddes i Göteborg den 13 september 1788. Fadern, handlanden Lars Levgren, var bondson från Levene socken i Västergötland, hvarifrån namnet Levgren togs.

Levene gård är bekant såsom födelse- och dödsställe för de båda konungarne Stenkil och Håkan Röde, hvilken sistnämnde har låtit uppfora Levene kyrka.

Konung Håkan tillbragte här sina gladaste dagar, och många sägner om hans och hans hofmäns lekar, jakter och krigsöfningar fortlefva ännu bland folket i orten. I dessa sägner om konungarne Stenkils och Håkans’ lekar och jakter urskiljes icke alltid så noga, hvad som rörer hvardera enskildt, utan förenar dem nu minnet, såsom en minnesvärd och berömlig vänskap gjorde dem till ett, medan de lefde.

Adelsåsen förmenar sägnen vara det ställe, där adelsmännen höllo sina lekar, och skall den däraf fått sitt namn. Konungen (ovisst hvilkendera) säges haft sitt första skottmål vid Skäckte Sten (af skäckta eller pil) på Kungskullen, det andra vid konungamilstolpen och det tredje vid Stånge berget, nåra Baljered.

Konung Stenkil, som dog år 1066, tros ligga begrafven i ofvannämnda Kungskullen, bredvid den nuvarande kyrkogården. Håkan Röde dog omkring 1079. Rimkrönikan yttrar sig om honom sålunda:

I Sverige jag en konung var,
Och rådde det väl i åtta år,
Och jordades sedan i samma by,
Ther jag var födder i Lefverne,
I Viste härad i Vestergöthland,
Ther jag uppgaf min yttersta and.

Håkan var en af de få första kristna konungar, som vårdade sig därom, att både kristna och hedningar måtte få trygghet under hans regering, samt uteslöt ej förtjänte hedningar ifrån sin bevågenhet och rikets ämbeten.

Ifrån en annan bonde i Levene socken vid namn Olof, som lefde på 1700-talet, härstammar släkten Lefrén. Denne bondes sonson var presidenten i Krigskollegium Johan Peter af Lefrén, hvilken bevistade fälttågen i Finland och Norge och sedermera ofta uppträdde som riksdagstalare på Riddarhuset efter det han blifvit adlad. Lefrén slutade som general för hela svenska armén.

Då under kriget emellan Danmark och Schleswig Holstein år 1848 åtta tusen man svenska trupper sammandrogos i Skåne och en del af denna kontingent öfverfördes till Fyen, förde general Lefrén högsta befälet.

Anders Georg Levgren fick en god uppfostran och ägnade sig därefter åt den merkantila banan. Redan vid 23 års ålder fick han burskap som handlande i Göteborg och ingick året därpå bolag med sin fader under firma Lars Levgren & Son.

Unge Levgren var en klok och försiktig köpman och han såg snart sina sträfsamma bemödanden krönas med framgång. Genom sin redbara handel och vandel väckte han tidigt uppmärksamhet, hvarigenom han kallades tid efter annan till åtskilliga bestyr såsom uttryck af det allmänna förtroendet.

Såsom ledamot i Göteborgs stifts bibelsällskap från dess första stiftelse blef Levgren dess skattmästare år 1817 och fortfor därmed till sin död. Han hade dessutom länge samma uppdrag i Göteborgs stifts missionssällskap, likasom i Göteborgs barnhus styrelse. Ledamot i handels-societeten 1818—1824, blef Levgren därefter dess ordförande. Han var en af stiftarne af Göteborgs handelsinstitut 1826 och har väsentligt bidragit till dess organisation. Handelssocieteten skref till honom den 26 september 1826 ett officielt bref, hvarur vi, som ej lätt kunnat finna yttre bevis på denne mans rika välgörenhet, torde få anföra:

Till de tacksamma minnen, hvarmed herr grosshandlarens befattning först som ledamot och därefter som ordförande i Göteborgs bandelssocietet är utmärkt, har handelssocieteten med dyrbar tillfredsställelse ännu fått lägga ett, som förbindelsen, erkänslan och högaktningen äfven skall ät framtiden förvara. Herr grosshandlaren, som redan förlidet år till det här inrättade handelsinstitutet, som står under handelssocietetens inseende, förärat

1,000 riksdaler banco, har behagat ytterligare till denna inrättning lämna en gåfva af 3,106 riksdaler samma mynt, genom hvilket högt ansenliga understöd herr grosshandlare Levgren, som icke nekat sig att här förutan jämväl bekosta flera betydliga utgifter, hvilka till inrättningens organisation och beredning erfordrats, befordrat framgången af en anstalt, som då den har till föremål att dana och bilda skicklige medlemmar af vår köpmannakår, är af stor vikt för samhället i både allmänt och enskildt afseende.

Ännu flera skattmästareuppdrag anförtroddes åt Levgren, såsom vid Willinska skolan 1825—1840, i Kjellbergska skolan 1832—1839, i Fruntimmers-föreningens flickskola 1830—1844.

Förutom alla dessa befattningar vid sidan af sin stora köpmannaaffär räckte dock Levgrens tid till att vara direktör i sparbanken och ledamot i Gustavi församlings kyrkoråd samt i handtverks-skolans styrelse.

Levgren var ägare af Thorsby bruk i Fryksände socken, och där inrättade han en bruksskola 1833 samt författade själf instruktion för läraren, åt hvilken han anslog i lön 30 tunnor spanmål årligen, jord till 3 tunnlands utsäde, ved m. m., åläggande honom tillika att utan orgelnistlön af församlingen vara sångare och äfven orgelspelare, då Fryksändes kyrka förseddes med orgelverk. Ett dylikt gaf Levgren till nämnda kyrka år 1837.

Levgrenska firman började sin verksamhet vid slutet af den period i Göteborg, då där pågick en öfverdrifven varuspekulation, hvilken var en följd af de gynnsamma, men tillfälliga handelsförhållandena på kontinentalsystemets tid, under hvilken Sverige och i synnerhet Göteborg var nederlagsort för Englands handel med en stor del af kontinenten.

Svenska handelns förhållanden under den tid Sverige traktatmässigt var förpliktadt iakttaga kontinentalsystemet, eller från freden i Paris 1809 till den i Örebro 1812, i följd hvaraf svenska hamnar genom kungörelsen af den 29 juli samma år ånyo öppnades för alla nationers handelsfartyg, skulle säkert upptaga ett af de intressantaste bladen i vår nyare kulturhistoria, i fall den affattades med tillbörlig sakkännedom och utförlighet.

Den skulle visa oss, huru vid sidan af stora så väl enskilda som allmänna förluster oerhörda vinster gjordes under en tid, då Sverige så att säga utgjorde den brygga, hvaröfver Englands hemliga handel bedrefs till största delen med kontinenten.

I franska officiella Monitören stod i början af 1811 härom följande artikel:

En fransman, som återkommit från en resa till Sverige, försäkrar, att trots krigsförklaringen kommunikationerna mellan England och Sverige förblifva desamma. Göteborg fortfar att vara nederlagsort för en ganska liflig handel, som bedrifves under skydd af en engelsk konsul och dess agent, som uppslagit sina bopålar p.i en liten ö nära staden, benämnd Vargön. Svenska skepp begifva sig dagligen till denna ö för att förse engelsmännen
med alla slags lifsmedel m. m. och återvända med kolonialvaror, hvilka lämnas i förvar i Göteborg, hvarifrån de sedan forslas till det inre af landet.

Den 15 December 1810 expedierades från Göteborg till Helsingborg och Malmö en fora af 60
vagnar, lastade med indigo, och den 19:de i samma månad afgingo till Norrköping 500 vagnar, lastade med socker och kaffe. De engelske kryssarne låta alla till Sverige bestämda skepp fritt passera; de gynna öppet kustfarten och lägga inga hinder emot fisket. Alla i Göteborg bosatta engelsmän äro utan all oro, och att döm ma utaf deras myndiga ton skulle man vara böjd tro, att harmonien mellan de bägge regeringarne aldrig varit bättre än i dag.

Vid denna gynnsamma konjunkturs slut uppstod emellertid en förskräcklig stockning i det göteborgska affärslifvet.

En mängd engelsmän och holländare, som slagit sig ned i Göteborg i och för denna trade, lämnade ånyo staden och återvände till sina hemorter.

Från denna tid daterar sig den Dicksonska invandringen till Sverige.

Stora fallissementer och därmed åtföljande tvångsrealisationer inträffade: bland dessa krisens offer var äfven den först till Göteborg inkomne Robert Dickson.

Levgrenska firman drog så mycken fortyn den kunde med sina resurser af dessa omhvälfningar. Den uppköpte amerikansk tobak å konkursauktionerna och realiserade sedan under gynnsammare förhållanden sin vara med god vinst. Tobaksaffärer blef sedan alltigenom den Levgrenska firmans största verksamhet. Under en följd af år hade den nära nog monopol på denna handel i Sverige, innan C. J. Dymling och Ed. Dickson uppträdde som konkurrenter.

A. G. Levgren torde vara den ende handlande i detta sekel, som på sina hyllor efterlämnat en hop folianter, fulla med grosshandlarens egenhändiga — predikoanteckningar.

Dylika började med hans första nattvardsgång den 12 maj 1805, då biskop Johan Wingård predikade öfver ”de kristnes glädje öfver all deras bedröfvelse”, och slutade med den 3 maj 1857, då domprosten Wieselgren gjorde sin inträdespredikan öfver ämnet: ”Sorg och glädje utan Gud och i Gud”.

Anders Georg Levgren dog 1857. Under sin lifstid kallades han allmänt ”rike Levgren”, men var dock icke så rik som folk i allmänhet trodde honom vara.

Bouppteckningen utvisar:

Tillgångar banco 568,073: 17: 9
Skulder ._ 15,165:28:11
Behållning banco 553,907: 10: 1.

Därtill kom värdet af Thorsjö bruk, som utgjorde fyllnaden till en million kr.

I Göteborgs Handels och Sjöfarts-Tidning för den 6 maj 1857 läses:

På förmiddagen i dag har den sorgliga underrättelsen ingått, att And. Geo. Levgren i natt
aflidit på sin egendom Katrinelund.

Den aflidnes namn är alltför väl bekant både inom och utom detta samhälle, för att det skulle vara nödigt att tolka den förlust hans bortgång innebär. Sorgen är dessutom icke mångordig. Kunna vi ställa framför oss bilden af en man, som under en hel lång lefnad vandrat rättfärdighetens väg, i kristlig ödmjukhet och gudsfruktan, görandes väl emot enhvar, som med honom kom i beröring och behöfde hans hjälp, och sålunda i rikt mått delande med sig af det jordiska goda, som i hans hand var ett städse väl förvaltadt arf och pund:

kunna vi se denna sanna bild, på ålderns dagar, såsom en vördad föresyn för barn och barnbarn, med det friska och mildhetens lugn, som hvilar öfver ett sinne, hvilket ej störes af oroande minnen, men redan på förhand samlat sig en skatt» som ej förtäres af rost och mal — då hafva vi, med denna vår föreställning, träffat bilden af And. Geo. Levgren. Vare detta nog sagdt till hans berömmelse! Alt uppräkna de välgärningar han utöfvat, att hopsummera de betydliga summor han redan i lifstiden skänkt till ett stort antal välgörande stiftelser inom och utom vårt samhälle, vore att lägga en vikt vid yttre gärningar, som ej öfverensstämde med den aflidnes föreställningssätt. Må hans minne vara därifrån befriadt! Må vi blott med tacksamhet bevara detta minne; må vi hedra det på det honom värdigaste sätt, hvilket är att taga honom till mönster för vårt eget handlingssätt; må vi, med den tår vi fälla på hans graf, förena bönen om frid öfver hans stoft.

Vid Levgrens jordfästning yttrades af domprosten Peter Wieselgren:

Då vår tidsande stundom tycktes sätta
En ära uti prästhat, bar den man,
Som hvilar här, dock modfullt namn af prästvän.
Hvem räknar dem, som gräto, när kring staden
Sorgbudet gick om Anders Levgrens död?
Som Samuel han hade kunnat mana
En hvar till öppet tal, som kunde klaga,
Att han af honom orätt led. Han står,
Så säga alla, öfver tadlet höjd.
Vi upprepa: Det goda har ock sin ära.