Andrén föddes i Göteborg år 1812 och tillhörde en gammal köpmanssläkt därstädes. Fadern var grosshandlare och farfadern minuthandlare i Göteborg. Oscar ägnade sig från tidigaste barndomen åt köpmansyrket och biträdde sin fader i dennes affär. År 1839 etablerade sig en hans nära anförvandt som grosshandlare i Göteborg.
Denne man var G. H. Hegardt, som förut varit minutköpman i Uddevalla, hvarest han hade förtjänt en liten förmögenhet, och som nu ville blifva grosshandlare i den större staden.
Hegardt var klok nog att inse, det exportaffärer i Göteborg icke låta sig dirigera lika lättvindigt som han förut varit van vid i liten skala vid sin kryddboddisk i Uddevalla.
Allt nog, han upptog den då 27-årige Oscar Andrén till kompanjon, och firman startade under benämning G. H. Hegardt & C:i.
Båda kompanjonerna voro af naturen lika försiktiga och ingen af dem ville flyga högre än vingarna buro. De ägnade sig hufvudsakligast åt kommissionsaffärer, och firman vann snart förtroende genom redbarhet, punktlighet och ordentlighet. Efter sjuårig verksamhet dog Hegart år 1846 och Oscar Andrén blef därefter ensam innehafvare af firman G. H. Hegardt & C:i.
Andrén ägnade sig sedan nästan uteslutande åt export af trävaror samt äfven, ehuru i inskränkt skala, af järn. Dessutom, efter det firman förvärfvat förmögenhet, ägde den några fartyg.
Genom bekantskap med kammarherre C. A. Sköldebrand på Hellekis lyckades Andrén blifva kommissionär för de stora bruksegendomar i Vermland och Dalarne, hvilkas disponent Sköldebrand var på den tiden, nämligen Borgvik, Brunsberg, Gravendal, Kungsskogen och Fredriksberg.
Sköldebrand och Andrén voro i allo hvarandras motsatser, men just därför sympatiserade de desto bättre och förstodo att uppskatta hvarandras egenskaper.
Sköldebrand, på mödernet härstammande från vårt lands finaste köpmanssläkt, Arfwedsson, var en eldig, djärf och oförskräckt natur samt onekligen den Arfwedssonska släktens största affärsgeni.
Som ung löjtnant vid gardet inlät han sig i affärer med dåvarande generalen, grefve Carl Gustaf Löwenhielm, ägare af Storfors, Kungsskogen och Lång.
Sköldebrand köpte Kungsskogens stora, magnifika bruk af Löwenhielm och lämnade Löwenhielm i utbyte andel i Brunsbergs bruk.
Löwenhielm fann snart, att han blifvit grundligt lurad af Sköldebrand, och i sin vredes öfvermått utmanade generalen för hela svenska armén gardeslöjtnanten på duell.
Sköldebrand tog då afsked samt bildade ett bolag af ofvannämnda egendomar, i hvilket äfven generalen fick ingå som delägare, men af kort varaktighet, ty snart nog därefter hade Sköldebrand äfven förvärfvat Löwenhielms andelar i bolaget.
Sköldebrand dog år 1881 och efterlämnade åt sina många barn en förmögenhet af flera millioner.
En måg till denne Sköldebrand är filosofie doktor Carl Nyström, välbekant som senator, men äfven som öfvervårdare af Stockholms norra renhållningsbolags verksamhet, i hvilken egenskap han af Jörgen i dennes tidning Figaro gjorts till föremål för satir i ord och bild.
Oscar Andrén ägde en ända till obeslutsamhet gränsande försiktighet. Han litade icke på sig själf och styrdes därför helt och hållet af sina kontorschefer, först Leopold Roos och sedan herr Nilsson, hvilka båda voro utmärkt skicklige och dugande affärsmän.
Oscar Andrén var hela sitt lif igenom klen och sjuklig. År 1852 på hösten reste han ut till Italien och återkom ej förr än fram på sommaren 1853.
Vid sin afresa lämnade Andrén oinskränkt fullmakt till Leopold Roos att handhafva firmans alla affärer.
På den tiden fanns icke telegrafen, så att de båda herrarne kunde endast postledes meddela sig med hvarandra.
Roos besökte, som vanligt, Fastingsmarknaden i april 1853 för firmans räkning.
G. H. Hegardt & C:i hade dittills exporterat cirka 2,000 standards trävaror om året, och dessa i kommission.
I Kristinehamn, där årets järn- och träaffärer uppgjordes för Vermland, sammanträffade Leopold Roos med kammarherre Sköldebrand.
Marknaden varade den tiden i 14 dagar.
Roos märkte, att hans konkurrenter, och i synnerhet den försiklige Sven Renström, afslöt sina affärer för den stundande kampanjen i fast räkning och till bestämda pris.
Därigenom stadgade han ännu mer sin öfvertygelse, att, till följd af den ostadiga politiska barometern, en större prisstegring skulle inträffa å trävaror under sommaren och hösten.
Roos köpte då i fast räkning alla Sköldebrands tillverkningar, tillsammans 30,000 tolfter plank, 3t×9t×20 fots, till 28 riksdaler banko pr tolft eller 24 skilling banko högre pris, än hvad någon af hans konkurrenter betalade under marknaden. Den inköpta kvantiteten belöpte sig till cirka 7,000 standards och stod i Göteborg med alla omkostnader i ett pris af 7 pund sterling, fritt ombord.
För att betala denna virkesmassa behöfde Roos 50,000 pund sterling eller 900,000 kronor.
Firman G. H. Hegardt & C:is hela förmögenhet belöpte sig vid den tiden till endast 100,000 riksdaler.
I Göteborg fanns vid denna tid ett femtiotal millionärer, ocb det var ingen konst att få låna pengar, blott man hade ett godt namn och var känd för ordentlighet.
Vid hemkomsten till Göteborg vände sig Roos till den store penningmäklaren John Leffler med begäran om hjälp, och denne anskaffade äfven det erforderliga beloppet.
På sommaren hemkom Andrén från Italien. Ehuru träprisen hade redan då stigit i England, så att partiet kunde realiseras med god vinst, blef dock Andrén mycket ängslig öfver den stora affären.
”Men hvar skola vi taga penningar ifrån?” utbrast Andrén helt förskräckt.
”Den saken har jag redan ordnat med mäklaren Leffler”, svarade Roos.
”Det är nog bra”, sade Andrén, ”men Roos får äfven utagera affären.”
Omedelbart därefter följde krigsförklaringen mellan Västmakterna och Ryssland, hvilket hade till följd en stegring i trävaruprisen af 50 à 60 procent.
Roos affär beredde firman en vinst af minst 30,000 pund eller omkring 540,000 riksdaler, och firman blef därigenom fin-fin och i paritet med de första Göteborgshusen.
Roos lämnade dock några år efter firman Hegardt & C:i och ingick bolag för samma slags affärer med en herr Welin.
I denne fick han dock sin öfverman, i stället för att vara allrådande hos Hegardt & C:i.
Firman Welin & Roos förlades af Robert Dickson med 400,000 riksdaler, men under 1857 års kris uppsade Dickson sina penningar till återbetalning. Dels detta och dels andra orsaker gjorde, att Roos blef vansinnig och slutade sina dagar på dårhuset.
I slutet af 1850-talet var Andrén och hans firma bland de afundade Göteborgsmillionärerna.
Firman G. H. Hegardt & C:i styrdes då och under hela Andréns återstående lifstid af ofvannämnde Nilsson, och Andrén hade lika litet att säga som
förut.
Firman arbetade alltid lika försiktigt och med samma framgång, så att den andra millionen tio år därefter lades till den första.
Som enskild person var Andrén enkel, anspråkslös och välvillig samt lefde borgerligt och hushållsaktigt.
Ej underligt att en del kommunala uppdrag blefvo honom anförtrodda, bland annat som ledamot af handelsföreningens fullmäktige.
Hans medfödda sjuklighet tilltog dock år från år, och under de sista åren af sitt lif förde han en föga afundsvärd tillvaro.
Oscar Andrén dog 1876 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:
Tillgångar ………….. 2,261,717: 23
Skulder ………………… 14,121: 59
Behållning 2,247,595: 64
Johan Oscar Andrén efterlämnade två söner; den äldre, Josef Andrén, juris kandidat, var redan delägare i firman under faderns lifstid. Den yngre Oscar, 18 år gammal vid faderns död, blef sin broders kompanjon, så snart han blef myndig.
Redan under gamle Andréns lifstid ingick firman G. H. Hegardt & C:i i det nybildade Boxholms aktiebolag och firman fick sig anförtrodd detta utmärkta bolags hela export af järn- och trävaror.
De Hegardtska affärerna sköttes dock illa sedan Nilsson gick ifrån, och Boxholms bruk slutade med att använda Hegardt & C:i som kommissionärer.
Sjutton år efter den äldre Andréns död gjorde sönerna en storartad konkurs med 2,401,623 kr. 8 öre skulder.
Åt de oprioriterade fordringsägarne blef endast 20 procents utdelning.
Bankiren Conrad Heinrich Donner i Hamburg, som hade en fordran af 200,000 riksmark, utan hypotek, instämde de båda unga herrarne till Göteborgs rådhusrätt för bedrägligt förhållande.
Den yngre, Oscar Andrén, tog då till benen och ”crossade” Atlanten samt har sedan uppträdt i Chicago som tidningsförsäljare.
Den äldre, Josef Andrén, direktör i Skandinaviska Kreditaktiebolaget och riksdagsman för Göteborgs stad i Andra kammaren, stannade kvar i Göteborg, och det lyckades hans vänner och meddirektörer i Skandinaviska banken att förmå Donner nedlägga sin ansvarstalan.
Josef Andrén framlefver nu sina dagar som agent i Göteborg och är som sådan bevillningstaxerad för 6,000 kronors inkomst.
Baron Oscar Dickson hade i konkursen en fordran af 71,530 kronor 30 öre för från Almnäs ångsåg levererade trävaror.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
3 svar på ”Lazarus om Johan Oscar Andrén”