Kruthusgatans nödbostäder uppfördes åren 1920-21 invid Skansen Lejonet på Gullbergsvass. De hus som byggdes här skiljde sig från de hus som byggdes i de flesta andra så kallade områden med nödbostäder. Istället för envånings baracker byggdes tvåvåningshus av trä. Standarden var låg, lägenheterna var på ett rum och kök samt mycket små. De kom också att stå kvar längre än alla av de andra områdena med nödbostäder förutom Tonfisken och de två sista revs först 1961. Alla utom två revs när viadukten för att ansluta Boråsbanan och Västkustbanan till Centralstationen byggdes 1930.
1923
Nödbostäder på Kruthusgatan år 1960. Igenbommade och utrymda ett år innan rivning. Licens: CC-BY-NC-ND
Natten till den 25 november 1959 skedde ett mycket på den tiden mycket omskrivet våldtäktsmord på platsen. Strax före klockan halv sex på morgonen hittades en kvinna liggande död i ett skjul vid fastigheten Kruthusgatan 7 mitt i vad tidningarna då kallade ”de beryktade slumkvarteren vid Skansen Lejonet”.
Kvinnan hade ett stort krossår i bakhuvudet och kroppen var ännu varm, när den hemska upptäckten gjordes. Kläderna nertill på kvinnan var i oordning. Bredvid kroppen låg kvinnans baskerliknande mössa. Den var mörkgrön till färgen och försedd med en tigermönstrad pälsbräm. Några som helst tillhörigheter som kunde röja kvinnans identitet hittades inte. Hon saknade ringar och andra smycken och det enda som hittades i kläderna var ett läppstift. Någon handväska eller något liknande fanns inte vid fyndplatsen.
Hon kunde senare identifieras som 51-åriga Lisa Kristina Johansson. Det var hennes man som sett ett foto som polisen låtit publicera i media. Enligt mannen var hon alkoholiserad och drack i perioder. Hon hade försvunnit från hemmet under natten. Senare greps en 40-årig man som bodde i husen på Kruthusgatan och i tidningsartikeln från GP den 1 december 1959 står det:
Såsom misstänkt för sexualmordet på 51-åriga fru Lisa Kristina Johansson i Göteborg natten till onsdagen förra veckan har kriminalpolisen anhållit en göteborgare i 40-årsåldern. Mannen kallar sig diversearbetare, men hans huvudsakliga inkomstkälla har varit spritlangning.
Polisens storsvep i östra stadsdelarnas langarkvarter på söndagen visade sig således väl befogat. Redan tidigt misstänkte kriminalmännen, att fru Johanssons baneman var att söka bland undre världens alkoholister, langare och lösdrivare. Polisen misstänkte också att invånarna i de fastigheter vid Kruthusgatan, utanför vilka den mördades kropp hittades kl. 5.20 på onsdagsmorgonen inte ville komma fram med de uppgifter som de eventuellt satt inne med.
Även denna misstanke visade sig vara riktig. Den nu anhållne spritlangaren bor i en av fastigheterna vid Kruthusgatan, endast ett tiotal meter från den plats, där man fann den mördades kropp på morgonen.
Vid förhör med husets invånare kom det fram, att en kvinna i huset sagt sig sett och hört något på natten. Kvinnan togs då ned till Spannmålsgatan och där fick man fram, att hon sett den nu anhållne på natten och dessutom hört en kvinna skrika i nöd.”
Uppenbarligen var det lika svårt då som nu att få människor i fattiga områden att vittna och det avspeglade sig på flera sätt. I en annan artikel den 3 december nämns att ”gänget på Järntorget” vilka kände den mördade väl och förmodligen sett henne på natten innan mordet inte ville säga nånting.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.