Änggården

Änggården är känd sedan 1600-talet och utgjorde då ett halvt kronohemman och var bebodd av en ängvaktare/uppsyningsman som såg efter viltet och skogen i de östliga markerna, särskilt då Sundshagen, nuvarande Slottskogen. Engegårdhen nämns första gången 1619. Det var då en del av Älvsborgs Kungsladugårds ägor. Egendomen omfattade ett område som innefattade den nuvarande stadsdelen och områden i bergen norr och öster om.

18 april 1719 såldes gården till häradsfogden Erich Grönbom. Den fortsatta utvecklingen beskrivs i Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän, del II:

Wennerholm som nämns i texten ägde också landeriet Anneberg.

1787. Lilla Änggårdens byggnader kan ses i sydvästra hörnet och Stora Änggårdens mangårdsbyggnad ses ungefär i mitten på västra sidan.

År 1807 köpte grosshandlaren Gabriel Grén båda gårdarna. En ny mangårdsbyggnad uppfördes år 1812. Gabriel Grén avled innan gården stod klar men den färdigställdes och beboddes av hans änka Sofia, född Ström, och deras barn. Sonen Arvid Gren utbildades till apotekare och övertog gården 1847 efter moderns död.

År 1840 anställdes trädgårdsmästare Anders Jonsson för att på Lilla Änggårdens ägor anlägga en park och en trädgård. Jonsson blev kvar ända till 1884 och 1887 omfattade Lilla- och Stora Änggårdens ägor totalt 340 tunnland eller 165 hektar mark. Tanken var att anlägga en engelsk park på de kala bergen runt gården, där besökare skulle bjudas in till en spännande vandring bland växter från olika delar av världen i den kuperade terrängen. På stenar, i bersåer och vid utkikspunkter anlades sittplatser. År 1849 planterades det första trädet, en gran som fortfarande står kvar i en sluttning ner mot bäcken. De flesta träden planterades under 1860- och 1870-talen, exempelvis sattes 1866 1 857 plantor, 1867 1 000 plantor, 1868 1 844 plantor och 1869 1 605 plantor. Gren ville variera trädslagen för att öka färgskiftningen i lövverken över årstiderna, varför bland annat vanlig bok, blodbok, avenbok, sykomorlönn, ornäsbjörk, valnötsträd, rödblommande kastanj, robinior, gullregn, cembratall och lärkträd planterades. Huvuddelen av planteringarna skedde på Lilla Änggården vars utmarker nu tillhör Botaniska trädgården i Göteborg.

CRA Fredberg skrev en hel del om Änggården:

OMEDELBART INTILL Slottsskogen i öster ligger Änggården. Området med detta namn är en vidsträckt domän, om man räknar Änggårdstorpet nära Landala, sjukhusområdet, bergen, sluttningarne och fälten, och sedan ett par sekler tillbaka har odlingen gått fram här. Bergplatåer omväxla med dalsänkor, där vegetationen frodas och ängar och åkrar ge säd och beten. Över bergen leda vägar och stigar, en förbi sjukhuset och koloniträdgården till Landala nya villasamhälle, en annan från Lilla Änggårdsvägen till Eklanda by i Fässberg.

Höjderna äro egentligen en fortsättning i den långa bergskedja, som begynner vid Fogelbergsgatan, begränsar Annedal och går söderut; men alldeles som vissa punkter i kedjan ha sina namn, exempelvis Fågelberget, Anneberg o. s. v., ha bergen vid Änggården vissa namn, såsom Håberget och Engelske pålen.

En härlig utsikt öppnar sig från dessa höjder. Antingen man har den i full dagsbelysning eller i dalande kvällssol. Göteborg i hela sin vidlyftiga utsträckning ligger under våra fötter. Långt i norr Hisings-trakten, västerut älven, Älvsborgs fästning, klipporna och skären. När man ser Vinga fyrtorn häruppifrån, tror man obetingat på sägnen, att engelsmännen i några av det beryktade kontinentalsystemets år för ett sekel sedan använde dessa höjder som utkik för att signalera till sin flotta å de yttre fjordarne. Och det var naturligtvis därför den högsta punkten häruppe fick namnet Engelske pålen.

När Stora och Lilla Änggårdarne först bebyggdes är inte så gott att veta. Man känner att en tjänsteman vid göteborgstullen, hejderidaren Grönbom ägde området på 1700-talet och man förstår att Änggården var en lämplig station för honom, eftersom landsvägen söderifrån strök under bergskedjan, förbi Slottsskogen och Kommendantsängen in till Landsvägsgatan. I detta pass var det utmärkta tillfällen att hejda och undersöka skjutsarna — ett göra som i gångna tider med dess vilda lurendrejeri var besvärligt nog.

Satte ägarne av Änggården från 1700-talet föga spår i ställets krönika, gjorde de följande det så mycket mer. Sedan ett sekel tillbaka äro de vackra områdena härute knutna till göteborgsnamnet Grén, vilket betecknar en gammal svensk släkt, bofast i Göteborg sedan 1700-talet.

Den förste Grén på Änggården, Gabriel Grén, född 1760, död 1811, tillhörde den adliga släkten Green av Rossö, vilken aldrig blev introducerad, men vars adelsbrev finnes å vårt museum. Av samma ursprung som denna var släkten Green av Sundsby, vilken befryndades med den berömda Margareta Hvitfeldt, stiftarinnan av stipendieinrättningen vid Göteborgs gymnasium.

Rossö-grenen, vars ättlingar fortleva i vår tid, var bofast på Rossö säteri i Stala socken på Oroust. Ättens medlemmar gingo företrädesvis i militär och kyrklig tjänst. En Arvid Hermansson Grén var kyrkoherde i Torslanda på Hisingen. En son till denne Grén och hans hustru, av den äldre, vid Lilla Edet bofasta bohussläkten Ström, var den Gabriel Grén, som på 1700-talet inflyttade till Göteborg för att idka köpenskap.

Det stora sillfisket med dess fabulösa avkastning stod då i fullt flor. Gabriel Grén slog sig på saltimport i större skala, förknippade denna med sillaffärer, saltade och exporterade sill och så vidare.

I likhet med andra göteborgsköpmän sökte sig också Grén ett sommarbo utanför stadens murar. Han hade fäst sig vid Änggårdstrakten, kom omsider att äga Stora och Lilla Änggårdarne och uppförde i sitt sista levnadsår den manbyggnad, som här finnes avbildad. Traditionen förmäler, att Grén var en av all sköns hortikultur intresserad man, men om hans odlingsförsök med tobak slogo så väl ut, vill jag låta vara osagt.

Gabriel G. dog på Änggården och änkan gifte om sig med köpmannen Aron Kjellberg, farbror till de båda grundläggarne av den över hundraåriga firman Kjellberg & Söner. Han bosatte sig å Änggården och jag antager att han även fortsatte de Grénska affärerna. Förmodligen sammanslogos dessa med det Kjellbergska husets, efter som den ene av Gabriel Gréns söner, Johan Olof Grén, 1833 blev delägare i det sistnämnda handelshuset och på samma gång vann inträde i handelssocieteten.

Denne J. O. Grén var en ansedd köpman på sin tid, illiterat rådman, ledamot av riksbankens och sparbankens styrelser m. m. Han efterlämnade två döttrar: Hilda, gift med köpmannen F. Z. Gavuzzi, och Emelia, gift med lektorn vid latinläroverket C. J. Sundström.

Var Johan Olof en bemärkt man, var hans broder, Arvid Henrik Grén, det i ännu högre grad. Han var född i Göteborg 1806, men uppfostrades på Änggården och ägnade sig i unga år åt farmakologiska studier. Efter avlagd apotekareexamen blev han innehavare av apoteket Enhörningen 1830, men bliven svårt bröstsjuk 1853, avträdde han detsamma 1858 och bosatte sig året om på sitt kära Änggården.

Denna hade han tillöst sig av syskonen 1847 och till hans namn och besittningstagande av domänen knyter sig en lika vacker som storartad odlargärning.

Arvid Grén, som var en stor naturälskare, planterade nämligen träd på bergsluttningarne därute, vårdade sig om jordbruket, utvidgade trädgårdarne, acklimatiserade rara örter och odlade medicinalväxter. Men hans natursinne bar frukt även på andra håll, bland annat i Göteborgs Trädgårdsförening, bland vars stiftare han räknas. Och som ledamot av hushållningssällskapets förvaltningsutskott hade han många tillfällen att ytterligare omsätta sin odlingslust i handling.

Som vetenskapligt intresserad var han ledamot av vårt vetenskaps- och vitterhetssamhälle. Och i det kommunala livet i Göteborg deltog han, bland annat som medlem av den första stadsfullmäktigeuppsättningen.

Efter Arvid Gréns död 1887 gick hans kära Änggårdar nya öden till mötes. Stora Änggården inköptes nämligen 1892 till staden för 250,000 kronor och fem år därefter påbörjades högt uppe på området anläggningen av det storslagna Sahlgrenska sjukhuset. Lilla Änggården däremot, som jämte den övriga domänen ärvdes av Arvid Gréns döttrar, av vilka en trädde i äktenskap med grossh. Carl Broberg i den bekanta Enerothska firman, äges ännu av den Grénska familjen.

Denna stadsvy har på sistone fått en annan karaktär. Tavlan har nya inslag, men bevarar grundtonen genom den präktiga idén att av området skapa en botanisk trädgård, ett slags motstycke till Slottsskogen, fast av undervisande art, en naturpark med försöksfält och väldiga växtbiologiska demonstrationsytor. Härtill lämpar sig trakten alldeles förträffligt. Här är nämligen en typisk västkustnatur, med dälder, bergpass, isolerade bergkullar och en mängd olikartade växtsamhällen. Och vegetationen är, som sagt, överflödande och oerhört mångsidig.

Detta om grundtonen. Ifråga om ställets förändring veta vi ju att öster om den vackra väg, som leder upp till det högre Änggårds-området, ligga en kyrka och tre sjukhus, vars arkitektur gör sig förträffligt på sluttningen av den måleriska bergåsen. Och på
sistone har i stadsplanen för Änggården infogats ett litet villasamhälle, som har ett idylliskt läge under Änggårdens mäktiga bergås, öster om landsvägen och i nivå med Slottsskogen.

Stora Änggården köptes in av Göteborgs stad 1892 och införlivades med staden i två etapper: 1904 och 1918. Familjen Grén (Grén Broberg) bosatte sig därefter på Lilla Änggården som till en början dock sannolikt enbart var sommarboende. 1915 beslutades att anlägga en botanisk trädgård på Stora Änggårdens mark. Arbetena påbörjades 1916, naturparken öppnades för allmänheten den 2 maj 1919 och kulturområdena den 8 juli 1923 i samband med Jubileumsutställningen i Göteborg.

Bröderna Carl och Sven Grén Broberg donerade år 1963 Lilla Änggården till Göteborgs stad samt större delen av sin förmögenhet till en stiftelse för gårdens skötsel. Idag är Lilla Änggården ett museum.