Fyrkanten

Fyrkanten kallades ett område som i början på 1800-talet låg mellan Göta Älv i norr, Stigbergsliden i söder, stadsgränsen i öster och Gamla varvets område i väster. Området började bebyggas redan på 1600-talet med bostäder för anställda på Gamla varvet.

Under sillperioden på 1700-talet ökade bebyggelsen och antalet invånare kraftigt som en följd av att flera sillsalterier lades innanför stadsgränsen i Masthamnarna och i själva Fyrkanten.

CRA Fredberg skrev om området i sin bokserie Det gamla Göteborg från 1923:

Partiet kallades Fyrkanten förr i världen och var en övermåttan trevlig och pittoresk strandidyll, med pålvirken, småbryggor och lilleputthus på sluttningarna, röda och vita och gula och gröna kojor om varandra, skuggade av gamla förkrympta träd, vilka med sin sommargrönska gåvo idyllen ännu större friskhet och behag. Mest lockande för pojksinnet voro de grunda vattnen och de sluttande berghällarna ovanför, där pojkarna åkte på bara — hm — byxorna utföre och slipade hällarna blanka.

Fantasien satte dessa bergstigar och vretar i Fyrkanten i förbindelse med forna tiders smugglaräventyr, och det får erkännas att terrängen var mycket väl ägnad att underlätta lurendrejarnas hyss i natt och mörker, när de landade med sina foror nedanför. Sägnen vet också att berätta om en hemlig gång, som den beryktade Lars Gathenhjelm skall ha grävt hit ner från sitt hus vid Stigbergstorget. Men det är troligen en av de många amsagorna från flydda tider.

Bläsan med omgivande berg låg på det forna amiralitetsvarvets grund och det hela var från början avsett till bostadsplatser för flottans militär- och civilstater. Och på samma gång var området en landningsplats för småbåtar och station för roddtrafiken mellan Majorna och Lindholmen. Vidare lade ångsluparna, som förmedlade trafiken mellan de båda älvstränderna och Skeppsbron, varje kvart till vid Bläsbryggan.

Hit flyttade kaptener och styrmänner och tullsnokar och timmermän, för vilka det snart sagt var ett livsvillkor att bo så nära sjön som möjligt. I synnerhet på gamla dar, då de voro ur leken på sjö och varv.

Här bodde de rent av idylliskt. Här hade de små hagar att syssla i, här gödde de upp svin och höns, och nedanför i det grunda vattnet bakom pålverken lågo deras jullar och snipor tryggt förtöjda, redo att föra de gamle ut till dörjfisket på fjordarne, när längtan till havet och — den färska fisken blev alltför brännande. Här levde de som fria män, obundne av stadens tvång och kitsliga sanitetsförordningar.

Den livligaste trafiken gick genom Bläsliden, ty vid dess ändpunkt låg färjstationen. Här nere fanns också sköljflotten, där tvättgummorna vaskade sin stortvätt, här var badhus, båtupptagningsplats och allmänt tvagningsställe för Majornas — hästar. Som Gamla varvets närmaste grannskap erbjöd Bläsan en högst förträfflig utsiktsplats vid de så ofta förekommande sjösättningarna.

Hamnplatserna i fråga spelade en ganska betydande roll i en tid, då Majorna hade en ofantligt mycket större betydelse för modersamhället än i våra dagar.

De voro lastageplatser, de bildade med sina pålvirken hamnplatser för mindre farkoster och på strandremsan byggdes olika slags magasin, vilka medels bryggor stodo i omedelbar förbindelse med älven.

Så blev Fyrkanten, i begynnelsen av det stora sillfisket på 1700-talet, utnyttjat för sillberedningen, saltningen och lagringen av dessa havets skatter. Då byggdes de sillmagasin och lastningsbryggor, som i ett och ett halvt sekel ända till omdaningen funnos här och vilka gåvo sillhamnarna en alldeles särskild prägel. Och då sillen gick i början av 1800-talet från våra fjordar, för att bli borta i sjuttio år, fick Fyrkanten tjänstgöra som upplagsplatser för den norska sillfångsten, som hitfraktades för de göteborgska sillpatronernas räkning. För övrigt kan man på goda grunder antaga att kronovarvets hamn på 1600-talet sträckte sig in på Bläsans område och att några av dess verkstäder voro belägna i Fyrkanten. Man har nämligen vid skilda tillfällen funnit grundlämningar, som härleda sig från den tiden.

Genom varvets närhet och den livliga verksamheten i Fyrkantens hamnar blevo bergen och omgivningarna häruppe tidigt bebyggda. Där fanns många trevliga platser att bygga på. Där fanns Kålltorp, Hollandia och Furstenberg, där fanns Tröstekällan, Glädjen och Palestina, där fanns Sjöhärbärget och Etna vid Stigbergstorget, där Helgessonska affären sedan ett halvt sekel residerar, samt Concordia och Vivat, vilka en gång kommo
i den gamla Liljeqvistska familjens ägo. Från dessa högre belägna områden ledde fyra gator eller gränder ned till Bläsan och Fyrkanten: Rödingsgatan närmast Stigbergsliden, uppkallad efter en handlande Röding, Vaktgatan, med namn efter en polisvakt, Bagargatan, uppkallad efter ett gammalt bageri, det Sjögrenska, i hörnet av Stigbergstorget, och slutligen Bläsgatan.

Ett av de minnesrikaste husen i Bläsliden var det gamla Sandbergska eller Åhsbergska, vilket på sin höga stenfot och med sin struktur i övrigt förrådde en mycket hög ålder. I förra hälvten av 1800-talet tillhörde det segel- och kompassmakaren Gustaf Sandberg — född 1791, död 1854. Han var en av Karl Johans församlings få donatorer, bl. a. till skolväsendet, och förtjänar därför att hans grav på Djurgårdskyrkogården av kyrkorådet
vårdas. Efter honom kom det gamla huset i segelsömmaren J. H. Åhsbergs ägo och slutligen i sjökapten H. F. Janssons.