Johan Filip Holmqvist, född 1 maj 1857 i Motala och död 15 mars 1925 i Göteborg. Föräldrar var skomakaremästaren Per Gustaf Holmqvist och Sofia Wulff. Gift 19 maj 1887 i Malmö m Clara Mathilda Isabella Törnqvist, född 12 augusti 1849 i Göteborg, död 8 oktober 1931 där, dotter till arbetaren Carl Fredrik Törnqvist och Christina Larsson samt tidigare gift Svensson.
Praktisk verksamhet inom affärslivet, handelsutbildning vid Bröderna Påhlmans skriv- och handelsinstitutet i Stockolm 1884—85, föreståndare för institutets nyöppnade skola i Gbg oktober 1885 och drev därefter skolan i egen regi till sin död. Lärare i välskrivning vid Göteborgs handelsinstitut 1886—87, studerade skrivkonsten i Köpenhamn 1887, öppnade Filip Holmqvists Skriveriinstitut där 1887, lärare i välskrivning vid Chalmers tekniska läroanstalt från 1887 samt föreläsare i välskrivningsmetodik, skrivhygien och skrivkonstens historia. CRA Fredberg skriver följande om honom:
Filip Holmqvist — född 1857 i Motala — kom, efter förutvarande verksamhet som publicist och handels- och skrivlärare, till Göteborg i 1880-talets mitt och öppnade den 22 oktober 1885 i Kungstorget 8 ett handels- och skrivinstitut, vilket sedan dess genomgått flera utvecklingsskeden med alltjämt ökat utrymme, tills det år 1906 kom under eget tak i sina nuvarande modernt inredda lokaler i huset Norra Allégatan 7. De omfatta en mängd lärosalar, ljusa och hygieniska och med de mest praktiska anordningar. Läroverket har också under årens lopp blivit ett av vårt lands främsta institutioner på handelsundervisningens område och har här gjort en stor och betydelsefull insats.
Det bästa erkännandet härutinnan är väl det att institutet nuåtnjuter statsunderstöd samt det betyg, Göteborgs stadsfullmäktiges förre ordförande, numera framlidne professor August Wijkander gav läroverket vid ett av dess jubiléer. Professorn erinrade om nödvändigheten av att i vår tid, vilken mera än någon föregående vore det hårda arbetets och den skarpa konkurrensens tid, de förutsättningar vore för handen, som krävdes för att bestå i kampen. Talaren gav en kort historik av vårt skolväsende med hänsyn till dess uppgift att meddela medborgerlig bildning och framhöll att fackskolor först under en jämförelsevis sen period framträtt som en länk i vårt undervisningssystem. Fackskolorna vore under nuvarande förhållanden icke blott nyttiga utan rent av oumbärliga, och det vore därför med synnerlig glädje man konstaterade att en dylik anstalt med varje år utvecklades och vunne allt större framgång. Detta vore särskilt fallet med Filip Holmqvists handelsinstitut. Professor W. framförde å allas vägnar till hr H. uttrycken av tacksamhet för vad han som institutets föreståndare uträttat och lyckönskning till fortsatta framgångar.
Herr Holmqvists verksamhet har emellertid icke omfattat ledningen av läroverket allenast. Den har även sträckt sig till andra områden. Sålunda tjänstgjorde han 1886—1887 såsom lärare vid Göteborgs Handelsinstitut, 1887—1914 såsom lärare vid Chalmers Tekniska Institut och 1890—1918 beklädde han befattningen som överlärare vid Tekniska skolan i Stockholm och handhade där under dessa år undervisningen i välskrivningsmetodik för teckningslärare vid de högre allmänna läroverken och seminarierna m. fl. läroanstalter. Med skolvärlden har han under de gångna åren alltid stått i livlig förbindelse, dels som föredragshållare, dels som ledare för pedagogiska kurser, anordnade för lärare. För att studera välskrivningsmetodik företog han 1902 med statsunderstöd en studieresa till Danmark och Tyskland. År 1906 kallades han av Läroverksöverstyrelsen att såsom sakkunnig biträda vid utarbetandet av undervisningsplan för realskolan. Desslikes har han utgivit flera arbeten rörande skrivmetodik och handelsundervisning samt förrättat en mängd maktpåliggande revisioner. Och han är en synnerligen stridbar man, som med stor talang förfäktar sina idéer och även vunnit tillbörlig uppskattning härför.
Hans mångåriga verksamhet med skrivundervisning förde honom in på ett närliggande område, nämligen jämförande skriftundersökningar för uppdagandet av förfalskningar o. d. Flera föredrag ha hållits i ämnet inför olika korporationer, bl. a. inför juridiska föreningen i Uppsala.
Den mest intressanta sidan av herr Holmqvists verksamhet är onekligen denna jämförande skriftundersökning. Skriften har, som herr H. en gång yttrade i ett föredrag, sina karaktäristiska särmärken, på vilka man kan känna igen personers handstil. Man behöver icke vara skriftsakkunnig för att rent instinktivt, när man tar emot sin post, bland mängden av brev genast känna igen avsändaren, om han är en gammal bekant. Men den speciella analysen, varigenom man kan fastslå eller bevisa, vem skrivaren är i varje särskilt fall, fordrar speciell erfarenhet och speciella studier på området. Och i det fallet kan man säga, att identifieringskonsten är jämställd med t. ex. den varukunskap, som en köpman eller fabrikant efter åratals arbete förvärvat sig. Det dagliga arbetet gör, att man kan åtskilja kvalitetsprov på varor och uppdraga mycket fina distinktioner, som för lekmannen äro förborgade, tills även dennes uppmärksamhet hänledes på dessa detaljer.
De olika sinnena komma härvid till användning, smaken, lukten, känseln och synen, vartill kommer en viss grad av kombinationsförmåga. Vid skriftgranskningen tages ju endast synen och kombinationen i anspråk och den borde i så fall vara enklare. Men det gäller här att ha ett skarpt öga för detaljerna, att uppmärksamma det egenartade i skriften och akta sig för de fällor, som ständigt möta en.
Konstkännares förmåga att åtskilja målningar av olika mästare eller att fastställa, om det eller det verket förskriver sig från 1600-talet eller 1800-talet är ju även frukten av studier och uppövad iakttagelseförmåga. Men lika litet som köpmän inom samma bransch äro lika goda varukännare, lika litet är var och en, som sysslar med skrift eller undervisar i skrivning, skriftkännare eller skriftexpert. Om så vore fallet, skulle alla landets folkskollärare och skrivlärare även vara skriftexperter.
Då man har att yttra sig härvidlag, gäller det ju ofta personers välfärd eller ofärd. Och man får sålunda såsom skriftgranskare ha för ögonen den gamla domareregeln: hellre fria än fälla. Det är ett känt och erkänt förhållande, att ingen skriver alltid absolut lika. Skriften har alltid ett visst spelrum för smärre olikheter, men de väsentliga karaktärsdragen komma alltid oreflekterat fram och detta även vid försök till förställning av skriften.
Vid jämförelse får man sålunda icke utgå från att bokstäver, som skola jämföras med varandra, skola vara så lika att de täcka varandra. Däremot skola de hava vissa egenheter gemensamma …
Resultatet av hans undersökningar har helt naturligt gått i olika riktningar. Vid åtskilliga tillfällen har han kunnat fria personer från misstankar, vilka vållat eller kunnat vålla dem stora obehag; i en mängd fall har det visat sig, att utredningen haft en rätt avgörande betydelse i både civil- och brottmål.