Längst västerut i Lundbys sockens huvudområde låg egendomarna Rödjan och Skarvik. Stora Rödjan var ett kronohemman och en del av Lundby socken. Väster om Rödjan låg en del av Björlanda eller Torslanda socken inklusive Vikans by innan Arendal som också tillhörde Lundby socken från 1860-talet tog vid. Stora Rödjan användes bland annat som översteboställe. Delar av det mellanliggande omrdået områden blev en del av Göteborg när delar av Björlanda socken införlivades med Göteborg och Lundby församling år 1940. Vikans by och Halvorsäng inkorporerades i Göteborg och Lundby församling 1960.
Udden Rya Nabbe användes under krigen på 1600- och 1700-talen av såväl danskar, som anlade en skans där i mitten av 1640-talet, som svenskar, vilka befäste den på 1680-talet. Befästningarna utökades så att där fanns såväl ett övre som ett nedre batteri under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Endast rester återstår idag.
Rödjan och Skarvik 1901
Rya skog blev 1928 det första naturreservat i Göteborgs- och Bohus län.
Skarvikshamnen
Oljehamnen Ryahamnen började anläggas inom Rödjan på 1930-talet.1951 startade anläggandet av en ny oljehamn, Skarvikshamnen, där en pir om två kajplatser med 12 meters vattendjup blev klar 1957 och ytterligare en kajplats färdigställdes under 1965.
I norra delen av Rödjan och Skarvik byggdes åren 1947-1949 Koppartrans raffinaderi, senare Shell, och numera ST1. I området fanns då en villabebyggelse från början av 1900-talet mellan Färjenäs och nuvarande Biskopsgården där de sista husen revs i samband med att Lundbytunneln byggdes ihop med nya anslutningar och mot vid Älvsborgsbrons fäste på Hisingen år 1998. Resterna av villaområdet i form av gator kan idag ses inne på raffinaderiets område.
Göteborgs avloppsreninsgverk, Ryaverket, byggdes i området norr om Rya nabbe och öster om Rya skog med start 1954. Delar av Rya skog togs också i anspråk och natrureservatet hamnade inklämt mellan Ryaverket, oljeanläggningarna på Rya nabbe och Skarvikshamnen.
Färjestaden (tilläggsplats för färja) var från början en gård, omnämnd redan år 1600. 1632 ägdes gården av Canthor Hällender som också skulle sköta färjetrafiken över älven till Älvsborgs slott. Stadsdelen kallas ofta för Färjenäs, ett namn som kommer sig av det snickeriföretag, Färjenäs Snickerifabrik, som låg dör golfövningsbanan nu finns.
I den östra delen av området, Pölsebo, uppfördes Karl IX Göteborg. I mars 1603 började hertig Karl att planera för grundandet av en tredje stad vid älvmynningen. Syftet var att stimulera och stärka handeln i området, vilket skulle tillföra statskassan nödvändiga resurser.
Den 9 november 1603 utfärdades en fullmakt för holländaren Cornelius Corneliusson, som fick ansvara för uppbyggnad av den nya staden. Staden kom sannolikt aldrig att bli färdigbyggd och det som byggts brändes ner av danskarna år 1611.
Pölsebo och Färjestaden 1901
Vid det nuvarande Ivarsbergsmotet fanns det ett ålderdomshem (Lundby sockens tidigare fattiggård), Färjenässkolan samt en polisstation. Området bebyggdes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med villor och landshövdingehus varav några får finns kvar.
De första färjorna var roddfärjor, vilka senare ersattes av dragfärjor. Först 1874 levererade Eriksbergs Mekaniska Verkstad den så kallade Färjenäsfärjan, en ångslup med en 12 hästars motor, på 25 bruttoton med smeknamnet ”Bonnafröjda”. Fram till 1893 hette skepparen på Bonnafröjda Adolf Danielsson. Han efterträddes 1893 av Peter Theodor Pettersson som skeppare, verksam fram till 1909.
Färjestaden 1923
År 1927 såldes Bonnafröjda och en ny färja köptes från Stockholm, den hade fraktat spårvagnar över till Lidingö och var i bruk som bilfärja till 1951, då den betydligt större motordrivna bilfärjan David Carnegie sattes in.
Pölsebo, Färjestaden, Oljenäset och Ryahamnen 1932
På 1930-talet tedde sig Färjestaden på följande vis:
Färjestaden var ett litet samhälle för sig. Vid det nuvarande Ivarsbergsmotet fanns det ett ålderdomshem, Färjenässkolan samt en polisstation. Gick man över järnvägsspåret till Vestkustens Petroleum AB fanns det senare en cykelaffär till vänster, sedan en väg in till ett landshövdingehus, Furuborg, en speceriaffär samt Flemingsgatan som gick upp till höger.
På vänstra sidan av Karl IX:s väg följde nu Färjenäs Snickerifabriks stora vedupplag, (där det förr i tiden låg ett tegelbruk) på högra sidan ett skogsparti, en stor villa och så var man framme vid samhällets centrum. Först en stor, vacker och mycket rik fruktträdgård och, sammanhörande med den, bakom och ända upp till marken som gränsade till Flemingsgatan, stenmurar som bildade terrasser i olika plan.
Högst upp hade ägaren till Barchmanns snickerifabrik (Färjenäs snickerifabrik) planerat att bygga en restaurang och på den plana marken längst ned vid Karl IX:s väg tycks han av bevarade ritningar att döma ha tänkt sig ett flertal små stugor, kanske som övernattningsmöjligheter. Tyvärr dog han innan detta realiserades, området köptes därefter av köpmannen Svante Gustafssons vuxna barn och fruktträdgården planterades. Marken ovanför fick vara som den var med alla de vackra träden. Tomten bredvid tillhörde Svante Gustafsson, och där kan man ännu se rester av grund och trappor till Villa Dalhem, det hus som han låtit bygga år 1896. Det var ett suterränghus med tre våningar, två stora glasverandor samt en balkong och med entré från båda gatorna. Det är detta sammanlagda område som numera kallas ”Kaféhusets trädgård”. Här låg också Färjenäs bilstation, på senare tid Taxi, samt en mangelbod och en kortvaruaffär. Bilstationen som startats någon gång på 1920-talet hade två personbilar och en lastbil.
I landshövdingehuset bredvid fanns den mesta tiden en fiskaffär, en postanstalt, ett kafé samt en speceriaffär, Svante Gustafssons efterträdare. I nästa hus fanns Konsumaffären och en mjölkaffär. Detta hus finns också fortfarande kvar. Mittemot ledde Gamlebrunnsgatan österut över Kvarnberget förbi Pölsebo gård och dess ägor mot Krokängsparken och Eriksberg. Här uppe på berget finns fortfarande den gamla kyrkoruinen från Karl IX:s Göteborg kvar. Fortsatte man Karl IX:s väg ned till färjeläget hade man på vänstra sidan först snickerifabrikens tjänstemannavilla, sedan de stora fabriksbyggnaderna ända ned till vattnet samt den höga skorstenen. Här nere vid älven, på högra sidan, hade funnits flera fina småbåtsvarv, på 1930-talet Mobergs varv. Bortanför varvet låg, och ligger ännu, ”Stenvillan” som förmodligen var oljebolagets chefsbostad.
Vid färjeläget fanns en kiosk med väntsal, en likadan som vid Klippan på andra sidan älven. En gammal färjestuga fanns också, med förr i tiden ett övernattningsrum som kallades ”bonnarummet”. På 1930-talet användes stugan som ett tillfälligt boende.
Om vi nu vill gå tillbaka genom samhället har vi först på vänster sida några villor och sedan, på Flemingsgatan ett stort landshövdingehus med bara bostadslägenheter samt ett par villor och därefter, på gatans högra sida, villor hela vägen tillbaka till Ivarsberg. Nära slutet av Flemingsgatan ligger fortfarande en ensam villa, kallad villa Gunninge, på vänster sida. Den ägdes av konstnären Filip Wahlström. Han var son till sjökapten Axel Wahlström.
På Kvarnberget fanns som förut nämnts flera villor men också på Strömsberget. Bland annat Tornvillan, förr kallad Tannhäusers, därför att en tandläkare Schultzberg ägde den, ett rätt stort hyreshus samt Axel Wahlströms hus, Fjällhyddan, även kallad Åreskutan på grund av att ägaren gjorde affärer med årämnen och mastspiror. Detta hus hade nu sålts till filosofie doktor Philip Lindstedt som också ägde Bassholmen vid Nordströmmarna. I ännu en villa bodde en familj Seeman som senare sålde den till familjen Parrow. Fru Parrow var konstnär och syster till Evert Taube. På andra sidan Strömsberget låg Vestkustens AB:s personalbostäder.
Anmärkningsvärt är kanske att av ovannämnde Svante Gustafssons fem barn stannade fyra kvar på Färjenäs och där bedrev sina verksamheter ända till livets slut. Sönerna Erik och Sven hade bilstationen, dottern Karin, gift Åstedt, hade kortvaruaffären och dottern Rosa, gift Wingård, kioskerna vid färjelägena på båda sidor av älven.
Den sista färjeturen med bilfärjan John E. Olson gick den 1 april 1967 kl. 09.00 dvarefter färjetrafiken stängdes i samband med Älvsborgsbrons öppnande upphörde den reguljära färjetrafiken mellan Färjenäs och Klippan.
Uppförandet av Älvsborgsbron ledde till att många bostadshus revs, och i östra delen, som också kallas Pölsebo, evakuerades alla hus inför en planerad utbyggnad av Eriksbergs varv. Husen stod tomma efter varvsnedläggningen, varpå de ockuperades av så kallade husnallar under stor publicitet på 1990-talet, och därefter revs de. I området fanns därefter under ett tiotal år en uppställningsplats för containrar men numera är det i huvudsak en stor park, Färjenäsparken.
Numera finns bara ett tiotal hus kvar i Färjestaden, varav de flesta ägs av kommunen. Ett av dem är ett landshövdingehus. Risken att de rivs av kommunen i samband med utvecklingen av Norra Älvstranden är stor.
Det pågår en upprustning av Färjestaden och man håller på att göra park av merparten av området i samband med utbyggnad av Västra Eriksberg. Gamla husgrunder och kyrkogrunden från 1600-talets stad ska då bevaras.
Byggnader i Färjestaden. Bild: Arild Vågen Licens: CC BY-SA 3.0
Färjestaden (Förjenäs) och Pölsebo ligger idag i primärområdet Eriksberg i stadsdelsnämndsområdet Lundby medan Rödjan, Rya och Skarvik ligger i primärområdet Arendal i stadsdelsnämndsområdet Västra Hisingen.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Intressant läsning, mina morföräldrar bodde i det u-formade huset. Morfar körde Sapas bogserbåtar. Det pratades om Skinnsäcken och nu vet jag lite mer. Det vore trevligt om någon vet mer om Skinnsäcken.
jag är född i skinnsäcken bodde i Esso huset som var för dom anställda på Esso varje familj hade en odling lott mellan huset och ryaskogen där man odlade potatis och andra grönsaker till glädje för oss barn
där låg även fastigheten Gustaves och gulfhuset i barn mun Erland Johansson med familj och svärfar bodde i ett litet hus på två våningar med en lite trädgård utan för där vi barn kunde med Elands hjälp få en plaskdamm att bada i Erland och hans söner hade en lite snickar verkstad där vi byggde våra träbåtar för att segla i dammen huset låg bredvid Färjenäs seglarlok där det under ett antal år bedrevs dans men efter som föreningen tynade bort förfall lokalen vilket vi barn tog tacksamt över det fanns även ett hus som gick under namnet helgahus där konstnären Vilgot Svensson hade sin verksamhet det fanns efter infarten på vänster sida ett antal små byggnader som användes som sommar hus eller nyttjades som hobbyverksamhet John och Ivar var två äldre farbröder som hade dessa hus huset Esso och dom övriga revs när Esso utökade sitt område 1959-1960-61 och alla fick nya adresser mång till Biskopsgården , och runt om i staden detta är var jag kan minnas nu efter 65år det var ett bra ställe med mycket gröna lekplatser
Intressant.