Göteborgs centralstation

På 1830 och 1840-talen började järnvägar byggas i en del länder i Europa, men i Sverige tvekade man inför kostnaderna. I början av 1850-talet beslutade dock staten att anlägga några huvudbanor, bland annat Göteborg–Stockholm. Denna järnvägs första sträcka var Göteborg–Jonsered som invigdes den 1 december 1856, en av de första i Sverige.

Mellan Göta älv och den gamla landsvägen, byggdes det första stationshuset — provisoriskt till att börja med — och hit flyttade 1855 en tillförordnad stationschef, en maskiningenjör, en tillförordnad bokförare, en biljettförsäljare samt en tillförordnad konduktör. I ett hus vid Lilla Bommen inrättades ”JernvägsBureaun” med chefen, överste Nils Ericson samt två ingenjörer, en kamrer, en materialförvaltare, en ritare, två bokhållare och en vaktmästare. I Hypoteksföreningens hus vid Gustaf Adolfs torg inhystes kassören, det juridiska ombudet samt läkaren. Sammanlagt sexton personer, fördelade på tre byggnader. Två spår ledde in till bangården och ett spår var utdraget till Lilla Bommens hamn.

Stationshuset är byggt på resterna av bastionen Johannes Rex och ravelinen Prins Fredrik, utanverk till den tidigare stadsmuren. Det gamla kvartersnamnet var kvarteret 9 Nye Port, och det nuvarande är kvarteret Drottningtorget. Centralstationen hette ända in på 1900-talet Statens järnvägsstation, för att kunna skilja den från Göteborgs tre övriga järnvägsstationer.

Stationen 1858, sedd från väster.

Banhallen från 1856, ombyggd 1923 till vänthall med namnet Centralhallen.
Byggnaden uppfördes för Västra Stambanan 1856–1857, efter ritningar av Adolf Wilhelm Edelsvärd, känd som chefsarkitekt för Statens Järnvägars arkitektkontor 1855–1895. Från början fanns det i stationsbyggnadens bottenvåning en stor vestibul och två väntsalar samt restauranger; en för första och andra klass och en för tredje klass. Här fanns även rum för polis samt ett diligenskontor. I den norra delen av stationsbyggnaden var det en banhall där tågen körde in och passerade ut på den nuvarande Nils Ericsonsplatsen. Norrut fanns det verkstäder och godsmagasin samt ytterligare spår. Av byggnadens utsmyckningar togs mycket bort på 1870-talet då huvudbyggnadens tak ändrades och fick sin nuvarande branta form.

År 1923 byggdes stationen om och utökades. Arkitekt var Folke Zettervall, som då blivit SJ:s arkitekt. Vestibulen mot Drottningtorget blev då biljetthall och den stora banhallen inreddes som vänthall. Den 14 mars 1923 eldhärjades Centralstationen svårt och stora skador uppstod, vilket var extra olyckligt eftersom byggnaderna renoverats inför mottagandet av alla resande till Jubileumsutställningen i Göteborg som öppnade den 8 maj samma år.

De första åren användes stationen bara av den statliga Västra Stambanan. 1909 leddes trafiken på den likaledes statliga Bohusbanan dit, då dess bro över Göta älv var klar. År 1930 tillkom persontrafiken för Bergslagsbanan, Boråsbanan och Västkustbanan, vilka dittills hade använt Bergslagsbanans station.

Mellan 1928 och 1930 utvidgades centralstationen för att den nya trafiken skulle få plats. Bland annat uppfördes en tvärställd byggnad, den så kallade Yttre Hallen, vänd mot järnvägsspåren, ritad av Zettervall. Ut mot perrongerna dekorerades väggarna med målningar av Filip Månsson som föreställer järnvägslinjer som utgick från Göteborg. Efter 1930 gjordes flera ändringar och en restaurang byggdes ut mot Drottningtorget. År 1993 restaurerades Centralstationen och 2000 började Centralhuset att uppföras, vilket var klart 2003.

Tidigare fanns det även ett lokstall vid stationen, detta är numera borta och lokstationen ligger istället i Sävenäs. Under 1800-talet passerade över en miljon svenskar byggnaden på sin väg till hamnen och vidare till Amerika.

I centralsstationsområdets sydöstra del ligger före detta Västgötabanans nya stationshus (uppfört 1931), ett fyravåningshus i gult tegel. Cirka 300 meter norr om centralstationen ligger det tidigare stationshuset för Bergslagsbanan (uppfört 1881).

Text i huvudsak från Wikipedia.