Kvarteret Tre Remmare

Kvarteret Remmare ligger mellan Ekelundsgatan-Drottninggatan-Magasinsgatan-Kyrkogatan. Om krogen som gett kvarteret sitt namn skriver CRA Fredberg:

Här låg vidare, i hörnet av Kyrkogatan, källaren Tre Remmare, vilken utan tvivel var en besvärlig konkurrent till Stockholmskällaren.

Remmaren, som tydligen tagit sitt namn efter det av Bellman odödliggjorda stockholmsvärdshuset, vars ursprung återigen hänför sig till den mycket gängse klotformiga vinpokalen, var i 1700-talets senare hälvt den näst efter rådhuskällaren mest besökta restauranten.

Härtill bidrog väl att ägaren, Henrik Peter Leiditz, som tillhörde en aktad, redan i de första årtiondena efter stadens grundläggning inflyttad släkt, var stadsmusikant o. gärna underhöll gästerna med musik dels av honom själv, dels av kringresande musikanter. Han var alltså en av de förste, som etablerade värdshusmusik i Göteborg. Desslikes förnöjde han publiken med ett vaxkabinett. Och en gång på 1770-talet kunde allmänheten där få höra ett av hovurmakaren J. C. Knoop förfärdigat musikaliskt ur, som spelade såväl psalmer som menuetter, polonäser och kontradanser jämte “sex arier av den i Stockholm nyligen uppförda operan”.

Tre Remmare bestod till början av 1800-talet, men strök med vid 1804 års väldiga eldsvåda.

Det hus, vilket här avbildas och vilket enligt traditionen skall vara Tre Remmares arvtagare, uppfördes efter branden. Men nu stod en traktör George Tod för rörelsen. Denne var väl känd inom källarvärlden, ty hans lokus i Masthugget — Engelska värdshuset — var mycket favoriserat och känt för sin goda och billiga mat.

Han serverade — hör och häpna I alla, som i våra dagar få betala flera kronor för en enkel middag utan dryckjom — han serverade, säger jag pudding, en halv öl eller porter samt trekvartsbutelj vin för 36 skillingar. Alltså 75 öre. Men det är över hundra år sedan!

George Tod var skotte och född i Edinburgh 1772. Han hade hitkommit 1785 med sin far, som var värdshusvärd i Majorna och Masthugget, och köpte huset Magasinsgatan 5 av byggmästaren Gottlieb Lindner 1813.

Tod inredde byggnaden till hotell och bjöd på utmärkta rum, enligt ett från den tiden bevarat adresskort av följande lydelse:

Huset, vilket ännu kvarstår och har fått det gula teglets ärevördiga patina över sig, kallades i många år, tack vare den med traktörsskapet förenade hotellrörelsen, Tods hotell, vilket efter innehavarens död fortsattes av änkan.

I Tods hotell togo många in- och utländska resande in, och stället var mycket ansett. I detta sammanhang må en liten anekdot berättas, vilken i sin ordning berättats mig av en gamling.

En dag på 1840-talet kom en bottenrik engelsman dit och tog i anspråk ett flertal av hotellets rum. Han åtföljdes av en kvinna, vilken väckte mycken uppmärksamhet i staden för sin skönhets skull.

Herrskapet var mycket förnämt — han en lord aldra minst — ty varje dag hämtades paret i landshövdingens vagn för utflykter i staden och dess omgivningar. Och vid de tillfällena samlades populacen utanför hotellet för att beskåda den bildsköna damen.

Det gick nämligen ett romantiskt rykte om henne. Fostrad i ett fattigt torp i Småland, ägde hon intet mer än sin skönhet och skulle väl fått sluta som så många tusende andra torpardöttrar före henne, om inte ödet velat annorlunda. Den rike Albions son kom i hennes väg. Under en av sina småländska jakter fick han se den sköna, giljade och fick ja. Och från Göteborg och Tods hotell begav hon sig en dag med paketbåten till sitt nya hemland som — engelsk lady.

Det var en historia. Jag skulle väl kunna berätta flera i samband med Tre Remmare och Tods värdshus, men det är inte värt att inkräkta allt för mycket på utrymmet.