Curt von Stedingk
Curt Bogislaus Ludvig Kristoffer von Stedingk, född den 26 oktober 1746 på Lentschow, Pinnows socken i Vorpommern, död den 7 januari 1837 i Stockholm, var en svensk greve, militär och diplomat. Han var son till majoren Kristoffer Adam Stedingk och grevinnan Kristina Charlotta von Schwerin. Gift med Ulrika Fredrika Ekström.
Fänrik vid kronprinsens, sedermera konungens eget värvade regemente 1759-09-20 under sjuåriga kriget mot Preussen. Efter krigets slut begav han sig till Sverige för att i sin faders namn fordra ersättning för den skada familjens gods i Pommern lidit under kriget.
Student i Uppsala 1763. Underlöjtnant vid regementet Royal Suédois i Frankrike 1766. Löjtnant vid kungens värvade regemente 1769-07-18. Kapten därstädes 1773-03-31. Kaptenmajor i Royal Suédois s.å. 1776 blev han överstelöjtnant och 1778 överste à la suite vid sitt regemente i Frankrike, medan han hemma, 1777, befordrades till kammarherre hos konungen och korpral vid livdrabantkåren samt 1783-09-16 till chef för Savolaks fotjägarregemente.
Då Frankrike uppträdde för att bistå de amerikanska kolonierna i deras uppror mot England, reste Stedingk 1779 till Nordamerika som befälhavare för en infanteribrigad under greve d’Estaings överbefäl. Han deltog vid erövringen av Grenada den 3 och 4 juli samma år samt vid stormningen av Savannah i Georgia den 9 oktober 1779. Återkommen till Frankrike erhöll han orden Institution du Mérite militaire, en livstidspension på 6 000 livres samt överstefullmakt. Samtidigt befordrades han i Sverige till generaladjutant av flygeln. Nordamerikanska fristaterna utnämnde honom även till medlem av Society of the Cincinnati, en från början ärftlig orden för hjältarna i frihetskriget.
Under ryska kriget 1788 förordnades von Stedingk till överbefälhavare för försvaret av Savolax. Vid Porrassalmi år 1789 slog hans trupper tillbaka en mångdubbelt starkare rysk styrka. Den 21 juli samma år angrep de ryssarna vid Parkumäki och slog dem med en förlust av 850 man, bagage och kanoner, varpå von Stedingk belönades med generalmajors rang. Överste och kommendant för Garnisonsregementet i Göteborg 1789-03-12. Garnisonsregementet deltog i kriget i Finland.
Därefter utnämndes han, då fredsförhandlingarna skulle ta sin början, av Gustav III till svensk ambassadör i Sankt Petersburg. Här kom han på god fot med såväl kejsarinnan Katarina och hennes efterträdare, kejsar Paul, och blev en mycket inflytelserik diplomat.
Befordrad till generallöjtnant 1792. Utnämnd till 1794 serafimerriddare och 1796 upphöjd till en av rikets herrar, den ende svensk som fått denna utmärkelse utan att ha varit intagen på riddarhuset. Där introducerades han dock redan året därefter och erhöll år 1800 friherrebrev. Kejsar Alexander i Ryssland, utnämnde honom vid ett och samma tillfälle 1801 till riddare av de tre förnämsta ordnarna i Ryssland. Vid utbrottet av Gustav IV Adolfs ryska krig (Finska kriget), vilket Stedingk inte kunnat förhindra, lämnade han ryska hovet och deltog sedermera i undertecknandet av freden i Fredrikshamn 1809. Han upphöjdes samma år till greve.
Efter att Gustav IV Adolf blivit avsatt samma år återvände han ånyo som Sveriges representant till Sankt Petersburg men hemkallades 1811 och utnämndes till fältmarskalk. 1813 erhöll han högsta befälet, näst kronprinsen Karl Johan, över den till Tyskland överförda svenska armén. Armén ingick i de allierade styrkorna som slogs mot Napoleon I:s Frankrike. När Carl Johan kort därefter övertog ledningen av den s.k. Norra tyska armén, erhöll Stedingk ensam kommandot över svenska krigsstyrkan och anförde den i de blodiga bataljerna vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. Han deltog sedermera i krigshändelserna i Holstein och marschen till Brabant samt åtföljde kronprinsen till Paris, där han med de övriga makternas ombud slöt den allmänna freden.
Sin återstående levnad tillbringade han utan andra större befattningar, men han var kansler för krigsskolan på Karlberg 1818–1826, och 1826 anförde han en beskickning till Ryssland för att beklaga kejsar Alexanders död och bevista kejsar Nikolajs kröning i Moskva. Ännu tio år efter detta sitt sista offentliga värv, fick den åldrige statsmannen och krigaren fröjda sig åt sitt fäderneslands snabba tillväxt på den fredliga utvecklingens bana. Han avled först vid fyllda nittio år i Stockholm den 7 januari 1837.
Texten i huvudsak från Wikipedia.
Ett svar på ”Curt von Stedingk”