SSRS flagga. Bild: Holger Ellgaard. Licens: CC BY-SA 4.0
I början av 1900-talet var svensk sjöräddning i så dåligt skick att den användes som internationellt skräckexempel.
1903 härjades landets kuster av svåra stormar som krävde många människoliv till sjöss. Samma år hölls en världskongress om sjöräddning i Tyskland. Där dömdes Sveriges förmåga att rädda skeppsbrutna ut som mycket eftersatt. På kongressen deltog Albert Isakson, skeppsbyggnadsingenjör vid engelska Lloyd. Beslutsamt åkte han hem till Sverige för att sprida budskapet och få till stånd en förändring.
Svenska staten visade ett ljumt intresse för Albert Isakssons vision om en effektiv nationell sjöräddning. Istället samlade han privata företrädare för svensk sjöfart till ett möte i Stockholm den 1 juni 1907. När det avslutats hade en organisation bildats – Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, i dagligt tal Sjöräddningssällskapet.
Sjöräddningssällskapet ombesörjer sjöräddning runt Sveriges kuster och i vissa insjöar. Det är en ideell organisation och finansieras av medlemsavgifter och donationer. Sjöräddningssällskapet driver 68 sjöräddningsstationer och har omkring 190 räddningsfarkoster, som bemannas med ungefär 2 100 frivilliga sjöräddare, av vilka omkring 300 vid varje tillfälle har jour och ska kunna rycka ut inom 15 minuter, dygnet runt.
Sjöräddningssällskapet ingår, genom ett avtal med Sjöfartsverket, som en del i Sveriges organiserade sjöräddning. Det gör flest utryckningar av larmade medverkande organisationer och medverkar i ungefär 70 % av antalet sjöräddningsutryckningar i Sverige.
I Göteborgsområdet har sjöräddningen stationer i Hovås och Stenungsund samt på Rörö.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.