Viktor Rydberg

Abraham Viktor Rydberg, född 18 december 1828 i Jönköping, död 21 september 1895 i Djursholm, var en svensk författare, skald, journalist, språkvårdare, religionsfilosof, översättare och kulturhistoriker.

Rydberg föddes i Jönköpings borggård 1828 som sjätte barnet och tredje sonen till slotts- och fångvaktmästaren Johan Rydberg och den barnmorskeutbildade Hedvig Kristina Duker. Den äldre brodern Carl August kom också han att bli poet.

Viktor Rydbergs far tillhörde en bondesläkt som i flera släktled varit bosatta i Heljaryd Nederby i Rogberga socken, cirka 5 kilometer söder om Huskvarna. Släktnamnet togs av Viktor Rydbergs far efter Heljaryd. Fadern hette innan dess Frisk i efternamn.

Fadern hade som underofficer deltagit i 1808–1809 års krig och deltagit vid Sävar och Ratan och även i kriget på tysk mark 1813. Redan den 24 augusti 1834 dog modern i kolera, endast 39 år gammal. Dagen därpå avled även Rydbergs yngsta syster. Fadern blev helt nedbruten av sorg och sinnesförvirrad och kunde inte längre sköta sin tjänst, vilken han lämnade 23 september 1834 i samband med att han beviljades en ettårig tjänstledighet. Han söp därefter ned sig och fick bo ensam hos en vårderska och därefter på en ”invalidinrättning”. Barnen skingrades efter moderns död.

Viktor Rydberg blev genom fattigvårdens försorg fosterbarn hos ”hästläkarentrepreneuren” Daniel Skog och dennes fru i Jönköping. Familjen Skog flyttade snart till en gård på Västra förstaden, som dock brann vid den stora eldsvådan 21 augusti 1835. Rydbergs nya värdfolk blev slottsvaktmästare Blanks, genom landshövdingskan Bergenstråhles försorg. Därefter vistades han några år hos Sara Ottergren (som inspirerade Rydberg till Lille Viggs äventyr på julafton) samt från 1839 som fosterson hos murmästaränkan Kristina Pettersson.

Hans förmyndare under åren, skomakareåldermannen J. Ahlstedt, stöttade Rydberg under de tidiga åren genom sin medverkan i fattigvårdsdirektionen. På sommaren 1841 upphörde hjälpen från fattigvården, och Rydberg fick som trettonåring börja att försörja sig genom undervisning.

Sin skolutbildning fick Rydberg först på Gustav Adolfsstugan där undervisningen bedrevs enligt Lancastermetoden, något han inte tyckte om, och från 1839 i Jönköpings högre lärdoms- och apologistskola och kort därefter bytte han till sin stora sorg hem. Av något obekant skäl beslöt hans förmyndare, skomakaren Ahlstedt, att inackordera honom hos en murareänka Kristina Pettersson, med vars son Viktor var skolkamrat, och från slutet av 1839 till 1845, alltså från hans tolfte till hans sjuttonde år, är han mantalsskriven hos henne som fosterson. Där trivdes han inte.

Från 1845 gick han Växjö gymnasium. Rydberg hade inte samma framgång med studierna i Växjö som han haft i Jönköping. Mycket beroende på hans ständiga ekonomiska bekymmer, dels därför att han vantrivdes med skolan och kamraterna. Pennalism var vanligt vid skolan. Sitt uppehälle fick Rydberg under Växjötiden ordna genom privatundervisning, och sommaren 1846 var han informator på Bergs gods hos en överstelöjtnant Charpentier. De ekonomiska bekymren tvingade dock Rydberg att redan på våren 1847 lämna gymnasiet.

Åren 1847–1851 var Rydberg journalist på Jönköpingsbladet (JB) och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) 1855–1876, i båda fallen under chefredaktör Johan Sandwall. I JB publicerades Rydbergs första romaner som följetonger: Vampyren (1848), Ett äventyr i Finska Skärgården (1850) och Positivspelarne (1850–1851). Under läsåret 1851–1852 tog Rydberg studenten som privatist i Lund och inledde studier i juridik, men utan att ta någon examen; tiden ägnades till stor del åt studentikost umgängesliv. De närmaste åren 1852–1855 försörjde han sig som informator, bland annat hos konsul S. A. Svalander i Göteborg och kapten G. F. Ström på Kållandsö; han blev vän med den sistnämndes son Rudolf Ström.

Under åren 1855–1876 var han medlem av redaktionen för GHT; på 1870-talet var han utrikesredaktör, men skrev för övrigt allmänjournalistik. Han bodde hos sin gode vän och tidningens chefredaktör S. A. Hedlund. Vid första allmänna kyrkomötet 1868 i Stockholm var Rydberg ombud. 1870–1872 var han riksdagsledamot i andra kammaren, närmast med anslutning till Lantmannapartiet.

År 1874 gjorde Rydberg sin första stora utlandsresa, till Frankrike, Italien och Tyskland; reserapporter publicerades i GHT. Under åren 1876–1880 var författaren föreläsare i filosofi och kulturhistoria vid Göteborgs undervisningsfond (numera Göteborgs universitet).

Rydberg var en av Sveriges viktigaste författare under slutet av 1800-talet, mellan Almqvist och Strindberg. Några av hans mest berömda verk är Singoalla och dikten Tomten.

Viktor Rydberg förärades hedersdoktor i Uppsala, vid 400-årsjubileet, och invaldes i Svenska Akademien efter C.V.A. Strandberg år 1877. Rydberg tilldelades samma år det Letterstedtska priset för översättningen av Goethes Faust.

Den 14 mars 1879 gifte sig Viktor Rydberg – vigseln förrättades av hovpredikant Erik Klingstedt (1843–1917) – i Göteborg med Susen Emilia Hasselblad (1849–1932), dotter till Fritz Victor Hasselblad och Susanna, född Kjellberg. Paret fick inga barn.

År 1884 utnämndes han till professor i kultur- och konsthistoria vid Stockholms högskola. Professuren var den första i landet i detta ämne, och hade inrättats för honom året innan av hans vän Johan Adolf Berg. Viktor Rydberg var, förutom ledamot i Svenska Akademien, även ledamot i Vetenskapsakademien sedan 1889, samt sedan 1887 hedersledamot i Akademien för de fria konsterna. Han blev riddare av Nordstjärneorden 1 december 1879.

Den 15 april 1890 blev Rydberg ledamot i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

År 1890 flyttade paret Rydberg till den år 1889 grundade villastaden Djursholm, strax norr om Stockholm. De bosatte sig i det nybyggda huset Villa Ekeliden. Viktor Rydberg blev snart engagerad i samhällets kulturliv. Bland annat medverkade han till att ortens vägar och kvarter fick namn som anknöt till fornnordiska begrepp. Han blev också inspektor för ortens nyinrättade skola, som senare kom att kallas Djursholms samskola och som de första åren höll till i lokaler i Djursholms slott.

Under tiden i Djursholm skapade Rydberg ett av sina mest kända verk, dikten Betlehems stjärna, som tonsattes av en annan av de tongivande kulturprofilerna i det tidiga Djursholm, Alice Tegnér. Betlehems stjärna, som även kallas ”Gläns över sjö och strand”, efter inledningsraden, framfördes första gången vid en julavslutning i Djursholms samskola.

Rydberg var mycket intresserad av magi och förkristna trosföreställningar, och skrev bland annat boken Medeltidens magi, Studier i germansk mytologi med sammanfattningen Fädernas gudasaga. Han skrev också förordet till Asiens ljus, Victor Pfeiffs svenska översättning av Edwin Arnolds Light of Asia. Svenska avdelningen av Teosofiska Samfundet grundades i Rydbergs hem på Djursholm. Han själv var aldrig medlem.

Rydberg blev både berömd och avskydd för Bibelns lära om Kristus, en bok som förnekade Treenighetsläran och avvisade Kristi gudom, där han hävdade att Jesus främst var en idealmänniska och inte gudomlig. Han baserade sig bland annat på Henoks bok. Bibelns lära om Kristus utkom 1862, då Sverige ännu inte hade full religionsfrihet. Rydberg förespråkade religionsfrihet och Svenska kyrkans skiljande från svenska staten.

Som översättare har han bland annat översatt Goethes Faust och Edgar Allan Poes dikt Korpen samt Heinrich Heines Die Loreley.

Hans Hedlund ger i en artikel från 1920 en bild av Rydberg: En gestalt något över medellängd, väl byggd med välvt bröst, ett stort huvud med kraftig, något tung ansiktsbildning, under de stålgrå ögonen med deras skiftning i brunt ett par påsar, som på egendomligt sätt vittnade om nattvak och tankeansträngning. Hållningen värdig och lugn, klädseln vårdad, nästan elegant. Det händer, att han tar emot oss med en blick av mörk underkastelse – vi ha stört honom i något arbete. Men har den besökande något av intresse att komma med eller synes han vara i verkligt behov av råd eller hjälp, ljusnar blicken, och båda delarne komma efter förmåga.

År 1886 utkom första delen av Undersökningar i germanisk mythologi, Andra delen kom 1889. Där diskuteras om ariernas urhem, myten om världens, gudarnas och människosläktets upphov som ändade i Ragnarök och världsförnyelsen, och om den fornisländska Voluspá var påverkad av kristendomen. Med arier menade Rydberg indoeuropéer.

Viktor Rydberg bodde de sista åren av sitt liv i Villa Ekeliden på Djursholm. Efter en kort tids sjukdom avled Viktor Rydberg den 21 september 1895 i sin bostad. Han jordfästes i Klara kyrka i Stockholm och gravsattes på dåvarande Nya begrafningsplatsen (Östra Begravningsplatsen) i Göteborg. ”Viktor Rydberg-Mausoléet” invigdes 21 september 1900. Mausoleet ritades av Hans Hedlund och arbetet utfördes av firman Liepe & Son. Bysten av Viktor Rydberg är utförd av skulptören John Börjeson och gjuten 1898 vid Meyers konstgjuteri.

Efter hans död donerades Villa Ekeliden i september 1895 till författaren Elsa Beskow och hennes make teologen Natanael Beskow. De flyttade några år därefter in i Villa Ekeliden och bodde där till 1947. Villan revs några år senare.

Villa Ekelidens arbetsrum med inredning och bibliotek skänktes till Nordiska museet. Doktor Artur Hazelius hade uttalat en önskan att för Nordiska museet förvärva inredningen i arbetsrummet på Ekeliden, i avsikt att inom museet anordna en noggrann kopia av detta rum. 1902, sju år efter Viktor Rydbergs död, skrev hustrun Susen Rydberg ett gåvobrev till Nordiska museet om att förvärva inredningen i arbetsrummet på Ekeliden. 1918 beslutades att Rydbergs arbetsrum skulle ställas upp i en provisorisk byggnad på Skansen och året därpå öppnades arkitekten Ragnar Hjorths nybyggda paviljong, belägen intill Sagaliden på Skansen. Paviljongen, som inrymde Viktor Rydbergs arbetsrum, stod färdig 1918 och togs i bruk under 1919 genom inflyttning dit av de till museet skänkta föremålen, möbler, prydnadsföremål och det stora biblioteket, vilket allt inordnades under ledning av professorskan Susen Rydberg.

Texten i huvudsak från Wikipedia, men editerad och förkortad.